DEBATT – av Azalea Safaei, jurist och oberoende barnombud Barnrättsbyrån & Sonja Román, jurist på Skåne stadsmission
Vi som jobbar på idéburna organisationer kommer dagligen i kontakt med samhällets mest utsatta barn och familjer och får därför syn på situationer där familjer och barn annars står utan hjälp. Dagligen bevittnar vi det bristande samspelet mellan migrationsrätten och andra rättsområden. En verklighet där rasismen fäster sig allt djupare i våra samhällssystem. Med den hårda åtstramning som sker inom migrationspolitiken kan vi konstatera att barnrätten fragmenteras, vissa barn bedöms helt enkelt vara mindre skyddsvärda än andra.
Ett exempel där kompromissen med barns rättigheter tydliggörs är när den sociala barn- och ungdomsvården möter bestämmelser om förvar. Förvar, å ena sidan, innebär inlåsning och kan användas för att genomföra en utvisning. Men det ska alltid vara en sista utväg. Och det finns ingen skyldighet för myndigheter att ta människor i förvar. Förvarsreglerna förbjuder också uttryckligen att barn genom förvarsbeslut skiljs från båda sina vårdnadshavare. Vad gäller alla beslut som rör barn ska dock barnets bästa alltid beaktas och ges tyngd framför andra intressen. Barnets bästa utgör också en tolkningsprincip som ska få företräde i fall där en regel kan leda till olika utfall. Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) å andra sidan är en skyddslagstiftning och i beslut enligt lagen ska barnets bästa i stället alltid vara avgörande.
Vi ser en utveckling där ensamstående föräldrar tas i förvar, vilket leder till att barn tvångsomhändertas enligt LVU. Omhändertagandena motiveras med att det anses vara en allvarlig brist i omsorgen att föräldern inte har legaliserat sin vistelse i Sverige eller följt ett utvisningsbeslut. Brister i omsorgen i dessa fall har alltså uppstått på grund av en situation skapad av myndigheterna. Detta synsätt förbiser barnet som en egen rättighetsbärare och som aktörer i sitt eget liv.
Enligt vår mening saknas helt fog för förvarstagande av ensamstående föräldrar. Det är även en oacceptabel kompromiss med barns rättigheter och mående att omhänderta barn för att föräldrarna inte är välkomna i landet. Utöver att ensamstående föräldrar tas i förvar har vi också noterat att mammor tas i förvar i högre utsträckning. Det blir ett sätt att plocka bort den person som typiskt sett uppfattas vara barnets primära omsorgsperson. Det handlar inte i första hand om en lagstiftning som har förändrats, utan tjänstemän och myndigheternas arbetssätt som skiftat.
Vi menar att människor inte väljer att bli papperslösa. Papperslöshet är ett juridiskt tillstånd som människor försätts i av lagstiftning, och lagstiftningen är föränderlig. Vi är starkt kritiska till att omhändertagande av barn enligt LVU i vissa fall blir ett påtryckningsmedel för att genomföra en utvisning, i stället för att användas som en skyddslagstiftning.
Detta återspeglas även i biståndsärenden där grundläggande överlevnad för familjer med utvisningsbeslut villkoras av att föräldrar samarbetar till utvisning. All repression av vuxna med barn kränker barnets rättigheter och förbiser barn som egna rättighetsbärare. I stället borde vi som samhälle respektera föräldrarollen genom att fokusera på att ge föräldrar rätt förutsättningar att vara just föräldrar. Genom det finns förutsättningar för en trygg tillvaro för alla barn som befinner sig i Sverige.
Just nu går Tidöpartierna vidare med ett lagförslag som drastiskt utökar möjligheten att sätta barn i förvar, och även att kunna skilja barnet från samtliga vårdnadshavare genom förvar. Detta trots stark kritik och avrådan från expertmyndigheter och organisationer. I kollisionen mellan olika lagar är det enkelt att peka på att det är lagstiftningen som brister. I egenskap av jurister inom idéburen sektor vill vi dock betona att det finns såväl skyldigheter som möjligheter att tillämpa nuvarande lagstiftning så att barnets bästa respekteras. Barns rättigheter är också mänskliga rättigheter, och att det är genom att dessa upphöjs som vi utmanar idén om att det är skillnad på barn och barn.
Barnkonventionen är tydlig: alla barn i Sverige har samma rättigheter oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Minst lika viktigt är det därför att rikta ljuset mot alla professionella: de tjänstepersoner, domare och jurister som dagligen tillämpar lagstiftningen. Ni utgör rättssäkerhetens förlängda arm.
Vi uppmanar er att ifrågasätta, i varje enskilt ärende kring förvar och omhändertagande av barn, om rättstillämpningen är förenlig med lagens syfte och om utfallet verkligen är förenligt med barnets bästa?
