FREDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
Buggning är en extremt integritetskränkande åtgärd som utgör ett undantag från den rätt till privatliv som skyddas av Europakonventionen och regeringsformen.
Det är mot den bakgrunden oerhört viktigt att den här typen av åtgärder underställs en ordentlig prövning.
Just därför väcker statistiken frågor. Den visar att inte en enda ansökan om att få använda buggning avslagits sedan 2022. Därför kan man ställa sig frågan hur rigorös den prövning som domstolarna gör egentligen är.
Läst rakt upp och ned ger siffrorna intrycket att domstolarnas prövning närmast är en formalitet. Det framstår som att åklagarna har fritt spelrum att bugga vem de vill – när de vill.
Självklart är så inte fallet.
Buggning, eller hemlig rumsavlyssning som är den juridiskt korrekta benämningen, får endast användas vid utredning av de allvarligaste brotten. Grundregeln är att det krävs ett minimistraff om fyra års fängelse för det misstänkta brottet. Statistiken visar också att det är ett tvångsmedel som används i betydligt mindre utsträckning än exempelvis hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig kameraövervakning.
Flera jurister jag talat med framhåller också att tillstånden regelmässigt förenas med villkor som ska göra användningen så precis som möjligt. Domstolen ställer krav som åklagarna får acceptera om de vill bugga någon.
Samtidigt måste man fråga sig om det är rimligt att inte en enda begäran om buggning har avslagits på tre år.
Dagens Juridik har tidigare rapporterat om hur få fallen är där de offentliga ombuden, funktionen som alltid lyfts fram som garanten för att tvångsmedel används rättssäkert, överklagar domstolarnas beslut.
Antingen är åklagarnas bedömningar alltid perfekt avvägda.
Eller så fungerar inte kontrollmekanismen och de rättssäkerhetsgarantier som vår justitieminister alltid framhåller när han pratar om utökade möjligheter till tvångsmedelsanvändning.
Den här typen av frågor måste ställas när användningen av hemliga tvångsmedel ökar samtidigt som polis och åklagare hela tiden ges nya verktyg i kampen mot den grova, organiserade brottsligheten.
Vi medborgare måste kunna lita på att dessa verktyg används på ett rättssäkert sätt. Fullgoda skyddsmekanismer är det enda som kan rättfärdiga ett utvidgat användande av hemliga tvångsmedel.
