”Våldtäktsoffer riskerar drabbas av snävt traumaspråk i rättssalen”

DEBATT – av Maritha Jacobsson, professor, Institutionen för socialt arbete Uppsala Universitet, Stina Lindegren, forskare, Nationellt Centrum för Kvinnofrid Uppsala Universitet & Carolina Överlien, professor, Nationellt Centrum för Kvinnofrid, Uppsala universitet

Snart utkommer psykiatern Christian Rücks bok Generation trauma, där han ställer en obekväm fråga: Har traumabegreppet blivit så brett att det förklarar nästan allt och därmed allt mindre? Rück beskriver hur trauma har vandrat från den kliniska psykiatrin till självhjälpsböcker, sociala medier och vardagsspråk. Vår forskning handlar om sexuellt våld och våld i nära relationer och traumatiska reaktioner. I en ny studie av våldtäktsmål i svenska domstolar framträder en annan sida av den utveckling Rück beskriver. Traumakunskap kan hjälpa domstolen att förstå beteenden som tidigare betraktats som svårbegripliga. Men den kan också skapa nya föreställningar om hur ett trovärdigt våldtäktsoffer förväntas reagera och hur hennes berättelse förväntas låta. Det skapar vad vi här beskriver som en trovärdighetsfälla.

Ett tydligt exempel är den så kallade frysreaktionen, frozen fright. Kunskapen om denna reaktion har varit viktig för att utmana föreställningen om att den som verkligen utsätts för våldtäkt borde kämpa emot, skrika eller försöka fly. Forskning har visat att människor som utsätts för allvarligt hot kan bli passiva eller tillfälligt oförmögna att agera.

I den aktuella studien analyserades domstolsförhör och uppföljande intervjuer med målsägande, samtliga kvinnor, i tio svenska våldtäktsmål. Resultaten visar hur frysreaktionen kan fungera som en viktig förklaringsresurs i domstolen: kvinnan gjorde inte motstånd därför att hon frös. För den utsatta kan frysreaktionen också ge ord åt något som annars är svårt att förklara: Varför skrek jag inte? Varför kämpade jag inte emot?

Men när en förklaring blir välkänd kan den också utvecklas till en norm för hur en våldtäktsutsatt person förväntas reagera. I rättssalen uppstår då ett dilemma. Om kvinnan inte kan förklara varför hon inte gjorde motstånd kan hennes passivitet väcka frågor. Men om hon förklarar den med ett etablerat begrepp som frysreaktion kan själva förklaringen också väcka frågor. Berättelsen kan uppfattas som alltför färdig, strategiskt formulerad eller ”inövad”.

Det finns ytterligare ett problem: alla våldtäktsoffer fryser inte.

I de studerade målen förekommer beteenden som i efterhand kan framstå som svårbegripliga men som inte helt ryms inom frysreaktionen. En kvinna kan stanna kvar efter övergreppet eller återvända till samma rum eller säng. Frågorna ligger nära till hands: Om hon var rädd men inte ”frös”, varför gick hon inte? Om situationen var farlig, varför stannade hon kvar?

Här kan begreppet paradoxal resiliens bidra med en bredare förståelse. I vår forskning om sexuellt våld och våld i nära relationer har begreppet använts för att synliggöra hur en utsatt person kan fortsätta att handla och anpassa sig i en hotfull situation. Det kan handla om att försöka lugna den som utövar våld, undvika konfrontation, stanna kvar därför att det i stunden upplevs som mindre riskfyllt än att försöka lämna eller agera till synes vardagligt för att undvika att situationen eskalerar.

Poängen är att ett beteende som i efterhand framstår som motsägelsefullt kan vara begripligt i den situation där det uppstod.

Här finns en risk att en gammal föreställning om det ”riktiga” våldtäktsoffret ersätts av en ny. Tidigare förväntades hon göra motstånd. Nu riskerar det trovärdiga offret i stället att bli den som uppvisar, och kan beskriva, en igenkännbar traumareaktion: frysreaktionen.

Den som reagerar på andra sätt kan framstå som avvikande. Samtidigt kan den som använder den etablerade traumaförklaringen uppfattas som alltför väl förberedd. Och för vissa beteenden räcker frysreaktionen helt enkelt inte som förklaring. Traumakunskap blir på så sätt ett tveeggat svärd.

Här möts vår forskning och den diskussion som Christian Rück väcker. I vardagsspråket har trauma blivit ett allt vidare begrepp. I rättssalen finns en motsatt risk: att förståelsen koncentreras kring ett fåtal igenkännbara reaktioner. I vardagen riskerar trauma att betyda nästan allt. I rättssalen riskerar trauma samtidigt att betyda alltför lite. Det finns ingen enskild traumareaktion som bör användas som måttstock för trovärdighet.

Det handlar inte bara om domstolarnas bedömningar. I intervjuerna med kvinnorna i våldtäktsstudien framkom att de också själva försökte förstå sina reaktioner: Varför gjorde jag inte mer motstånd? Varför gick jag inte därifrån? När den egna reaktionen inte stämmer med föreställningen om hur ett våldtäktsoffer borde agera kan tvivlet också riktas inåt.

Lösningen är inte att sluta tala om trauma och inte heller att ersätta frysreaktionen med paradoxal resiliens som den nya ”rätta” förklaringen i våldtäktsmål. Rättsväsendet behöver i stället större kunskap om variationen i hur människor reagerar och handlar under och efter våld och i hotfulla situationer.

En domstol ska självklart kritiskt pröva en berättelse om våldtäkt. Men trovärdigheten bör inte bedömas utifrån hur väl en persons beteende passar föreställningen om hur ett traumatiserat offer borde reagera.

Christian Rück frågar vad som händer när vårt språk för trauma blir allt bredare. Vår samlade forskning väcker en annan sida av samma fråga: Vad händer när ett alltför snävt traumaspråk börjar forma föreställningar både om hur ett våldtäktsoffer ska bete sig och hur hon ska berätta?

Vi har lärt oss att ett våldtäktsoffer kan frysa. Nästa steg är att förstå att hon också kan handla, anpassa sig och försöka hantera situationen – utan att det gör hennes berättelse mindre trovärdig.