av Linnéa Berg, advokat, Legio Advokatbyrå
När ett barn omhändertas enligt LVU är det en av de mest dramatiska åtgärder som kan tas i ett barns och en förälders liv. Beslutet som oftast grundas på allvarliga förhållanden görs för att barnet ska ha det tryggt och säkert. Men när förutsättningarna förändras, och föräldern eller föräldrarna har gjort nödvändiga förändringar, väcks frågan: Hur ser vägen tillbaka till sina barn ut?
Den juridiska processen börjar när föräldrarna begär att socialtjänsten ska inleda en utredning om hemtagning. En sådan begäran ska tas på största allvar och leda till en ny granskning av de förhållanden som ledde till omhändertagandet.
När utredningen har färdigställts, och om socialnämnden fattat ett beslut om fortsatt vård, tar förvaltningsrätten över. Det är en tidskrävande och för föräldrarna ofta en mycket emotionellt dränerande process. Men även om föräldrarna uppfyller alla krav och visar sitt förändringsarbete och att de kan erbjuda ett stabilt och tryggt hem, stöter de ändå ofta på motstånd.
Detta motstånd är ett komplext problem. Samhällets attityd kring återförening mellan barn och föräldrar är ofta präglad av misstänksamhet och rädsla. Jag har sett många fall där man, trots socialtjänstens skyldighet att arbeta för återförening, har hållit fast vid den ursprungliga uppfattningen om att barnet bör vara kvar i samhällsvården och inte gjort någon riktig ny bedömning. Denna inställning, som jag ofta upplever som överdrivet försiktig, kan säkerligen bottna i tragiska fall som Lilla Hjärtat där barn återförts till en farlig hemmiljö. Dessa fall har förstås satt djupa spår i såväl samhällets som socialtjänstens och domstolarnas förhållningssätt.
Men detta skapar en allvarlig rättsproblematik. Barn har enligt internationella konventioner och svensk lag rätt till sina biologiska föräldrar, såvida det inte finns konkreta skäl som talar emot det. Ett ständigt motstånd mot återförening, trots många gånger uppvisande av varaktig tid av förändrade trygga hemmiljöer, riskerar att bryta mot denna rätt. Det är myndigheternas uppgift att balansera barnets trygghet och rätt till sina föräldrar, och den balansen är ibland alltför snedvriden till barnets nackdel.
Vägen tillbaka till sina barn är därmed inte bara en juridisk resa, utan en kamp mot ett system som ibland tycks ha glömt de grundläggande principerna om barns rättigheter som en trygg återförening tar sikte på. Det är viktigt att vi som jurister och advokater inte också faller i rädsla utan fortsätter att bevaka barns rättigheter, och att vi påminner om att varje fall är unikt. Påminner om att tvångsvård endast ska användas i de fall det särskilt nödgas. För ett barns rätt att återförenas med sina föräldrar får aldrig tas för given, men heller aldrig förvägras i onödan.
