DEBATT – Av Kristoffer Ståhl, advokat
Enligt rättegångsbalken är prövningstillstånd huvudregel för överklaganden till hovrätten. För brottmål gäller dock idag ett långtgående undantag: som utgångspunkt krävs inte prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens dom. Prövningstillstånd krävs endast när den tilltalade som enda påföljd dömts till böter eller när den tilltalade frikänts från ett brott
där högsta straffet är fängelse i sex månader. I praktiken är alltså dagens ordning att de flesta brottmål kan överklagas till hovrätten utan prövningstillstånd.
Domstolsverket har i en hemställan till Justitiedepartementet föreslagit ett utvidgat prövningstillstånd för brottmål i hovrätten som innebär att även brottmål i huvudsak ska omfattas av kravet på prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva tingsrättens dom. Förslaget från Domstolsverket har dock en ventil som innebär att prövningstillstånd inte är nödvändigt om en tilltalad dömts till minst två års fängelse. Regeringen har nu under 2026 tillsatt en
särskild utredare som ska utreda om prövningstillstånd i brottmål ska utvidgas – ett uppdrag som undertecknad befarar vara ett rent beställningsjobb – och det vore rättsosäkert om Domstolsverkets förslag genomfördes.
Att hovrätterna har fått en ökad arbetsbelastning och ett större inflöde av mål utgör inte ett tillräckligt skäl för att inskränka enskildas rätt till en rättssäker domstolsprocess. De utmaningar som finns i hovrätternas arbetssituation bör i stället mötas genom satsningar på rekrytering av fler domare och beredningsjurister, förbättrade lönevillkor, utbyggda domstolslokaler samt en ökad användning av digitala verktyg och AI.
I skrivande stund pågår den mest omfattande reformprocessen inom straffrätten på flera decennier. Straffskalor för ett femtiotal brott föreslås skärpas, nya straffbestämmelser ska införas och påföljdssystemet ska byggas om i grunden. Presumtion mot fängelse ska avskaffas, presumtion för utvisning vid brott ska införas och straffbarhetsåldern ska sänkas till 13 år. Om samtliga förslag genomförs kommer Sveriges domare behöva omfattande utbildningsinsatser för att kunna tillämpa de nya reglerna på ett rättssäkert sätt. Samtidigt är arbetsbelastningen vid landets tingsrätter redan mycket hög.
Brottmålen blir allt mer komplexa och huvudförhandlingarna längre och mer krävande. Den ansträngda arbetssituationen innebär en uppenbar risk för att tiden för fördjupade juridiska analyser minskar och att risken för misstag
ökar. Det bör här noteras att redan idag ändrar hovrätten cirka 34 % av tingsrättens domar vilket innebär att mer än var tredje dom ändras i överinstans. Det är inte osannolikt att ändringsfrekvensen kommer att öka när straffrätten reformerats i grunden. Mot ovan bakgrund framstår det som särskilt problematiskt att allvarligt begränsa den enskildes rätt till en överprövning av tingsrättens dom i brottmål.
Vidare är den ventil som föreslås i Domstolsverkets förslag, att prövningstillstånd inte är nödvändigt om den tilltalade dömts till minst två års fängelse, alltför snävt utformad. Att dömas till fängelse är – oavsett längd – en mycket ingripande påföljd. Vid frihetsberövande påföljder bör det därför alltid finnas en garanti för den tilltalade att få domen överprövad av
hovrätten. En fällande dom medför dessutom ofta andra långtgående konsekvenser för den tilltalade, såsom skadeståndsskyldighet, utvisning, förverkande av egendom, skattetillägg, näringsförbud eller rådgivningsförbud, avsked från arbete, återkallad yrkeslegitimation, återkallat tillstånd inom näringsverksamhet, företagsbot för tilltalads bolag, körkortsingripande
m.m.
Eftersom även påföljder understigande två års fängelse kan få mycket ingripande följder är det av stor betydelse att nuvarande möjlighet till överprövning i hovrätten består.
Det kommer sannolikt att hävdas att ett utvidgat prövningstillstånd inte innebär att rätten till överprövning försvinner, utan endast att hovrätten först avgör om målet ska tas upp. Formellt stämmer det. I praktiken innebär det dock att många brottmål aldrig kommer att prövas fullt ut i hovrätten. Prövningstillstånd avgörs efter en begränsad genomgång av materialet. Risken är därför betydande att felaktiga domar aldrig upptäcks. Rätten till överprövning blir då inte längre en garanti utan en möjlighet – och det är en avgörande skillnad.
I en tid då straffrätten utvecklas i en alltmer repressiv riktning borde fokus ligga på att stärka rättssäkerheten – inte på att begränsa den. Ingen oskyldig ska dömas för brott och därför måste rätten till överprövning värnas.
