av Petter Danckwardt, doktorand i folkrätt vid Örebro universitet och tidigare gästforskare vid Harvard Law School.
De senaste veckorna har en rad händelser pekat på en möjlig ny trend av amerikansk inblandning i andra länders angelägenheter. Två kontroversiella gestalter – Donald Trump och världens rikaste man Elon Musk – står i centrum. Trump har uttalat sig om att ”återta kontrollen” över Panamakanalen och antytt amerikanskt ägarskap av Grönland, utan att bry sig om suveräniteten hos Panama eller Danmark – eller relationen mellan Danmark och självstyret på Grönland, som Trump tycks vilja lägga in en kil mellan. Trump har i samband med detta uttalat att han är beredd att använda USA:s militärmakt för att få sin vilja igenom. Samtidigt har Musk på sin plattform X stöttat högerextrema partier som AfD i Tyskland och ifrågasatt demokratiskt valda regeringar på båda sidor av Atlanten.
Flera statsvetare och journalister har tidigare skrivit att Trump och den så kallade Magarörelsen saknar expansiva eller imperialistiska impulser. Nationalismen och isolationismen har talat för att det saknas en expansionistisk sida hos Trump då fokus tycktes vara på hemmaplan. Men nu när Trump är av uppfattningen att alla begränsningar är borta på hemmaplan så tycks den senaste tidens händelser bekräfta något som flera folkrättsjurister redan såg under Trumps första mandatperiod: det finns en stark vilja att göra skarpa och omfattande avtryck i omvärlden. Som Trump själv sa under en presskonferens den 6 januari i år – ”gränser spelar ingen roll”.
Trumps hot skiljer sig från en tidigare amerikansk praxis som ofta varit mer dold eller indirekt, och från tidigare öppna interventioner, ofta i andra delar av världen, som gjorts i namn av säkerhet och självförsvar eller med mer eller mindre lyckade liberala förtecken och motiv. Det är dock också händelser om påminner om USA:s expansionistiska fas.
Dessa händelser signalerar ett potentiellt skifte i hur USA utövar makt utomlands, särskilt mot länder inom den transatlantiska länken, med mer öppen interventionism från både statliga och privata aktörer. Det är ett hot mot idén om ett sammanhängande rättssystem baserat på alla staters jämlikhet som grundläggande normerande princip, inte den starkes rätt och en indelning av intressesfärer. Vad som kanske håller på att ske är att en parallell syn på folkrätten på ett tydligare sätt än tidigare gör sig till känna här, det synsätt som fanns före FN:s grundande och som ibland kommer till uttryck när stater vill dominera eller till och med förstöra andra stater. Denna nygamla syn på folkrätten är mer tillåtande avseende krig, erövring och territoriell expansion och grundar sig på idéer om naturliga hierarkier och den starkes rätt. Men det finns i den folkrätt som utvecklats efter andra världskriget en rik vokabulär för att förstå och slå tillbaka mot dessa hot. En i sammanhanget viktig princip är förbudet att blanda sig i andra staters inre angelägenheter.
USA:s imperialistiska arv
USA har en lång historia av inblandning i andra länders angelägenheter, från invasionerna av Irak och Afghanistan till interventioner i Syrien och Libyen. Argumenten om att sprida demokrati och frihet har ofta resulterat i kaos snarare än stabilitet. Historiskt har även regionala doktriner som Monroedoktrinen från 1823 utvidgats till att omfatta globala principer om amerikansk dominans. USA:s territoriella expansion från slutet av 1700-talet till sent 1800-tal är väldokumenterad.
Under 1900-talet och framåt användes principer som Stimsondoktrinen och praktiker som CIA-stödda kupper i Latin- och Sydamerika samt i andra världsdelar för att forma det internationella systemet enligt USA:s intressen. Detta har skapat en världsordning där USA ofta agerat som den centrala aktören, inte sällan på bekostnad av folkrätten, vilken flera amerikanska administrationer sett som en orättfärdig begränsning av den egna makten. Denna amerikanska historia gör sig då och då till känna. Det var därför inte konstigt att flera republikaner i representanthusets utrikesutskott hyllade Trumps utfall där de betonade att USA ”byggdes av krigare och upptäcksresande”.
Isolationism och interventionism
Trump har ofta beskrivits som nationalistisk, isolationistisk och merkantilistisk, men hans handlingar visar en annan, mer paradoxal hållning avseende utrikespolitiken. Som exempel utförde Trumps administration attacker mot Syrien, erkände Västsahara som en del av Marocko, och utökade sitt engagemang i Jemen, trots retorik om tillbakadragande. Allt detta utgjorde förmodligen otillåtna handlingar enligt folkrätten. Trumps pragmatiska inblandning styrdes av specifika amerikanska intressen snarare än av ideologiska mål, vilket både fortsatte och bröt mot tidigare amerikansk praxis.
Europas beroendeförhållande till USA
USA:s dominanta roll i Europa sedan andra världskriget är en grundförutsättning för europeisk fred. Både Trump och Musk tycks vilja utnyttja detta beroende. Musk, vars bolag som SpaceX är starkt kopplade till amerikanska intressen, påverkar Europas politiska landskap genom att stödja högerextrema partier och ifrågasätta demokratin. Hans handlingar bör ses som en del av en bredare amerikansk strategi snarare än enbart en personlig agenda. Någon tydlig skiljelinje mellan honom och den amerikanska staten är i nuläget svår att dra.
Folkrättens principer
Folkrätten har förändrats under 1900-talet. Om krig och territoriell erövring innan första världskriget ansågs vara tillåtet under vissa omständigheter för stater att hävda sin rätt, så innebar grundandet av FN att krig och territoriell erövring alltmer kom att betraktas som något förbjudet. Detta kommer tydligt till uttryck i FN-stadgans andra artikel. De enda tydliga undantagen är självförsvar och auktorisering av FN:s säkerhetsråd. Reglerom statsansvar började utkristallisera sig. Mänskliga rättigheter blev en tydlig del av folkrätten, och internationell straffrätt fick efter 1990-talet en helt ny karaktär. Även om stater kontinuerligt bryter mot folkrättens regler inklusive förbudet mot krig mellan stater så är det emellertid svårt att förneka att förbuden finns. Stater – även länder som USA – refererar ständigt till dem.
En i sammanhanget viktig folkrättslig princip som är central är den så kallade icke-inblandningsprincipen. Den förbjuder stater från att genom tvång påverka andra staters politiska, ekonomiska eller kulturella val. Det råder oenighet hur denna princip ska tolkas och exakt vilka handlingar som förbjuds, men Trump och Musks uttalanden borde ses som åtgärder som utmanar denna princip, särskilt om de leder till konkreta åtgärder som ekonomiska sanktioner eller militärt hot. Flera beslut från den internationella domstolen i Haag och FN-resolutioner understryker detta förbud, bland annat deklaration om vänskapliga förbindelser från 1970.
En potentiell kris för Europa
För Europa kan denna utveckling innebära en kris. USA:s öppna stöd till högerextrema partier underminerar inte bara europeisk sammanhållning utan hotar även den internationella rättsordningen. Europas beroende av USA:s militära makt gör dock motstånd svårt.
Vad kan då länder som Sverige göra? Europa bör arbeta för att skydda sina demokratiska institutioner och hålla USA ansvarigt för sina handlingar, både genom FN, EU och andra politiska och rättsliga forum. Juridisk granskning av Trumps och Musks uttalanden och deras konsekvenser kan vara en del av detta arbete.
Det kan hävdas att folkrättsliga regler och principer såsom förbudet mot krig och ickeinblandning länge har urvattnats. Såväl jurister som statsvetare har påpekat detta. Vi befinner oss enligt detta synsätt inte i någon ny situation. Så är kanske fallet, och det finns en poäng i det. Men utan en respons på det som nu sker riskerar vi en världsordning där geopolitik och makt, snarare än rätt, i allt högre grad kommer att dominera framtiden.
