TORSDAGSKRÖNIKA – av William Eriksson, chefredaktör
Återigen står han i centrum när en stor rättsskandal rullas upp, Thomas Olsson.
Tillsammans med advokatkollegorna Alparslan Tügel och Filip Rydin har han framgångsrikt hjälpt läkarna Thomas Algén och Teet Härm att få ex gratia-ersättning av regeringen för det lidande de drabbats av till följd av att de felaktigt pekades ut som styckare av Catrine Da costas kropp.
Thomas Olsson har kommit att utvecklas till någon slags expert på feldiagnoser, om uttrycket tillåts.
Gång på gång tar han sig an uppmärksammade mål och vinner framgång med både resningsansökningar och ansökningar om ex gratia-ersättning.
Framgångar som de flesta advokater drömmer om att nå vid ett enskilt tillfälle har nästan blivit vardag för honom.
Detta i kombination med att han agerat försvarare i uppmärksammade mål har gjort honom rikskänd. Samtidigt tycks han alltjämt helt ointresserad av uppmärksamhet.
Han kan media, han förstår vilken kraft media har – och han tvekar inte att använda sig av media om det är nödvändigt i det enskilda fallet. Men han vill inte synas för sakens skull.
För detta respekterar jag honom. Mycket.
Nackdelen – sett ur Olssons synvinkel – är att hans gärning inte alltid får det erkännande den förtjänar.
Men det ska han få nu – och inte bara för att han åtar sig uppmärksammade pro bono-uppdrag, utan också för att han alltid står upp för rättsstatliga principer.
Han brinner till när Kriminalvården inför nya inpasseringsrutiner, han driver frågor om bevisvärdet av Encrochatmeddelanden och han är ständigt kritisk till att misstänkta häktas på, vad han anser, är dåligt motiverade grunder.
Det är sannolikt många som håller med om ovan – men det är inte alla som vågar eller ens får chansen att ta en debatt om dessa frågor i en TV-studio.
Därför finns det anledning att vara tacksamma över att Thomas Olsson gör det.
