KRÖNIKA- av Louise Brown, antikorruptionsexpert på Advisense
Det är lätt för mexikanska drogkarteller att gömma pengar i nordiska fastigheter. Pengarna slussas via bolag med snygg fasad i Spanien och vidare till marknader med låg riskprofil. Norden är tryggt. Det var också en anledning varför ryska oligarker tidigare fann det ypperligt att tvätta sina pengar genom just nordiska banker. Men nu handlar det om fastigheter.
Grävande journalister har kartlagt hur världens farligaste kriminella grupperingar riktat sitt fokus till danska lyxfastigheter. I ett svep är kopplingen mellan den mexikanska Sinaloa-kartellen och en shoppinggalleria i Köpenhamn tydlig. Att gömma kriminella intäkter i fastigheter är en långsiktig investering, som överlever en fängelsedom eller till och med en sanktionsregim.
När väl ett fall upptäcks och man förstår tillvägagångssättet för penningtvätt blir det en dominoeffekt. Med ens finns möjligheten upptäcka allt under toppen på isberget. Om det inte upptäcks, råder fortsatt naivitet. För det är just det ordet som används igen och igen – naiviteten. Både enligt grävande journalister med Mexico, Kina och Somalia som arbetsfält men också enligt oss själva, svenskar emellan.
Brottsligheten är smart, synisk och hänsynslös, säger Magnus Boding Hansen, reporter på danska Jyllandsposten. Han har tidigare skrivit om hur mexikanska kokainpengar göms i den danska huvudstaden och hur ett av världens ledande shipping-bolag, Maersk, infiltrerats av drogkonglomerat. Nyligen avslöjade han hur ett medicinbolag köper apor för labtest från leverantörer i Vietnams undre värld. Var helst kontrollerna är svaga och det finns en potential för att skala upp en verksamhet är det ett gott ’business case’ för kriminella. Han får medhåll av Chris Dalby, grundare av thinktanken World of Crime. Som en reaktion på det gruvliga och brutala, sätter vi in humor som skyddsmekanism, och pratar nu om ’monkey laundering’ istället för ’money-laundering’.
Enligt Chris Dalby, sover vi bakom ratten. Skjutningar, eller kanske mer precist uttryckt mord i den undre världen, syns. De skapar en akut brådska att agera, och slukar all politisk kraft och allmänhetens upprördhet. Penningtvätt å andra sidan syns inte. Det är svårt att skapa samma känsla av akut brådska, även om de flesta är överens om att det bästa sättet att ’strypa’ den kriminella ekonomin är att slå mot plånboken och blockera alla möjligheter till penningtvätt.
Helt klart har den organiserade brottsligheten redan diversifierat mot bedrägeribrott. Det är enklare, inga fysiska produkter att flytta, upptäcktsrisken är minimal och avkastningen enorm. Brottsvinsterna från bedrägerier är flera gånger högre än dito för narkotika. Det har gett upphov till den kriminella affärsmodellen pig butchering, eller ’grisslakt’ på svenska. Kriminella grupperingar sätter upp bedrägerifabriker dit de lockar mestadels unga människor med jobb och snabba cash. Uppdraget är att producera bedrägerier i stor skala på engelska, spanska, kinesiska och andra större språk. Tack vare AI blir språkmodellerna allt bättre och vi kan strax inkludera Norden och Sverige bland målgrupperna. På plats i fabriken blir jobberbjudandet snabbt tvång, individer kedjas formligen till skrivbord och tvingas producera brott under hot. Allt från investeringsbedrägerier till krypto. Bedrägerifabriker enligt modellen grisslakt finns i Sydöstasien, Brazilien, Nigeria och nu även i Rumänien och Bulgarien enligt Chris Dalby. I skrivande stund saknas kännedom om intäkter från dessa fabriker också letat upp till oss i Norden för att tvättas, klart är att vi definitivt finns på kartan som måltavlor.
Det krävs enorma motkrafter för att motverka globala brottskonglomerat med en omsättning som överskrider ett mindre lands BNP. Men det är något med vårt förhållningssätt som gnager. Hur gör vi med det som vi själva har förmåga att kontrollera och förhindra?
Året går mot sitt slut och jag undrar om svensken är lättlurad och i så fall varför. Regelverk och vårt förhållningssätt i Sverige och andra delar av Norden är i stor utsträckning baserade på förtroende. Det funkar inte så bra. Magnus Boding Hansen, Chris Dalby och jag diskuterade nyligen dessa frågor tillsammans med min danska kollega Chris Kronow, och drog slutsatsen att den viktigaste faktorn för förändring av hur vi förhåller oss till risk är narrativet, vår egen förmåga att tänka oss in i något. Det verkar inte spela så stor roll hur mycket statistik vi visar om ökningen av bedrägerier och oegentligheter, hur många processkartor och checklistor vi delar. Det blir först verklighet när vi kan relatera till det på ett personligt plan. Det är ett skäl varför den TV-serien Den svarta svanen om juristen Amina och den undre världenblivit så enormt uppmärksammad.
Häromveckan fick jag chansen att medverka vid Utbetalningsmyndighetens konferens om välfärdsbrottslighet. Det är ohållbart att 15-20 miljarder om året ur välfärdskassan går till kriminella. När jag söker i olika rapporter och publika debatter efter vad som sägs vara orsaker till hur vi hamnat i detta läge blir jag lite överrumplad. Dels på grund av tydligheten i olika uttalanden (sjukdomsinsikten), dels på grund av hur det beskrivs. Enligt experter på Brottsförebyggande Rådet och Sveriges Kommuner och Regioner har många överhuvudtaget inte något arbete mot välfärdsbrottslighet. Handläggare har svårt att få stöd från chefer för sitt arbete att granska. Man förstår liksom inte riktigt problematiken och vill inte peka på utmaningarna. Snarare tycker man att det är ett problem när man hittar brott och oegentligheter. Vi är helt enkelt ovana att vidta åtgärder mot felaktigheter och tröskeln att vilja eller våga polisanmäla är hög, enligt dessa källor.
Väljvilja är väldigt centralt för oss svenskar. I och med det blir väldigt måna om att inte stryka någon mothårs. En effekt är att vi inte pratar om brister eller fel, inte ens om ’utmaningar’. Vi pratar om utvecklingspotential. Jag undrar nu, vem det är som vi är rädda för? Oss själva, kollegor och chefer, mer än syniska och hänsynslösa kriminella konglomerat?
Det noteras att en utredning pågår om stärkt skydd för statsanställda och SKR har gjort en hemställan att regeringen ska låta utreda hur brott som otillåten påverkan, hot och våld mot anställda ska kunna lagföras som brott mot offentlig verksamhet. Häromdagen kom för övrigt nyheter från Finansinspektionen om nya tillägg i den kvartalsvisa rapporteringen enligt penningtvättslagen. Utökningen handlar om bland annat korrespondentbanker och gränsöverskridande transaktioner. Gott så. Det är där vi är nu.
Låt oss gå tillbaka där vi började, till de mexikanska kartellerna och infiltration. Det går att koppla ihop långväga kokainpengar med den enskilde medarbetaren i en hamn i Sverige, med en kundansvarig vid ett bankkontor nära dig, eller med bolagsförmedlaren mitt i city på en adress som inte nödvändigtvis ligger i ett så kallat utsatt område.
Under året har avslöjandena kommit på löpande band. Som en slags julkalender. För varje lucka som öppnas, hittar vi ett större nummer. Brottsligheten kostar allt mer och blir allt skadligare. När vi närmar oss den sista luckan som ska öppnas, tror jag att det är få som fortfarande kommer att tro på tomten. Det är upp till oss nu att hantera situationen. Med gemensamma krafter, utan omskrivningar.
