DEBATT – av Leonardo Merino, grundare & partner, Merino Advokatbyrå
I en väl fungerande marknadsekonomi ska det vara enkelt att starta och driva företag. Det möjliggör risktagande och att idéer omsätts till handling, vilket ger tillväxt, skapar arbetstillfällen och ger skatteintäkter.
Om ett företag inte är välskött eller konkurrenskraftigt på marknaden sker ofta en naturlig utslagning genom konkurs, varvid företagets resurser – kapital, varor, kompetens – i många fall kan fördelas om till en eller flera marknadsaktörer. Konkurs medför därför en förflyttning och återvinning av värden där de kan användas bättre, vilket i sin tur skapar nya affärsmöjligheter, nya arbetstillfällen och gynnar innovation.
För att detta kretslopp ska kunna upprätthållas spelar konkursförvaltaren en viktig roll, eftersom denne ska se till att övergången av resurser sker på ett transparent och affärsmässigt sätt, i syfte att tillgodose fordringsägarna i konkursen men även för näringslivet i stort. En välskött konkurs möjliggör därför fortsatt risktagande – vilket är grunden för innovation, välstånd och konkurrenskraft.
I Sverige betraktas konkurs fortfarande alltför ofta som ett slutgiltigt misslyckande. Ordet förknippas med skam, värdeförstörelse och personligt nederlag. Den bilden påverkar inte bara hur allmänheten och näringslivet ser på företag i kris – den påverkar också hur företagare agerar när problemen börjar växa. Det är olyckligt.
För den svenska konkurs- och insolvensrätten handlar i grunden inte om att bestraffa misslyckanden. Den handlar om att skapa ordning när företag inte längre kan fullgöra sina åtaganden, skydda borgenärernas rättigheter och säkerställa att ekonomiska resurser snabbt kan användas där de gör störst nytta. Detta synsätt har under lång tid varit vägledande inom EU. Genom arbetet med en europeisk Second Chance-politik har kommissionen betonat att livskraftiga företag ska kunna rekonstrueras i tid och att hederliga entreprenörer som misslyckats inte ska bära ett livslångt stigma. Insolvenssystemets uppgift är inte enbart att avveckla företag, utan också att skapa förutsättningar för återhämtning, innovation och nya företag.
Bakom detta ligger en viktig insikt: ett samhälle där människor är rädda för att misslyckas är också ett samhälle där färre vågar ta risker.
Europeiska kommissionen har pekat på att rädslan för konkurs är ett betydande hinder för entreprenörskap. Om priset för ett misslyckande uppfattas som socialt och ekonomiskt orimligt kommer färre att starta företag, investera och utveckla nya idéer. Samtidigt finns en annan missuppfattning som förtjänar att nyanseras. Konkurs förknippas ofta som en följd av ohederlighet eller rent av bedrägeri från styrelsens sida. Verkligheten ser annorlunda ut. Endast en liten andel konkurser beror på brottslighet eller otillbörligt agerande. De flesta företag går omkull av betydligt mer vardagliga skäl: förändrade marknadsförutsättningar, stigande finansieringskostnader, tekniska skiften, förlorade kunder eller helt enkelt dålig timing. Det är en naturlig del av en fungerande marknadsekonomi där kapital och andra resurser ständigt omfördelas. Trots detta lever stigmat kvar i Sverige.
Efter mer än femton års arbete med företag i ekonomisk kris är min erfarenhet att den största indikatorn på om utfallet kommer att bli bra eller dåligt i en konkurs sällan är hur de ekonomiska eller juridiska faktorerna verkar. Det är snarare entreprenören bakom företaget.
Entreprenörer identifierar sig ofta djupt med sina företag. Företaget representerar åratal av arbete, personliga uppoffringar, familjens försörjning och ett professionellt anseende. Att erkänna att verksamheten har allvarliga problem upplevs därför inte bara som ett affärsmässigt bakslag, utan som ett personligt misslyckande. Resultatet blir ofta förnekelse. Beslut skjuts upp. Finansieringsproblemen förvärras. Leverantörsskulderna växer. När rådgivare slutligen kopplas in har handlingsutrymmet ibland krympt dramatiskt.
Det är just därför diskussionen om en “andra chans” är så viktig. Den handlar inte om att förringa borgenärernas intressen eller att ursäkta dåligt företagande. Tvärtom handlar den om att skapa incitament för företagare att söka hjälp tidigare, medan det fortfarande finns värden att rädda. Tidiga rekonstruktioner, kontrollerade omstruktureringar och ordnade insolvensförfaranden leder i många fall till bättre utfall för samtliga berörda – ägare, anställda, leverantörer, kreditgivare och samhället i stort. Sverige har mycket att lära av detta perspektiv.
Vi behöver inte en mindre ansvarsfull insolvensrätt. Vi behöver inte svagare borgenärsskydd. Men vi behöver en mer nyanserad berättelse om vad konkurs faktiskt är. Konkurs är inte ett moraliskt omdöme över en människa. Den är ett juridiskt verktyg för att hantera ekonomiska misslyckanden på ett ordnat och rättssäkert sätt. Och i många fall är den också början på något nytt – för verksamheten, för de anställda och för entreprenören.
Ett samhälle som vill främja innovation och företagande måste också acceptera att alla företag inte kommer att lyckas. Den verkliga styrkan ligger därför inte i att försöka eliminera alla misslyckanden, utan i att bygga institutioner som gör att samhället kan återhämta sig snabbt när de inträffar. Det är först när vi lämnar föreställningen om konkursen som ett livslångt stigma bakom oss som Sverige fullt ut kan använda insolvensrätten som det verktyg den är tänkt att vara – inte bara för en ordnad avveckling av värden, utan också för att bevara dem och skapa förutsättningar för nästa generations företagande.
