KRÖNIKA – av Joel Sebastian Nilsson, advokat och delägare på byrån Nilsson & Hobeich i Barcelona. Medlem av Barcelonas advokatsamfund
Antalet flyktingar och exilerade, besittningslösa och förflyttade, politiskt hemlösa och ekonomiskt utestängda växer världen över. De flesta europeiska länder har svarat med hårdare gränskontroller, snävare asylregler och en retorik där solidaritet med de mest utsatta behandlas som en politisk svaghet.
Mot den bakgrunden är det värt att stanna upp och notera vad Spanien nyligen beslutat att göra. Den spanska regeringen har aviserat en regularización extraordinaria – en extraordinär regularisering — som ger papperslösa personer som kan bevisa att de befunnit sig kontinuerligt i landet sedan innan den 31 december 2025 rätt att ansöka om regularisering av sin situation. Det är ett djärvt beslut. Och ett nödvändigt sådant.
Vad krävs för att ansöka?
Den grundläggande förutsättningen är att kunna styrka kontinuerlig vistelse i
Spanien sedan det angivna datumet — via hyreskontrakt, sjukvårdsintyg, skolintyg eller liknande dokumentation. Därutöver krävs att sökanden uppfyller minst ett av följande kriterier: ett erbjudande om anställning, att befinna sig i en utsatt situation enligt utlänningslagens mening, att vara legal vårdnadshavare för minderåriga barn eller för egna föräldrar, eller att ha ingett en ansökan om internationellt skydd – det vill säga ha registrerat eller formaliserat en asylansökan – innan datumet för ansökningsperiodens stängning.
Det sistnämnda kriteriet är betydelsefullt: det innebär att personer vars asylansökan ännu inte avgjorts, eller vars överklagande fortfarande prövas, kan regulariseras via denna process. Som en konsekvens av ett positivt beslut åligger det dock sökanden att därefter återkalla sin asylansökan eller pågående överklaganden. Slutligen – och det är en självklar men juridiskt central förutsättning – krävs ett rent utdrag ur straffregistret, både från Spanien och från eventuella tidigare hemländer.
En beviljad ansökan ger rätt till uppehållstillstånd i Spanien samt ett
skatteidentifikationsnummer (NIE), vilket i praktiken innebär att personen för första gången får en rättslig status i landet. Det är med andra ord inte fråga om ett generellt amnesti eller en administrativ förenkling. Det handlar om att ge ett substantiellt rättsligt erkännande åt dem som redan finns här, redan arbetar och redan är en del av samhället – men som saknar de rättsliga instrument som krävs för att leva ett värdigt liv.
Livet utan rättslig status
Det är lätt att i debatten tala om papperslösa som ett abstrakt fenomen. Men den rättsliga verkligheten är konkret och konsekvent. Den som saknar uppehållstillstånd kan inte ingå ett giltigt hyresavtal och hänvisas till informella arrangemang utan konsumenträttsligt skydd. De kan inte teckna ett arbetskontrakt – vilket gör dem rättsligt osynliga i arbetsförhållandet och i praktiken utlämnade till arbetsgivare som utnyttjar just den osynligheten: utan rätt till lön vid tvist, utan rätt till semesterersättning, utan möjlighet att vända sig till Inspección de Trabajo utan att riskera sin egen situation. Bankkonto kan inte öppnas. Fullmakter och avtal kan inte ingås på ordinarie villkor. Barn kan inte registreras i skola utan komplikationer. Vård undviks. Brott anmäls inte – inte för att de inte begås, utan för att anmälan innebär exponering.
Det är en tillvaro i skuggorna – och det är en tillvaro som systematiskt gynnar dem som vill utnyttja den.
Erkännandet förändrar allt
När en person regulariseras och erhåller uppehållstillstånd samt ett
skatteidentifikationsnummer förändras den rättsliga ställningen i grunden. Personen kan ingå hyres- och arbetsavtal med fullt rättsligt skydd, öppna bankkonto, betala inkomstskatt och sociala avgifter och därigenom bidra till det socialförsäkringssystem de i många fall redan de facto finansierat via moms och indirekta skatter. De kan anmäla brott, driva tvister och åberopa de rättigheter som spansk och europeisk rätt garanterar – men som förutsätter en identifierbar rättslig status för att vara tillgängliga i praktiken.
De slutar vara objekt för andras välvilja eller exploatering och blir i stället
rättssubjekt. Medborgare i den mening som faktiskt spelar roll. Det är inte bara en vinst för individen. Det är en vinst för samhället – och det finns
siffror att sätta på den vinsten. Regeringens konsekvensanalys beräknar att
regulariseringen leder till att omkring 337 000 anställningar formaliseras och att socialförsäkringssystemet tillförs drygt 1 074 miljoner euro i avgifter under det första året. Erfarenheten från den senaste jämförbara regulariseringen – den spanska 2005, som då gällde nära 700 000 personer – bekräftar bilden: den ledde inte till någon ökad invandring och medförde inte heller ökade offentliga utgifter. Det den ledde till var att hundratusentals människor gick från den informella till den formella ekonomin, med ökad rörlighet på arbetsmarknaden och minskad segmentering som följd.
Mot strömmen
Beslutet bör sättas i sitt sammanhang. I stora delar av Europa rör sig politiken i motsatt riktning. Fascismens frammarsch – inte som metafor utan som elektoral och politisk realitet – lurar bakom hörnet i land efter land. I det klimat som nu präglar debatten behandlas solidaritet med flyktingar och invandrare som naivitet, och hårdhet mot de mest utsatta som ett tecken på politisk mognad. Spanien väljer en annan väg. Det är inte utan historisk ironi. Spanien är ett land som känner till exilen inifrån – hundratusentals spanjorer flydde undan Francos diktatur och levde decennier i just den situation som regulariseringen nu adresserar. Det minnet borde vägleda.
Hem är inte ett pass
Den turkiska författaren Ece Temelkuran skriver om hur begreppet ”hem” förlorar sin koppling till geografi och nationstillhörighet när allt fler människor tvingas leva utan ett erkänt ursprung att återvända till. Hem blir i stället något skört och mänskligt – något som inte kan ges av en stat utan måste byggas upp aktivt, av oss tillsammans, genom empati och solidaritet. Det är inte romantik. Det är en beskrivning av vad som faktiskt håller samhällen ihop när de juridiska skyddsnäten brister.
Regulariseringen är ett steg mot det. Ett erkännande av att de som lever bland oss, delar våra gator och bidrar till vår ekonomi, också tillhör det samhälle de bor i – oavsett vilket papper de bär.
I takt med att världen förändras och allt fler av oss, på ett eller annat sätt, riskerar att bli främlingar – i länder vi lämnat, i samhällen vi inte längre känner igen, i system som inte längre skyddar oss – kommer vårt hem att bero på den styrka vi finner i varandra. Spaniens beslut är ett påminnelse om att den styrkan är ett politiskt val. Och att det valet fortfarande är möjligt att göra.
