av Leif Görts, pensionerad åklagare
Den 18 december 2024 offentliggjorde OECD slutrapporten över sin granskning av hur Sverige lever upp till åtagandena i ”Foreign Bribery konvention” eller på svenska ”Konventionen om bekämpande av bestickning av offentliga utländska tjänstemän”. Kritiken är så skarp – och återkommande från tidigare utvärderingar – att det nu är hög tid för den svenska lagstiftaren att slutligen bestämma sig för om man vill ta konvektionens krav och rapportens kritik på allvar och genomföra de lagändringar som är nödvändiga.
Regeringen tillsatte i början av året en utredning med direktivet att bland annat se över mutreglerna (Dir 2024:14). Det skedde delvis mot bakgrund den kritik man redan då kunde förutse skulle komma från OECDs arbetsgrupp. Utredningen ska bl.a. analysera om vår mutlagstiftning är modern och effektiv och föreslå de lagändringar man anser lämpliga.
OECD-rapporten talar om breda tillkortakommanden när det gäller Sveriges förmåga att bekämpa korruptionsbrott i utländska affärsförbindelser. Man noterar att Sverige aldrig lyckats sanktionera något företag för brott mot konventionens bestämmelser och sammanfattar sin åsikt i den saken som att vår lagstiftning är ”fundamentally no-compliant” med konventionen. Detta trots den skärpning av bötesramen för företagsbot som skedde för bara fyra år sedan. Man pekar vidare på vad man uppfattar som brister i resurs-och kompetensförsörjning på utredningssidan och på en mutlagstiftning som är så begränsad i sin tillämpning att den i förlängningen leder till överdrivna beviskrav i domstol.
Det är svårt att inte hålla med rapportens slutsatser. Sedan den förra reformen av mutlagstiftningen 2012, har samtliga fyra stora åtal för mutbrott av utländska offentliga tjänstemän lett till frikännande domar, trots att det för den som på allvar sätter sig in i målen står alldeles klart att belöningar på olika korrupta sätt har lämnats för att vinna kontrakt eller upphandlingar. Och de inblandade bolagen har alla sluppit sanktion. Samtidigt har USA sanktionerat två av bolagen, varav Ericsson på en rekordhög nivå. Det har skett på grundval av samma bevis och samma felbeteenden som varit fullt synliga för svenska rättsvårdande myndigheter, läs polis, åklagare och domstol.
Samtliga dessa mål har handlat om misstänkt mutbrott i länder med systematisk korruption såväl inom landets rättsapparat som vid offentliga upphandlingar. Möjligheterna att bedriva meningsfulla utredningsåtgärder i sådana länder är i realiteten uteslutna. Problemet är att makt över frågor om till exempel offentlig upphandling utövas informellt av personer vars offentliga anställning eller uppdrag inte ger formellt mandat. Här haltar svensk lag såsom den kommit att tillämpas av domstolarna. Även om åklagaren skulle lyckas bevisa en reell makt hos den misstänkta mutmottagaren anses brott inte föreligga.
Det är intressant att reflektera ett ögonblick över skillnaderna i den svenska och amerikanska lagföring av den härva av svartkassor, fiktiva fakturor och märkliga konsultarvoden som präglat Ericssons utlandsverksamhet inom vissa regioner. Jämförelsen gäller här främst hur medvetna felaktigheter i bokföringen sanktioneras, enkelt uttryckt. I USA föreligger brott redan när bokföringen innehåller osanna fakturor på stora belopp och oriktiga uppgifter om innehållet i agentavtal. Och då straffas även bolaget med höga bötessanktioner. Det ska jämföras med de svenska brotten bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll som kräver viss effekt för att kunna vara tillämpliga. I bolag med omsättning i mångmiljardklasssen och där bokföringsfelen har skett i dotterbolag i andra länder utgör dessa rekvisit mycket effektiva hinder för att straffsanktionera de uppsåtliga osanna bokföringsuppgifterna.
En annan skillnad ligger i hur juridiska personer hanteras. I Sverige har idén att kriminalisera juridiska personers felbeteenden aldrig slagit rot. Vi har istället företagsbot som kan ådömas om det bevisas av någon eller några fysiska personer begått brott inom ramen för företagets näringsverksamhet. Är det då frågan om uppsåtligt brott som mutbrott måste det subjektiva rekvisitet bevisas och det kräver att det kan identifieras vem eller vilka dessa personer är som kan överbevisas om uppsåt till den påstådda gärningen. Visserligen kan oaktsamma brott (vanliga inom arbetsmiljöbrott och miljöbrott) bevisas utan att det fastställs vem eller vilka befattningshavare som felat. Men det oaktsamma korruptionsbrott som finns i vår lag – vårdslös finansiering av mutbrott – kräver att mutbrott i annat (korrupt) land bevisas.
Sedan finns ytterligare begränsande villkor för att företagsböter ska kunna utdömas. Allt sammantaget; företagsböter fungerar dåligt som ett verksamt medel för att bekämpa den här typen av avancerad ekonomisk brottslighet.
Det finns skäl att hoppas att den svenska utredaren ser svagheterna i den nuvarande mutbestämmelsen som lett till otillfredsställande resultat i de åtal som prövats under senare år. För egen del anser jag att man bör noga överväga sätt att kriminalisera klara riskbeteenden inom företag, som när man till exempel ingår avtal med agenter utan vederbörlig due diligens och med åsidosättande av interna rutiner eller betalar miljonarvoden utan korrekta fakturaunderlag och i strid med interna regler.
Det ingår dock inte i utredningens uppdrag att överväga nya sätt att angripa juridiska personers felbeteenden. Det är en brist som bör åtgärdas, antingen med tilläggsdirektiv eller, kanske mer realistisk, en ny utredning som tar vid när den nuvarande lämnar sin redovisning av uppdraget i juni nästa år. För det är först när domstol kan straffa bolag, för visserligen oaktsamma men ändå allvarliga brister, det finns skäl att tro att svensk rätt lyckas med det som är avsikten med alla strafflagstiftning; att styra människor att göra rätt. Som det är nu utgör inte vår lagstiftning något egentligt hot för den som vill yxa till osanna betalningsupplägg och muta offentliga tjänstemän i korrupta, fattiga länder.
