DEBATT – av Katja Nyberg, riksdagsledamot (Ambition Sverige)
Inom en snar framtid debatterar jag samtyckeslagen med justitieminister Gunnar Strömmer (M) i riksdagen. Debatten handlar ytterst om hur vi förenar två grundläggande principer i en rättsstat: ett starkt skydd för den sexuella integriteten och en stark rättssäkerhet för den som anklagas för brott.
Sedan samtyckeslagen infördes 2018 har fokus i debatten med rätta legat på att stärka skyddet för den sexuella integriteten. Allt sexuellt umgänge ska bygga på frivillighet. Det råder bred enighet om den principen.
Men i en rättsstat måste två tankar kunna existera samtidigt. Vi måste kunna skydda den som utsätts för sexuella övergrepp och samtidigt värna rättssäkerheten för den som anklagas. Problemet är att den senare diskussionen blivit allt svårare att föra.
Den som lyfter frågor om beviskrav, oskuldspresumtion eller domstolarnas bevisvärdering riskerar ofta att misstänkliggöras. Frågor som i andra brottmål betraktas som självklara rättssäkerhetsfrågor blir snabbt kontroversiella när det gäller sexualbrott.
Samtidigt är det just i dessa mål som rättssäkerhetsfrågorna ibland blir som mest betydelsefulla. I många fall saknas teknisk bevisning och domstolen har att bedöma två motstridiga berättelser. Det ställer höga krav på bevisvärderingen och på domstolarnas redovisning av sina överväganden.
I alla rättssystem finns en risk för felaktiga domar. Just därför är höga beviskrav, oskuldspresumtion och noggrann bevisvärdering grundläggande principer i en rättsstat. När frihetsberövanden, livslång stigmatisering, förlorade framtidsmöjligheter och betydande skadeståndsansvar kan följa på en fällande dom måste samhället vara särskilt angeläget om att minimera risken för felaktiga domslut. Rättssäkerheten ska inte vara svagare i sexualbrottsmål än i andra mål om allvarlig brottslighet.
Samtyckeslagstiftningen har också förändrat sexualbrottets konstruktion. Historiskt var våldtäktsbrottet nära kopplat till våld, hot eller tvång. I dag ligger fokus på frågan om deltagandet varit frivilligt. Förändringen har varit avsiktlig och har stärkt skyddet för den sexuella integriteten. Men den har samtidigt aktualiserat nya rättssäkerhetsfrågor.
När bedömningen i större utsträckning handlar om frivillighet, kommunikation och parternas uppfattning av situationen ökar betydelsen av domstolarnas bevisprövning. Särskilt gäller detta brottet oaktsam våldtäkt.
Brottet infördes för att träffa situationer där frivillighet saknats men där det inte kan bevisas att den tilltalade insåg detta, samtidigt som han eller hon borde ha förstått det. Syftet var legitimt. Men konstruktionen aktualiserar också frågor om hur gränsen ska dras mellan straffbar oaktsamhet och situationer där människor uppfattat samma händelseförlopp på olika sätt.
Straffrätten bygger ytterst på principen att människor ska kunna förstå när de riskerar att begå ett brott. Därför måste lagstiftning vara så tydlig och förutsebar som möjligt. Ju större utrymme som lämnas för efterhandsbedömningar av kommunikation, signaler och uppfattningar, desto viktigare blir kraven på noggrann bevisprövning och tydliga domskäl.
En stark sexualbrottslagstiftning och en stark rättssäkerhet är inte motsatser. Tvärtom. Om människor upplever att rättssäkerheten försvagas riskerar förtroendet för rättssystemet att undergrävas. När förtroendet för rättssystemet minskar förlorar både brottsoffer och oskyldigt anklagade.
Därför finns det skäl att se över hur rättssäkerheten kring samtyckeslagstiftningen kan stärkas ytterligare. Det handlar bland annat om tydligare redovisning av domstolarnas bevisvärdering i mål där teknisk bevisning saknas, om ökad transparens kring hur frivillighetsbedömningar görs och om en fortsatt diskussion kring hur lagstiftningen kan göras så förutsebar som möjligt.
Ingen skulle acceptera att beviskraven sänks för mord, grov misshandel eller andra allvarliga brott. Samma rättssäkerhetsprinciper måste gälla även när anklagelsen gäller sexualbrott. Det borde vara en självklar utgångspunkt i varje rättsstat.
