av Moa Lidén, Associate Professor, Criminal Procedural Law,
Faculty of Law, Uppsala University.
Den 26:e november 2025 rapporterade svensk media om Knutbyfallet där Alexandra Fossmo skjutits till döds i sin säng år 2004. Sara Svensson erkände och dömdes för mordet och pastor Helge Fossmo dömdes för anstiftan till mordet. 2025 års rapportering om fallet fokuserade på ett antal brister i den ursprungliga utredningen och de fällande domarna. Exempelvis hade Sara i sitt erkännande berättat att Alexandra varit helt tyst och stilla då Sara sköt det första skottet som träffat Alexandra i höften. Enligt ett forensiskt utlåtande hade det inte heller kommit något blod från skjutsåret på höften, vilket hade varit förväntat om Alexandra fortfarande varit i livet då Sara sköt henne. Därtill påtalades oförenliga moment mellan Saras erkännande och forensiska fynd angående t.ex. skottvinkel och avståndet från vilket skotten måste ha avlossats.
Utöver journalister som grävt i fallet sedan den fällande domen kom, har även ett antal högprofilerade jurister, kriminaltekniker och rättsläkare varit involverade i granskningen och/eller den mediala kritiken av Knutbyfallet, och särskilt rubriceringen av den fällande domen mot Sara. Åklagaren som var involverad i den ordinära processen har meddelat att hon inte kommer att begära resning å Saras vägnar, medan Saras försvarsadvokat arbetar med hennes resningsansökan. Det kvarstår att se hur domstolarna kommer att ta emot resningsansökan samt vad utfallet i en framtida eventuell ny rättegång blir.
Utvecklingen i Knutbyfallet är någorlunda representativ för hur påståenden om felaktigt fällande brottmålsdomar ofta förs fram i Sverige. Med andra ord, det bygger på omfattande och ofta pro bono-engagemang från kompetenta aktörer, liksom medierapportering och påtryckningar för att granska fallet. Detta känns igen från bl.a. ärendena Thomas Quick, Kaj Linna och Samir Sabri.
Parallellt med utvecklingen i Knutbyfallet, rankade The World Justice Project i november 2025 Sverige som nummer 4 i världen när det gäller övergripande rättssäkerhet, och nummer 6 när det gäller brottmålsprocessen specifikt. Det faktum att felaktigt fällande brottmålsdomar har konstaterats i Sverige[1] betyder inte nödvändigtvis att dessa toprankningar är oförtjänta. Felaktigheter är att förväntas i allt mänskligt beslutsfattande, och det är därför bl.a. möjligheter till överklaganden och resning finns. Men – oavsett detta, och oavsett vad grundsanningen i Knutbyfallet är – skapar toprankningarna förväntningar på att påståenden om felaktigt fällande brottmålsdomar hanteras på ett effektivt och trovärdigt sätt i Sverige.
Svenska forskare har intresserat sig för felaktigt fällande brottmålsdomar och/eller resningsinstitutet under många år. Den första signifikanta publikationen skrevs av Thorsten Cars (1959)[2] men även på senare år är vi flera som intresserat oss och i det följande citeras några relevanta publikationer.[3] Jag har själv tagit fram statistik på resningsansökningar sedan år 2010, och sammanställt denna, liksom statistik som andra forskare tagit fram i tidsperioden 1935 till 2021.[4] Baserat på statistik från 2010-2023, gjorde jag år 2024 en analys som visade att 100 % av besluten avseende resningsansökningar som domstolarna fattade under år 2024 kunde prediceras med kunskap om endast två variabler; brottstypen som ansökan avsåg och huruvida den dömde enskilda individen hade juridiskt biträde eller inte.[5] Jag gör också på löpande basis analyser för att uppskatta hur många felaktigt fällande brottmålsdomar som förblir felaktigt fällande trots att de dömda individerna uttömt alla möjligheter till överklagande och resning. Givet att det finns okända siffror som krävs för att kunna göra denna typ av analys – bl.a. hur stor andel av alla fällande brottmålsdomar i tingsrätterna som är felaktiga – krävs antaganden. Resultatet av de idag tillgängliga analyserna visar att endast när andelen felaktigt fällande brottmålsdomar i tingsrätterna antas vara 0.10 % eller mindre så korrigeras samtliga felaktigheter antingen genom ett överklagande eller resning.[6] Så snart högre antaganden görs, t.ex. 0.50 %, 1 % eller 2 % finns det alltså ett antal felaktigt fällande brottmålsdomar som förblir felaktiga. Läsaren hänvisas till de citerade publikationerna för att bättre förstå detaljer och förutsättningar för dessa analyser.
Givet att andelen felaktigt fällande brottmålsdomar i tingsrätterna är okänd, kan det diskuteras huruvida dessa siffror vittnar om en effektiv och trovärdig hantering eller inte. Naturligtvis hoppas vi att tingsrätterna inte gör fel i mer än 0.10 % av fallen, och därmed gör rätt i 99.90 % av fallen. Det är dock ett högt krav att ställa på mänsklig verksamhet, och frågan blir om vi känner oss trygga med att lita på att så är fallet. Frågan blir också om dagens process tillåter en tillräckligt kritisk utvärdering av huruvida dessa siffror stämmer eller inte. Vi forskare kan hjälpa till att tillhandahålla underlag och belysa tveksamheter, men egentligen krävs en systematisk fortlöpande bedömning av kompetenta beslutsfattare, liksom den politiska viljan att ge dessa beslutsfattare bästa möjliga förutsättningar för sina bedömningar.
