KRÖNIKA – av Karin Sjömilla, Barnrättsjurist vid Rädda Barnen & Charlotte Palmstierna, ställföreträdande direktör på Institutet för mänskliga rättigheter
Vi som står bakom denna text har arbetat med barnkonventionen i hela våra yrkesliv och varit ledande i olika statliga utredningar om hur den ska tolkas och tillämpas. Under åren har vi sett viktiga framsteg för barns rättigheter. Redan på 90-talet var det tydligt att barnkonventionen var en miniminivå som vi gärna skulle överskrida, den sågs som ett golv, inte ett tak. De senaste åren har vi i stället kunnat se en utveckling där konventionen snarare blivit ett tak än ett golv. Ett förhållningssätt som blir tydligt i propositionen om sänkt straffbarhetsålder där regeringen försöker hitta vägar runt konventionens bestämmelser i stället för att respektera och stärka barnets rättigheter.
Vi känner oss därför nödgade att klargöra hur barnkonventionen ska tolkas och tillämpas. Propositionens tolkning går emot utlåtandena från alla experter på området, såsom FN:s barnrättskommitté, Barnombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, domstolar, forskare och civilsamhället.
Låt oss börja med en grundläggande princip inom folkrätten och all annan juridik – pacta sund servanda – avtal ska hållas. Det innebär att en konvention, som är folkrättsligt bindande, ska följas och tolkas i god tro. Det är inte ett avtal som ska ses som ett hinder att med alla medel komma förbi, utan ett avtal som ska respekteras och följas.
En annan grundläggande folkrättslig princip, som slås fast i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, är den om progressivt genomförande eller gradvis genomförande av mänskliga rättigheter.”[…] främja respekten för dessa rättigheter och friheter samt genom progressiva åtgärder, både nationellt och internationellt, se till att de erkänns och tillämpas allmänt och effektiv […]”
Principen om ett gradvis genomförande har störst bäring på de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna, rättigheter som kostar att genomföra och där länderna därför kan behöva anpassa rättighetsskyddet efter sin ekonomiska förmåga. Men fortfarande ska staten till fullo utnyttja sina tillgängliga resurser för att genomföra dessa rättigheter (artikel 4 i barnkonventionen). De medborgerliga och politiska rättigheterna, dit skydd som en lägsta straffbarhetålder hör, är absoluta rättigheter – när en stat ratificerar en konvention ska det genast säkerställas att ett grundläggande skydd för dessa rättigheter finns. Därefter ska staten sträva efter att gradvis öka skyddet. När en viss nivå har uppnåtts för de absoluta rättigheterna, ska den bevaras och blir den nya miniminivån.
Det var svårt att komma överens om en fast åldersgräns för en lägsta straffbarhetsålder när barnkonventionen förhandlades i FN, då straffbarhetsåldern såg så olika ut bland världens stater. Det ledde till att staterna inte slog fast en lägsta ålder för straffbarhet, utan bara att en sådan skulle finnas (artikel 40). Varje stat fick sedan, vid ratificering, tillkännage vilken ålder detta skulle vara.
För Sveriges del var detta ingen stor fråga – den lägsta straffbarhetsåldern om 15 år beslutades redan i 1864 års strafflag, och den ansågs väl stämma överens med barnkonventionens syfte och ändamål. Eftersom vi en gång har sagt att straffbarhetsåldern är 15 år, kan vi inte backa från det, det är inte i enlighet med en folkrättslig tolkning av ett avtal om mänskliga rättigheter. Ska åldern förändras, så är det för att stärka skyddet, och det innebär i så fall att åldern ska höjas.
I stället för att säkerställa den rätt till skydd som barnkonventionen innehåller och sträva efter att skyddet bibehålls eller stärks, behandlar propositionen konventionens bestämmelser som hinder att ta sig förbi. I propositionen anges att en inskränkning och kränkning av en rättighet är godtagbar så länge det inte görs med barnkonventionen som grund, utan med syftet ”samhällsskydd” eller ”brottsoffers upprättelse”. Det här är ett helt felaktigt sätt att hantera folkrättsliga förpliktelser om mänskliga rättigheter, förpliktelser som dessutom gäller som svensk lag.
Barnkonventionen kan inte förbises. Den måste respekteras. Den ska tolkas utifrån ett helhetsperspektiv, inte bara utifrån vad som står i enskilda artiklar. Enligt Wienkonventionen om traktaträtten, ska en tolkning av enskilda artiklar göras utifrån konventionens syfte och ändamål. Barnkonventionens syfte är att säkerställa att barn, som är mindre utvecklade och beroende av vuxenvärlden, får det skydd och stöd de har behov av utifrån sin ålder och mognad. Att barn är kompetenta individer med egna åsikter och tankar, men, beroende på deras bristande utveckling, inte fullt ut ska jämställas med vuxna. Det måste finnas särskilda skyddsmekanismer för barn. Av artikel 6, en av grundprinciperna i barnkonventionen, framgår att en stat till det yttersta av sin förmåga ska säkerställa barnets överlevnad och utveckling, något som är väsentligt att ta med när en lägsta straffbarhetsålder ska fastställas.
Det är denna helhet som måste utgöra en grund när straffbarhetsåldern sätts eller förändras, tillsammans med principen om att avtal ska hållas och den grundläggande principen om gradvis genomförande.
FN:s barnrättskommitté, som enligt barnkonventionen har att granska staternas genomförande av konventionen, har tagit fram ett uttalande för att hjälpa staterna i genomförandet av artikel 40. Där beaktar kommittén forskning om såväl barns mognad och utveckling, som barns kompetens och uttalar att straffbarhetsåldern ska vara minst 14 år, men gärna högre. Kommittén påminner också staterna om principen om gradvist genomförande med ett uttalande som inte går att missförstås ”staten får under inga som helst omständigheter sänka den lägsta straffbarhetsåldern”. Kommittén har också uppmanat Sverige i sin senaste granskning 2023 att behålla straffbarhetsåldern på 15 år.
Regeringen anser att kommitténs uppmaning till Sverige kan förbises därför att den kom innan det fanns ett konkret förslag att ta hänsyn till. Vilket är ett märkligt sätt att beakta så tydliga rekommendationer från det högsta expertorganet när det gäller barnkonventionen och ett exempel på att försöka hitta vägar förbi dem.
När det gäller övriga uttalanden från kommittén, lutar sig regeringen mot att dessa inte är juridiskt bindande och därför kan förbises. Folkrättsligt är detta korrekt. Kommitténs uttalanden är dock av grundläggande betydelse för att öka förståelsen för konventionens syfte och bestämmelsernas betydelse. I propositionen till inkorporeringen, vilket regeringen även i denna proposition än en gång understryker, står att uttalanden från kommittén har fått en relativt stark ställning som tolkningsmedel. I Sverige har uttalanden från kommittén använts av Migrationsöverdomstolen och Lagrådet, när de har tolkat konventionen. I just frågan om straffbarhetsåldern konstaterar Lagrådet att en sänkning av straffbarhetsålder kan vara i strid grundlagen, när den tolkas utifrån barnkonventionen och barnrättskommitténs uttalanden. En slutsats som vi delar.
Det är dags att våra riksdagsledamöter tar folkrätten på allvar. Om vi har förpliktigat oss att följa en konvention – pacta sund servanda – kan vi inte bara göra det när det passar vissa mål och syften. Det är i tider av kris och instabilitet som de mänskliga rättigheterna blir som viktigast – och kanske svårast – att hålla fast i. Detta är något som regeringen själv har framfört till FN:s råd för de mänskliga rättigheterna. Det är dags att leva upp till det i praktiken.
