DEBATT av: Germaine Hillerström, universitetsadjunkt & juris doktor i civilrätt vid Karlstad Universitet
I ett ärende som behandlades av Allmänna reklamationsnämnden (ARN) (2023-06685) hade en elvaåring ingått mer än 700 avtal om de digitala spelen Roblox och Discord, till ett värde av cirka 140 000 kronor. Barnet hade köpt virtuell valuta i spelet utan förälderns kännedom. Den underåriga hade en diagnos som påverkade hennes förmåga att förstå konsekvenserna av sina handlingar. Trots detta bedömde ARN att föräldern var betalningsskyldig, bland annat för att dennes kontokortsuppgifter hade registrerats på barnets spelkonto och ingen teknisk spärr hade aktiverats. Nämnden ansåg att detta utgjorde förälderns indirekta samtycke. Dock beaktade nämnden i sin bedömning ej barnrättsperspektivet.
När barn agerar som användare av digitala tjänster och deras handlingar är centrala för den uppkomna tvisten, ska principen om barnets bästa vägas in. Det är en princip som slås fast i barnkonventionen, men som i praktiken ofta förbises. Just detta är kärnan i ett större problem – ett problem som inte stannar vid enskilda myndighetsbeslut. Det handlar i stället om behovet av en lagstiftningsreform. I dag saknas en tydlig reglering kring barns användning av digitala tjänster och digitala avtalsslut, där transaktioner sker utan föräldrars uttryckliga samtycke, trots att barns rättigheter direkt påverkas.
ARN är den myndighet som brukar lämna rekommendationer i tvister där underåriga ingår avtal om digitala tjänster utan föräldrars samtycke. I en avhandling som lades fram vid Karlstads universitet i juni i år med titeln Barn som ingår avtal om digitala tjänster utan föräldrars uttryckliga samtycke analyserades ARN:s rekommendationer i sådana tvister. Analysen visar att nämnden rekommenderar tre möjliga lösningar vid sådana tvister: 1) avtalsbundenhet föreligger på grund av förmyndarens underförstådda eller indirekta samtycke, 2) lag (2010:751) om betaltjänster tillämpas och 3) avtalsbundenhet uppstår för föräldern på grund av någon sorts fullmakt som innebär att föräldern antingen står för ett abonnemang som är kopplat till användarkontot eller tidigare har accepterat tjänstens användarvillkor.
Avtalen ingås ofta av föräldrar, men det är barnen som klickar, spelar och företar olika transaktioner. Trots detta behandlar ARN frågorna som rena civilrättsliga angelägenheter, utan att väga in barnets bästa enligt barnkonventionen. När barn använder tjänsten och deras handlingar bedöms i efterhand då är det barnen det rör sig om, oavsett om de är en juridisk avtalspart eller ej. Detta är något som ARN inte får blunda för. När underåriga genomför köp utan föräldrarnas uttryckliga samtycke, kan föräldrarna hållas betalningsskyldiga, något som får ekonomiska konsekvenser för hela hushållet.
Vidare är det viktigt att uppmärksamma att i de beslut där ARN med hänvisning till 9 kap. 1 och 6 §§ föräldrabalken (1949:381) (FB) konstaterat att föräldrars indirekta samtycke föreligger, lägger nämnden all vikt vid faktorer som ger uttryck för att föräldrars samtycke föreligger. Här kan det faktum att föräldrarna har registrerat ett betalningsmedel till det användarkonto som den underårige har använt i många fall vara en avgörande indikation på föräldrarnas betalningsskyldighet.
Det måste dock uppmärksammas att, om dessa avtal betraktas som barns avtal, det vill säga de underåriga anses ha bundit sig själva, krävs enligt förarbetena till FB en viss grad av förståndsutveckling hos barnet för att kunna förstå innebörden av rättshandlingen. Enligt lagens förarbeten kan ett avtal som ett barn ingår utan att förstå dess innebörd aldrig vara giltigt, även om föräldern uttryckligen godkänner avtalet. Gränserna mellan lek och avtal suddas ut i den digitala miljön.
Genom att anse att avtalen är barnets egna, bortser ARN från det faktum att barnets förståndsutveckling spelar roll för avtalsbundenhet. Dessutom visar analysen av nämndens beslut att rättsgrundsatsen om förmyndarens underförstådda samtycke inte lämpar sig att användas vid tvister där underåriga ingår avtal om digitala tjänster utan föräldrars uttryckliga samtycke. I svårare fall kan förälderns (förmyndarens) underförstådda samtycke bedömas med hänsyn till barnets ålder och varans pris. Nämndens beslut visar att ofta företar barnen flera mikrotransaktioner, det vill säga transaktioner med ett lågt värde. Varje enskild transaktion i ett spel utgör ett avtal. Med stöd i förarbetena är det mycket som talar för att förmyndarnas indirekta samtycke föreligger när varje transaktion har ett lågt värde.
I dagens samhälle är det vanligt att föräldrar skaffar bankkort till sina barn. Om barnet ansluter ett eget bankkonto till ett användarkonto, riskerar den underårige själv att bli bunden av alla avtal som ingås från kontot med hänsyn till transaktionernas låga värde. När rättstillämparen inte beaktar hur frekvent avtal ingås i den digitala miljön, riskerar ett centralt ändamål med 9 kap. FB, nämligen att barn inte ska vara bundna av ekonomiskt ofördelaktiga avtal, att sättas ur spel. Vilken förälder skulle godkänna att deras barn spenderar tusentals kronor på avtal för att skaffa virtuella saker?
Mikrotransaktioner i digitala tjänster kan skapa problem för såväl föräldrar som barn. Barns agerande i den digitala miljön ställer rättssystemet inför utmaningar som dagens lagstiftning inte är rustad att hantera. För att säkerställa att barn skyddas på ett tillfredsställande sätt i den digitala miljön, bör regeringen överväga att inkludera frågan om barns mikrotransaktioner i den aviserade utredningen om åldersgränser i sociala medier.
