av Deniz Eryilmaz, oberoende juridik- och rättsskribent.
Utgångspunkten är att du inte bör ha för höga förväntningar om att få en fullgod rättslig prövning av ditt förvaltningsmål, alltså rättsprövning av ett överklagat myndighetsbeslut.
Förvaltningsmål får sällan någon medial uppmärksamhet och någon särskild granskning eller tillsyn av förvaltningsdomstolarnas målhantering och beslut genomförs inte. Personligen har jag inte lyckats få till stånd någon intervju med någon företrädare för en förvaltningsdomstol. Varken domare, lagman, president eller någon pressansvarig har velat ställa upp på någon intervju. Inte heller har någon hos förvaltningsdomstolarna lämnat fullständiga svar på skriftligen ställda frågor.
Beslut motiveras inte – trots lagkrav
Frågeställningen som jag har velat få svar på är, sådant som gäller de grundläggande rättigheterna för enskilda i förvaltningsmål bland annat, den enskildes rätt att överklaga myndighetsbeslut, anonyma myndighetsbeslut som drabbar enskilda negativt och frågor som gäller krav på beslutsmotivering. alltså det starka rättsskydd som lagstiftaren ska ha ansetts gett enskilda, samt frågor som gäller de krav lagstiftaren ställer på myndigheters och förvaltningsdomstolars besluts- och målhantering. Detta beaktat att förvaltningsdomstolarna enligt lagstiftaren ska verka för den enskildes rättsskydd. Frågan om förvaltningsdomstolarnas oberoende och objektivitet bör granskas i större omfattning. Frågan är vad som sker då mål avgörs till fördel för myndigheter i den stora omfattning som sker idag.
Spörsmålen och förfarandena verkar vara så känsliga att inte ens någon betydande person inom de juridiska disciplinerna, vill ställa upp på någon intervju kring dessa förfaranden. Även om jag inte kommer spekulera vidare gällande deras anledningar till det, kan jag bara göra gällande att sakfrågorna och problemområdena är svårframställda. Viss vägledning avseende utvecklingen i förvaltningsmålens hantering kan fås genom Domstolsverkets rapport DV 2002:4. Denna beskriver hur förvaltningsdomstolarna vill hantera förvaltningsmål, dock obeaktat rättsskyddsbestämmelserna för enskilda, som framgår av prop. 1971:30. Krav på beslutsmotivering gäller även för förvaltningsdomstolarna, även om praxis kommit att utvecklas i annan riktning, så ock även i doktrin. Paragrafen 30 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) är oförändrad sedan den stiftades, se prop. 1971:30 del 1 s.18.
Myndigheters krav på beslutsmotivering är lagstadgad, likaså när det gäller rätten att överklaga myndighetsbeslut. När varken det ena eller det andra görs eller verkställs från beslutsmyndighetens sida, det vill säga att varken beslutet motiveras eller rätten att överklaga beslutet ges från beslutsmyndigheterna sida, har lagstiftaren utrustat enskilda med möjlighet att ändå överklaga myndighetsbeslutet, antingen genom att beslutet överklagas till beslutsmyndigheten, som då enbart får rättidspröva överklagandet, och måste sända över detta till den rättskipande överinstansen. Eller så kan överklagandet skickas direkt till förvaltningsdomstol. Vid granskning av dessa förfaranden har jag kunnat konstatera att förvaltningsdomstolarna, förvaltningsrätt och kammarrätt, mer än gärna avslår sådana överklaganden som skickats direkt till dessa domstolar. Det finns även exempel på att sådana överklaganden som har skickats direkt till förvaltningsdomstol, inte ens har registrerats som ett mål hos förvaltningsdomstolen. Dessutom finns det även exempel på att förvaltningsdomstolarna anonymt har avvisat överklaganden, trots bestämmelserna i 6 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) jfr prop. 2016/17:180 s.267. Lagstiftaren är tydlig med att ett överklagande inte får avvisas om detta kommit in i rätt tid till den domstol som ska pröva överklagandet. De överlappande rättsskyddsbestämmelserna i förvaltningslagen (2017:900) och förvaltningsprocesslagen (1971:291) avseende enskildas rättsskydd att överklaga myndighetsbeslut fungerar inte.
Det finns också mål då förvaltningsdomstol motvilligt registrerat överklagandet, avgjort målet som ett endomarmål, inom loppet av någon dag, till nackdel för klagande, trots ärendets komplexitet, samt utan att begära in uppgifter från beslutsmyndigheten. Grunden för avslagsbeslutet för dessa mål har då varit att beslutsmyndigheten inte har fattat ett överklagbart beslut, vilket strider mot lagstiftarens vilja.
Samtliga förvaltningsdomstolar i instanskejdan accepterar praxis framför lag
Lagstiftaren har varit tydlig vid införande av författningsbestämmelserna att ett besluts överklagbarhet enbart får avgöras av beslutsmyndighetens rättskipande överinstans, se prop. 2016/17:180 s.267-273. Trots detta fortsätter förvaltningsdomstolarna att avslå överklaganden på dessa grunder att beslutsmyndigheten inte har fattat ett överklagbart beslut, vilket står i strid mot lag, och strider ytterst mot de demokratiska rättigheter som lagstiftaren har försökt att utrusta enskilda med. Granskningen visar att ett sådant avslagsbeslut, står sig hela vägen genom hela instanskejdan förvaltningsrätt, kammarrätt och Högsta förvaltningsdomstolen. Eftersom beslut, enligt praxis inte motiveras går riktigheten av domstolens prövning inte att kontrollera. Något lagstiftaren har försökt att förhindra vid införande av lag, enligt 30-31 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291). Beslut måste motiveras enligt lag, oberoende av frågan om prövningstillstånd. Enbart Högsta förvaltningsdomstolen är undantaget ett sådant motiveringskrav. Se prop. 1971:30 del 2 s.585-588 ff. Rättsskyddet för enskilda vid prövning av förvaltningsmål fungerar inte, och har inte fungerat under mycket lång tid. Enligt utvecklad och accepterad praxis, går riktigheten av kammarrätternas slut inte att kontrollera, eftersom kammarrätterna inte vill motivera skälen till nekat prövningstillstånd. I dessa fall får den enskilde enbart en generell information i beslutshandlingen, alltså information om ett lagrum, om lagrummets uppställda krav för att få prövningstillstånd i kammarrätt enligt 34 a förvaltningsprocesslagen (1971:291). Skälen som har bestämt utgången, eller hur kammarrätten har resonerat i det enskilda målet noteras inte i beslutshandlingen. Föredragningspromemorior eller övriga uppgifter inför ett besluts avgörande sparas heller inte av kammarrätterna. Kontrollmöjligheterna av ett besluts riktighet är därför helt obefintlig.
Det är med andra ord inte bara oordning på gator och torg i Sverige, utan det kan även konstateras att, när det gäller rättskipningen inom de förvaltningsrättsliga områdena, när det gäller förvaltningsdomstolarnas rättskipning och målhantering, avseende myndigheters beslut, så ligger rättssäkerheten i pausläge för enskilda eftersom praxis går före lag.
Den enda lösningen på dessa rättssäkerhetsproblem verkar finnas hos konstitutionsutskottet och riksdagen.
