av Deniz Eryilmaz, Juridik- och rättsskribent
Enligt lagstiftaren finns det ett starkt allmänintresse av att det produceras materiellt riktiga avgöranden hos kammarrätterna. Enligt 30-31 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska skälen för avgöranden, när domstolen skiljer sig från mål, motiveras. Tydligare än så kan det knappast bli. Trots dessa lagkrav har kammarrätterna, åtminstone sedan mitten av 1990-talet tillämpat praxis framför lag, och har underlåtit att motivera skälen till domstolens avgörande, vid nekade prövningstillstånd. Domstolsverkets statistik, gällande mål som nekats prövningstillstånd i kammarrätterna går enbart tillbaka till år 2004. Innan dess registrerades ingen sådan statistik alls av kammarrätterna.
Osäker statistik – avstegen mer omfattande
Den som nekats prövningstillstånd hos kammarrätt får i regel endast en kort och generell hänvisning till 34 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) – utan någon konkret redovisning av skälen för domstolens avgörande.
Sedan 2004 rör det sig om drygt en halv miljon mål som har avgjorts utan beslutsmotivering, enligt Domstolsverkets statistik. Mörkertalet är dock mycket mer omfattande än så, eftersom beslut från kammarrätterna från mitten av 1990-talet inte heller innehåller någon beslutsmotivering för det fall kammarrätterna, nekat prövningstillstånd. Lagen kräver dock beslutsmotivering när kammarrätterna skiljer sig från ett mål, samt bistående med information till den enskilde, om hur denne ska kunna ta tillvara på sina rättigheter inför ett eventuellt överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen.
Min granskning visar också att kammarrätterna även ser till att föredragningspromemorior och andra underlag under målets beredning inte sparas eller diarieförs. På så vis undanröjer kammarrätterna helt tillgången till deras avgöranden. Domstolarna lämnar heller inte svar om hur de resonerat i mål, trots begäranden om det i efterhand.
Utredningar och resultat av felaktigt nekade prövningstillstånd i kammarrätterna
När domstolar systematiskt underlåter att motivera sina beslut undergrävs förtroendet för rättskipningen. Att kammarrätterna, åtminstone sedan mitten av 1990-talet har lyckats med konststycket att avgöra mål utan beslutsmotiveringar, trots att kammarrätterna inte heller utgör sista prövningsinstans i förvaltningsmål, illustrerar det lite av rättssäkerhetsproblemens omfattning.
År 2004 gjordes en genomgång av utvald praxis från 2000-2004 där Högsta förvaltningsdomstolen kom fram till att kammarrätter felaktigt nekat prövningstillstånd, när de skulle ha meddelat prövningstillstånd. I utredningen framkom ett 50-tal olika mål där kammarrätter borde ha meddelat prövningstillstånd, där det i målen rådde oklara skälighetsbedömningar och intresseavvägningar, processuella fel, samt direkta felaktiga rättstillämpningar. Trots utredningen har de felaktiga tillämpningarna bara rullat på sedan dess.
Lagstiftarens intentioner
Vid införande av förvaltningsprocesslagen (1971:291) var lagstiftaren tydlig med införande av motiveringskravet, särskilt hos kammarrätterna, se prop. 1971:30 Del 2 s. 588.
Kammarrätterna ska anses utgöra ett kontrollinstitut, utrustad med fler dispensgrunder än Högsta förvaltningsdomstolen, vilket skulle anses utgöra en rättssäkerhetsgaranti för den enskilde. Det enda undantaget gällande beslutsmotiveringar i förvaltningsmål då en domstol skiljer sig från ett mål, gäller endast Högsta förvaltningsdomstolen då domstolen nekar prövningstillstånd.
Kammarrätterna har dock på eget bevåg utvidgat motiveringsundantaget till att gälla även dem själva, jfr Domstolsverkets utredning DV 2002:4 s.51.
Högsta förvaltningsdomstolen godtar idag kammarrätternas utvecklade praxis. Beklagligt nog hänvisar Högsta förvaltningsdomstolen vid beslut om nekat prövningstillstånd, till att kammarrättens avgörande ska stå fast, trots att även kammarrätt nekat prövningstillstånd och inte motiverat skälen för sitt avgörande. Vid sådana mål innebär det att den enskilde enbart får tillgång till, en, domstolsprövning vid överklagande av ett myndighetsbeslut.
Rättvis rättegång
Resultatet av utvecklad praxis är att hundratusentals enskilda, som har överklagat myndighetsbeslut, aldrig har fått veta varför deras överklagande inte tagits upp av kammarrätterna. I praktiken har den enskilde fått undanröjt sin möjlighet att ta del av en rättslig prövning, vilket också skett mot lagstiftarens vilja. Att förfarandena om uppsåtlig exkludering av beslutsmotivering inte direkt harmoniserar med artikel 6 i europakonventionen, gällande begreppet en rättvis rättegång, som även innefattar förvaltningsmål, borde anses stå klart.
Eftersom praxis tillämpas framför lag, och att förfarandena har förekommit under så lång tid samt att förfarandena accepteras av högsta instans, är det, förutom att utgöra en rättssäkerhetsskandal, något som sannolikt inte kommer att förändras, utan ett särskilt krav från beslutsfattare och lagstiftare.
