av Maria Bouvin, tidigare advokat på affärsjuridisk byrå, arbetar idag som Executive Coach & HR Advisor.
Klumpen av oro, som funnits där i magen så länge, har flyttat sig upp i halsen och gör den tjock. En tår letar sig fram ur ögonvrån. Jag försöker hålla den tillbaka, men det går inte längre. Det har pågått alldeles för länge. Bördan av arbetsuppgifter, som syns på skrivbordet, och stressen som tär på insidan. Den första tåren får snart sällskap av många fler där jag sitter ensam i mitt rum på advokatbyrån, rädd att någon ska se. Allt jag vill är att ge upp, men det är inget alternativ och har aldrig varit. Kvällen är redan sen, viktiga leveranser krockar och jag är långt ifrån klar. Jag orkar inte mer.
Det jag beskriver har jag upplevt många gånger och jag vet att andra känner igen sig. Upplevelsen har flera orsaker som ligger både hos mig själv som person och i strukturer på organisationsnivå och på samhällsnivå.
För egen del byggdes min känslighet för stress upp redan under min uppväxt. I takt med ökade betygskrav och konkurrens på både gymnasium och juristlinjen byggdes stressen upp och blev än mer påtaglig under tingsmeriteringen, då ansvaret och rädslan för att göra fel spädde på det hela. Omgivningen var inte gynnsam för mig och min prestationsångest. Det blev inte bättre under min tid som biträdande jurist på advokatbyrån, där jag nådde bristningsgränsen flera gånger.
Jag hade satt likhetstecken mellan juristrollerna och stress, utan att reflektera över möjligheten att påverka min inre och yttre tillvaro. Det jag kände på insidan syntes sällan på utsidan och var inget jag berättade om.
Tyvärr var det många i min omgivning som verkade tycka likadant. Att goda resultat gick hand i hand med att alltid lägga in mer tid, en högre växel, fler arbetsuppgifter och att bara köra på för att uppnå upplevda krav och förväntningar, utan vare sig reflektion eller återhämtning. När sådana vanor uppmuntras – i ord, handling eller genom tyst medgivande – föds och göds en kultur där osund arbetsbelastning och stress inte bara får gro, utan till och med premieras.
Varför gör vi så mot oss själva och varandra?
Frågan blir än mer relevant om vi tänker på att det inte bara skadar oss själva utan även resultatet. Det vet du om du reflekterar över hur du levererar under skadlig stress – den med orimliga tidskrav, hög press och inre oro – och drar dig till minnes vad du läst och hört om stress, utan återhämtning, och hur det påverkar hjärnan. Ändå gör vi det; stressar för att skapa bättre resultat, trots att det leder till både sämre resultat och mående.
Gör vi så för att vi tror att det är rätt? För att det är så vi alltid gjort? Eller för att andra gör så?
Jag tror att det till stor del handlar om vanans makt och avsaknaden av djupare reflektion. Samt påverkan vi har på varandra. Att det handlar om ovanor, som behöver brytas, både på individnivå och organisationsnivå. Självklart ska vi fortsätta ställa krav på kvalitativt och korrekt utfört arbete och arbeta för att nå det resultatet – det ligger i juristens roll. Jag talar om att bryta de osunda vanorna om hur vi når det resultatet och hur vi förhåller oss till oss själva och andra på vägen dit.
Vi behöver alltså bli medvetna om vad vi har för tanke-, känslo-, och beteendemönster samt om dessa gynnar eller missgynnar oss, de runt oss och det vi vill åstadkomma. Då behöver vi reflektera och vara vaksamma på hur vi förhåller oss och beter oss i arbetsvardagen, i nuet. Med medvetenheten som grund kan vi, steg för steg, börja skapa den positiva förändring som jag vet att många längtar efter.
Vi behöver också viljestyrka att gång på gång välja det nya, som vi innerst inne vet är rätt. Att bryta en vana görs nämligen inte över en natt. Det vet alla som testat. Kortfattat beror det på att hjärnan har ett inbyggt motstånd mot förändringar och gärna väljer det invanda för att spara energi. Det bidrar till att vi gör som vi alltid gjort.
Men, vi kan träna hjärnan att arbeta för oss i stället för emot oss. Att träna på att uppmärksamma tankarna och välja hur vi vill förhålla oss till dem och agera på dem. Det blir lättare om vi gör det tillsammans. Vi påverkar varandra och varandras arbetsmiljö.
Det är dags att hitta viljestyrkan att skapa gynnsamma förhållningssätt och beteendemönster. Och att ta till oss kunskap om hur det kan ske, så att vi kan skapa en kultur där vi – utan att tumma på högkvalitativt resultat – stöttar varandra genom att berätta, lyssna in behov, försöka förstå, uppmuntra och lyfta varandra. En kultur där vi bygger in trygghet och tillit som bas för utveckling. En kultur där vi ser och vågar prata om varningssignaler för dåligt mående och destruktivt ledarskap.
Vi behöver sluta föda stress, press, oro och kvantitet och i stället börja premiera välmående, fokus och kvalitet. Vi behöver skapa både självledarskapet och ledarskapet för det.
Det går att skapa den förändringen, jag vet. Jag har förändrat min egen inre värld. Jag bytte ständig stress och oro mot betydligt mer inre lugn, trygghet och styrka. Jag bytte prestationsångesten mot drivkraften att göra skillnad. Jag bytte också karriär för att kunna ge andra de verktygen jag själv hade velat ha och idag hjälper jag organisationer att skapa rätt förutsättningar för sina ledare och medarbetare. Därför vet jag att det finns många fler där ute som längtar efter att både känna och skapa välmående, utan att tumma på resultatet – och att bygga ett ledarskap och en kultur kring det. Jag vet också att många är på god väg.
Vi kan börja med enkla verktyg, som att skapa utrymme i kalendern för korta pauser under dagen för att ladda om mellan möten, reflektera över om fokus läggs på rätt saker, få tid att bolla med eller lyssna till kollegor eller återhämtning. När var och en får sådant utrymme kommer lösningarna lättare – både lösningarna på utmanande arbetsuppgifter och utmaningar i organisationen. Så hjälp varandra att ta pauser, för individens och organisationens bästa.
Det är enkla metoder och verktyg, men inte alltid så lätta att få till. Men du är ju van att lösa juridiska problem åt andra, att vinna de där omöjliga förhandlingarna, övertyga andra och att uppnå saker som vissa skulle se som omöjliga. Så varför skulle du inte kunna övertyga dig själv om att du, resultatet och din omgivning skulle må bättre av att du tar en kort paus. Omsätt den övertygelsen till handling. Kanske följer andra i dina spår.
Vilket är ditt första steg mot att bli en mer effektivt hållbar jurist, kollega och ledare?
