av Anna Owens, ordförande Saco-S Polisen.
Riksrevisionens rapport Polisreformen 2015: Intentionerna ännu inte nådda (RiR 2025:26) visar det många inom Polisen länge anat: reformens mål har ännu inte uppfyllts. Trots nästan fördubblade resurser sedan 2015 har styrningen inte blivit tydligare, effektiviteten inte högre och den lokala närvaron inte starkare.
Detta är ingen nyhet för oss Saco-S Polisen som organiserar akademiker vid myndigheten. Men rapporten gör något viktigt: den sätter ord på ett mönster som präglar Polismyndigheten ända sedan sammanslagningen. Besluten är många, uppföljningen svag och lärandet otillräckligt. Myndigheten arbetar hårt – men inte alltid klokt.
När styrningskritik blir till omvärldsanalys
Polismyndighetens svar på rapporten är artigt, genomarbetat – och avslöjande. Istället för att möta slutsatserna om bristande styrning och låg kostnadseffektivitet, talar man om förändrat säkerhetsläge och ny typ av kriminalitet.
Det är en elegant förflyttning: man byter ämne från organisation till omvärld. Kritiken handlar om styrning, men svaret handlar om brottsutveckling. När myndigheten säger att Riksrevisionens ”karta inte längre stämmer med terrängen”, säger man i praktiken att inga mått längre gäller.
Men Riksrevisionens granskning handlar inte om terrängen – den handlar om hur kompassen används. Det är inte farligt att brottsligheten förändras; farligt är när styrningen inte gör det.
En myndighet som springer, men inte alltid i takt
Riksrevisionen visar hur Polismyndigheten fortfarande styrs genom aktiviteter snarare än effekter. Många initiativ startas, men få följs upp med analys av varför de fungerat eller inte. Den interna styrningen är fragmenterad, och den lokala nivån har inte fått det mandat reformen lovade.
I praktiken innebär det att Polisen ofta ”gör mer” utan att veta om det gör skillnad. Det är kostsamt både för ekonomin och för medarbetarnas tillit. När styrningen saknar fokus riskerar människor på alla nivåer att jobba hårt men utan riktning.
Den nya retoriken om effektivitet
I sitt svar lyfter Polisen fram positiva trender: färre skjutningar, färre stölder, ökad uppklaring av dödligt våld. Det är goda nyheter, men de mäter något annat än det Riksrevisionen granskat. Rapporten handlar om hur resurser används och hur organisationen leds, inte om utfallet i enskilda brottstyper.
Att byta måttstock är en beprövad metod för att mildra kritik. Men det förändrar inte kärnan: Polisen saknar fortfarande en styrningsmodell som kopplar insatser till resultat.
Saco-S Polisen har under lång tid lyft att den höga personalomsättning, särskilt inom viktiga områden som brott mot barn och grova brott, hotar effektiviteten i brottsutredningarna. Även siffrorna på nuvarande chefsrörlighet är uppseendeväckande.
Det verkliga utvecklingsarbetet
Saco-S Polisen delar Riksrevisionens slutsats: för att lyckas med sitt uppdrag behöver Polismyndigheten bli en mer lärande organisation. Det handlar inte om fler strategier, utan om en annan sorts strategisk kultur – en som mäter, reflekterar och justerar.
Rikspolischefen Petra Lundh har påbörjat ett förändringsarbete som går i rätt riktning: mindre detaljstyrning, starkare helhetsperspektiv och ökat fokus på lärande. Men just därför vore det olyckligt om myndighetens svar på Riksrevisionens rapport stannade vid att peka ut ”förändrad verklighet” som förklaring. Det behövs snarare ett erkännande av vad rapporten faktiskt visar: att styrningen fortfarande inte håller ihop.
Att förenkla byråkratin är klokt – men bara om man samtidigt stärker den professionella infrastrukturen. Att flytta resurser till lokalpolisområden är nödvändigt – men bara om man ger dem verklig handlingsfrihet. Och att tala om effektivitet kräver modet att också tala om kvalitet.
Från reaktiv till lärande myndighet
Det Polisen behöver är inte fler händer, utan bättre system för att förstå hur händerna används. Riksrevisionen efterlyser just detta: kunskapsbaserad styrning, datadriven analys och strukturerad återkoppling.
Det kräver en kultur där siffror inte används som dekoration, utan som verktyg för att lära. En organisation som granskar sig själv, inte bara försvarar sig mot granskning, kan faktiskt bli effektiv på riktigt.
När Polismyndigheten beskriver reformens karta som föråldrad, kan man svara: Det är möjligt – men kompassen pekar fortfarande åt samma håll.
Det handlar inte om vem som bär uniform, utan om hur myndigheten leds. Styrning är inte något man skyller på omvärlden för, utan något man utvecklar tillsammans.
Riksrevisionens rapport ger Polisen en chans att göra just det: att gå från förklaringar till förändring. Den chansen bör tas tillvara, för en myndighet som ska skydda hela samhället måste också kunna styra sig själv.
Saco-S Polisen står bakom följande principer:
1. Rätt person på rätt plats – Förstärk den operativa verksamheten med poliser och stöd den strategiska ledningen med civil kompetens.
2. Stärk förvaltningskulturen – För att undvika felbeslut och ineffektivitet bör vi betona vikten av god förvaltningskunskap och akademisk utbildning för chefer.
3. Effektivisera utan att urholka – Minska byråkratin men bevara nödvändiga stödstrukturer som säkerställer en korrekt och rättssäker verksamhet.
