ANALYS – Av Nina Pirooz, advokat vid Fridh Advokatbyrå
Mitt i en intensiv samhällsdebatt om tonårsutvisningar publicerade Migrationsöverdomstolen i februari 2026 avgörandet MIG 2026:2. Tajmingen är svår att bortse från. Domstolen skärper tillämpningen av reglerna för unga vuxna som vuxit upp i Sverige och vars uppehållstillstånd löper ut när de fyller 18 år, och gör det i ett läge där opinionen mot dessa utvisningar är ovanligt stark. Det är i sig inte ett bevis på att domstolen anpassar sin rättstillämpning efter politiska vindar, men det skapar ett ansvar att granska om avgörandet faktiskt håller vad det lovar, nämligen att vara i linje med Europadomstolens praxis.
Kammarrättsrådet Elisabet Reimers förklarade i en kommentar till Svenska Dagbladet den 17 februari 2026 att kravet på ett särskilt beroendeförhållande, det vill säga något utöver de naturliga band som finns mellan föräldrar och vuxna barn, framgår av tidigare praxis från både Migrationsöverdomstolen och Europadomstolen. Det är en korrekt beskrivning i sin allra mest generella form. Men den är ofullständig på ett sätt som är avgörande.
Europadomstolens praxis om ytterligare beroendefaktorer mellan vuxna barn har primärt utvecklats i en specifik kontext, nämligen ansökningar om familjeåterförening, där ett vuxet barn i utlandet vill flytta till ett land där föräldrarna redan bor, eller omvänt. Det är alltså fråga om situationer där familjen aldrig har levt tillsammans i det aktuella landet, eller levt åtskilda under lång tid. I dessa fall har domstolen slagit fast att enbart normala känslomässiga band inte räcker för att konstatera familjeliv i den mening som avses i artikel 8 i Europakonventionen.
Men Europadomstolen har i en annan och minst lika fast etablerad linje slagit fast att relationen mellan unga vuxna och deras föräldrar kan utgöra familjeliv enligt artikel 8 utan att några särskilda beroendefaktorer behöver påvisas. Det avgörande är att den unge ännu inte bildat en egen familj och fortsatt lever i familjens hushåll. Det framgår av Maslov mot Österrike, Bousarra mot Frankrike och Azerkane mot Nederländerna (1)
Denna linje bekräftades så sent som i V.N. m.fl. mot Sverige (2), där Europadomstolen konstaterade att domstolen i ett flertal mål inte uppställt krav på ytterligare beroendefaktorer för unga vuxna som fortfarande bor med sina föräldrar och ännu inte bildat en egen familj. Det rör sig alltså om en etablerad och konsekvent linje i praxis som direkt tar sikte på den situation som tonårsutvisningarna faktiskt avser.
Dessutom erbjuder Europadomstolens praxis ett starkt skydd för lagligen bosatta migranter när det gäller utvisning. Domstolen har i denna kategori av mål uppställt en gedigen proportionalitetsprövning där statens intresse av reglerad invandring måste vägas mot den enskildes faktiska förankring i landet, vistelsens längd, familjesituationen och konsekvenserna av en utvisning. Det är en avvägning som inte automatiskt utfaller till statens fördel och som inte förutsätter att sökanden befinner sig i en ovanlig eller på annat sätt exceptionell livssituation för att skyddet ska bli reellt. Europadomstolen har generellt varit mer benägen att skydda mot ingrepp i befintligt familjeliv, än att kräva att stater aktivt möjliggör familjeåterförening.
Mot bakgrund av detta finns det anledning att rikta två distinkta invändningar mot MIG 2026:2.
Den första invändningen gäller argumentationen i domen, och den gäller oavsett vilket fall domstolen valde att pröva. Utgången i det aktuella målet är i och för sig inte anmärkningsvärd. Det rörde sig om en person som levt en relativt kort tid i Sverige och som hade återförenats med sin familj här först i närheten av 18-årsdagen. Att domstolen i det fallet kom fram till att utvisningen inte stred mot artikel 8 är förståeligt och kan försvaras rättsligt.
Men Migrationsöverdomstolens uppgift är inte bara att avgöra det enskilda målet. Domstolen beviljar prövningstillstånd i syfte att skapa vägledning för rättstillämpningen i stort. Av de 13 605 ansökningar om prövningstillstånd som inkom under 2025 beviljades endast 36, varav 15 ledde till vägledande avgöranden. Varje sådant avgörande bär därför ett stort ansvar. Det är inte bara ett svar på frågan i det aktuella målet, utan en signal till underinstanser och förvaltningsmyndigheter om hur prövningen ska göras i alla de fall som liknar detta.
Kravet på särskilt beroendeförhållande i 5 kap. 3 a § första stycket 2 punkten utlänningslagen är utformat just för att Sverige ska leva upp till sina åtaganden under artikel 8 i Europakonventionen. Det är därför anmärkningsvärt att Migrationsöverdomstolen, när den hänvisar till Europadomstolens praxis som stöd för detta krav, inte redogör för den parallella linjen i samma praxis som uttryckligen undantar unga vuxna i hushållsgemenskap med sina föräldrar från kravet på ytterligare beroendefaktorer. Det är just denna linje som är relevant för typfallet, och det är just denna linje som ett vägledande avgörande hade behövt belysa, även om det inte hade förändrat utgången i det aktuella målet.
Migrationsöverdomstolen nämner förvisso att familjeliv i vissa fall kan föreligga för unga vuxna, med hänvisning till A.A. mot Storbritannien och Nacic mot Sverige. Men domstolen väljer samtidigt att luta sig mot punkt 38 i Khan mot Tyskland, där en allmän huvudregel formuleras om att familjeliv mellan föräldrar och vuxna barn normalt sett förutsätter ytterligare beroendefaktorer. De rättsfall som citeras som stöd för denna princip, Slivenko mot Lettland och Kwakye-Nti mot Nederländerna, rörde familjeåterförening samt band till äldre föräldrar och morföräldrar. Det är alltså återigen i den kontexten principen har formulerats, inte för att reglera förhållandet mellan unga vuxna och de föräldrar de lagligen och dagligen lever med i värdlandet.
Särskilt anmärkningsvärt är att Migrationsöverdomstolen i slutet av domen faktiskt konstaterar att det är ostridigt att sökanden har etablerat en rätt till respekt för både sitt privatliv och familjeliv i Sverige. Domstolen har alltså själv godtagit att familjeliv föreligger enligt artikel 8 i det aktuella målet. Trots det uteblir det resonemang som hade behövts för vägledningens skull. Eftersom detta inte utvecklas i domskälen riskerar avgörandet att läsas som att kravet på beroendeförhållande är mer absolut än vad Europadomstolens praxis faktiskt ger stöd för, med följden att underinstanser tillämpar en tröskel som är högre än den som konventionen kräver.
Den andra invändningen gäller valet av fall. I det faktiska typfallet är det inte fråga om en nyanländ äldre ungdom utan om en individ som tillbringat en betydande del av sin uppväxt i Sverige, gått i svensk skola, förlorat kontakten med ursprungslandet och saknar reella band dit. Skillnaden mellan att anlända som 17-åring och som exempelvis 12-åring är juridiskt relevanta omständigheter. Den senare har under formativa år utvecklat sin språkliga, sociala och kulturella identitet i Sverige och har därför en väsentligt starkare faktisk anknytning hit än vad MIG 2026:2 förutsätter. Konsekvensen av en utvisning vid 18 års ålder är för den gruppen inte bara ett ingrepp i den unges privatliv utan en direkt familjesplittring, eftersom resten av familjen samtidigt får stanna permanent.
Eftersom MIG 2026:2 nu utgör vägledande praxis riskerar det att styra bedömningen även i typfallen. Den som levt i Sverige sedan barnsben, med djupare förankring och längre vistelsetid, kan komma att mötas av samma höga tröskel utan att deras starkare anknytning ges reell tyngd i prövningen. Risken är att domstolar och Migrationsverket antingen hårdrar praxis eller drar sig för att göra en mer nyanserad artikel 8-prövning, i fall där en sådan prövning rätteligen borde leda till att fler unga vuxna beviljas uppehållstillstånd.
Migrationsöverdomstolen hade kunnat välja ett typfall. Domstolen hade kunnat redogöra tydligt för den etablerade linjen i Europadomstolens praxis avseende unga vuxna i hushållsgemenskap. Det hade kunnat betonas att utvisning av en person som levt lagligt i Sverige sedan barndomen, tillsammans med sin familj, kräver tungt vägande statliga intressen för att vara proportionerlig.
Migrationsöverdomstolen presenterar MIG 2026:2 som en tillämpning av befintlig praxis. Det är delvis sant. Men när ett vägledande avgörande konsekvent redogör för den restriktiva tolkningen framför den tillåtande, betonar trösklarna snarare än skyddsaspekterna, och utelämnar den praxis som faktiskt tar sikte på den aktuella situationen, är det inte neutral rättstillämpning. Det är ett aktivt ställningstagande som förtjänar att benämnas som sådant, i stället för att döljas bakom formuleringen att man bara följer praxis.
Den politiska och humanitära debatten om tonårsutvisningar handlar i grunden om hur Sverige väljer att behandla unga människor som vuxit upp här. Migrationsöverdomstolens avgörande kan bidra till att hårdna den tillämpningen på ett sätt som inte är oundvikligt givet de rättskällor domstolen har att förhålla sig till. Det förtjänar att sägas rakt ut.
Referenser:
- Europadomstolens dom den 23 juni 2008, Maslov mot Österrike, nr 1638/03 (GC) Europadomstolens dom den 23 september 2010, Bousarra mot Frankrike, nr 25672/07 Europadomstolens dom den 2 juni 2020, Azerkane mot Nederländerna, nr 3138/16
- Europadomstolens dom den 26 februari 2026, V.N. m.fl. mot Sverige, nr. 42101/23, p. 65
