av Arezo Moharer, Legitimerad psykolog, Kriminalvården, Riksmottagningen, Anstalten Kumla.
Klienter som är misstänkta för grova relations- och sexualbrott kan få obevakade besök av kvinnor under häktestiden samtidigt som att nya direktiv har införts om att besökare, även innefattande poliser och advokater, numera inte får medta snusdosor in till häkten. Jämförelsen ämnar tydliggöra det bisarra i vad och vart vi lägger vårt fokus.
Nuvarande lagstiftning innebär att brottsmisstänkta, som befinner sig frihetsberövad på häkte, i lagens mening är oskyldiga tills dess att rättsprocessen fortgått och en eventuell dom vunnit laga kraft. Detta innebär att individer som är misstänkta för grova relations- och sexualbrott under denna tidsperiod kan tillåtas att ta emot obevakade besök av kvinnor, vilket i vissa fall kan likställas med att de på så sätt ges en möjlighet till att vara fortsatt brottsaktiva. Och detta kan fortgå parallellt med upprepade häktningsförhandlingar som fattar beslut om att den misstänkte ska kvarstanna på häkte bl.a. med anledning av risk för att dekan begå nya brott, s.k. recidivfara.
Jag vill påstå att recidivfaran kan finnas närmare än vad man tror. Att nya brott kan begås under rättsprocessen, med myndigheters godkännande av besök och försiggå i statliga lokaler, synes inte vara föremål för denna bedömning och istället infalla under en enskild individs ”rättigheter”. Åklagaren kan förvisso ha mandat, tilldelat av domstol, att meddela kontaktrestriktioner (enligt 24 kap. 5a § rättegångsbalken) dock vid huvudsaklig risk för att ”den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning”. I det fall åklagarrestriktioner inte föreligger är det Kriminalvården som beslutar om och när en kontakt kan ske samt på vilket sätt. Något som leder oss tillbaka till devisen om brottsmisstänktas oskuld fram till att en dom vunnit laga kraft och därmed möjlighet tillika rättighet till att kunna ha obevakade besök av kvinnor på häkte – detta oavsett pågående rättsprocess om grova relations- och sexualbrott eller ej.
Huruvida domstolar, och därmed åklagare, i större utsträckning bör använda sig av restriktioner för gruppen relations- och sexualbrottsdömda under rättsprocessen eller om Kriminalvården är i behov av ytterligare lagstiftning som ger starkare stöd för att begränsa och avgränsa besöksmöjligheter, som kan leda till brott av ovannämnt slag, är för mig oklart. Det jag däremot med all säkerhet vet, det är att denna fråga är långt mycket viktigare än snusdosornas vare eller icke vara på häktena.
