Av Olle Ekstedt f.d. hovrättslagman
Domstolsverkets rapport den 17 maj 2024 om utvidgat system med prövningstillstånd i hovrätt har en intressant bakgrund. Den har påbörjats på våren 2023 samtidigt som det påbörjades ett arbete på det som kallas ”domareuppropet’ och som är en protestskrivelse till regeringen där ca 300 domare protesterar mot arbetsförhållandena. Skrivelsen har kallats för ”ett rop på hjälp i en katastrofal situation.” Domstolsverket presenterar sitt arbete som ett helt eget projekt tillsammans bara med hovrättspresidenterna men det är klart att Domstolsverket, som ju är regeringens och justitiedepartementets förlängda arm, har samrått med sin huvudman. Sammanhanget gör att Domstolsverkets förslag om prövningstillstånd framstår som en brådstörtad åtgärd för att minska de missförhållanden som påtalas i domareuppropet. Rapporten är ett av många uttryck för den dåliga ledning och styrning som av ålder gäller för domstolsväsendet. Missförhållandena borde så klart för länge sen ha observerats och behandlats på ledande nivåer.
Förslaget i rapporten avser alltså att förfarandet med prövningstillstånd i hovrätt skall utvidgas till att omfatta alla brottmål där domen i tingsrätten understiger fängelse i två år. I dag går gränsen vid böter. Förfarandet innebär att hovrätten bedömer om det finns skäl att behandla ett överklagande i en fullständig muntlig rättegång. Det grundläggande skälet är att avgörandet av tingsrätten verkar vara felaktigt eller att det är fråga om ett prejudikatfall. Bedömningen görs på grundval av tingsrättens dom och andra handlingar. Vad man saknar av underlag är den muntliga framställning som ges vid sammanträde med parterna. Problemet med förfarandet är att hovrätten gör bedömningen på ett förenklat underlag som gör att riskerna för felbedömning är stora och att felaktiga domar i tingsrätten drabbar de dömda utan att de får rättelse. Ett prövningstillstånd på grund av att det är ett prejudikatfall är till föga glädje för en part som anser sig felaktigt dömd.
Förfarandet med prövningstillstånd har en lång och delvis inflammerad historia i det svenska rättegångssystemet. Det introducerades genom den stora rättegångsreformen som trädde i kraft 1948 och då som ett sätt att begränsa arbetet i Högsta domstolen. Reglerna där skärptes 1972 för att arbetstrycket skulle minskas och man tog bort möjligheten att ta upp feldömda fall trots att det så väl behövs möjlighet att få omprövning av hovrättsdomar. Högsta domstolen skall i stort sett bara syssla med prejudikatfall.
För hovrätterna började man så smått med prövningstillstånd i vissa s.k. enkla måltyper på 1970-talet. Utfallet var länge skrämmande med mycket låga antal fall som togs upp till prövning och bedömningarna verkade som ren skönsmässighet. Kring början av 1990-talet kom emellertid prövningstillståndet att uppfattas som ”den stora lösningen” på problemet med en ständig ökning av arbetstrycket i hovrätterna. Justitiedepartementet var 1997 framme vid att lägga en proposition till riksdagen om allmänt prövningstillstånd i hovrätt för alla mål inklusive brottmål av alla slag. Förslaget skulle medföra ökad rättssäkerhet, påstod man. Man räknade med stora ekonomiska vinster på budgetkostnaderna för hovrätterna. Det såg till en början ljust ut för propositionen men så sviktade moderaterna inför de allvarliga sänkningarna av rättssäkerheten och drog tillbaka sitt stöd så att förslaget inte kunde beräknas gå igenom i riksdagen. Justitieministern drog tillbaka propositionen med ett svepskäl men lovade att ”komma tillbaka” med förslaget. Tiden gick och justitiedepartementet ruvade på sitt projekt med prövningstillstånd. I reformen 2008 fick man så igenom reglerna om prövningstillstånd i alla tvistemål. Brottmålen var inte ens på tal. För tvistemålen är reformen förödande med en fortlöpande kompetenssänkning som ännu ingen funderar på motmedel mot.
Sådan är alltså bakgrunden till dagens förslag av Domstolsverket och hovrättspresidenterna. Det är märkligt att Domstolsverket och hovrättspresidenterna nu utan närmare överväganden av rättssäkerhetsaspekterna presenterar ett förslag som länge ansetts omöjligt att genomföra. Gränsdragningen vid fängelse i två år är oroväckande eftersom den ger intrycket att man inte vill sänka rättssäkerheten vid de svårare brotten men väl vid de mindre allvarliga. Det är emellertid illa nog att bli oskyldigt dömd till de lägre påföljderna. Det är tråkigt att Domstolsverket gått in på detta arbete med frågor om rättstillämpningen. Det finns ju en långvarig diskussion om att Domstolsverket bör hålla sig till sin förelagda uppgift att sköta praktiska frågor om lokaler, stolar och bord och datorer m.m.
Det finns ett alternativ till prövningstillstånden i hovrätt. Man kan ta bort huvudförhandlingen som nödvändigt inslag i hovrättsprocessen. Det kan föreskrivas att huvudförhandling skall hållas ”om det behövs”. Då beror det på hovrättens egen bedömning om muntlig rättegång behövs för att beslutsunderlaget skall bli tillräckligt bra. Regeln kan gälla för alla brottmål. Med en sådan reglering återgår man till rättsläget före 1948. Med den stora rättegångsreform man då gjorde infördes den allmänna muntligheten i domstolsprocessen och det uppfattades som en stor förbättring i rättsskipningen. En synpunkt man hade var att det var bra att man öppnade den instängda hovrättsmiljön mot verkligheten.
Det kan så klart se drastiskt ut att man ändrar processordningen tillbaka till läget före 1948. Det är emellertid det som lagstiftaren hållit på med på ett smygande sätt med reglerna om prövningstillstånd. Det kan vara uppfriskande om det talas klarspråk i reformarbetet.
