av Fawzia Hassoun, biträdande jurist på XIT Advokatbyrå och tidigare tingsnotarie vid Örebro tingsrätt.
I dag krävs inget godkännande för att ta emot pengar till sitt konto. Det räcker att någon annan initierar en överföring. Ändå riskerar mottagaren att bli föremål för misstankar om penningtvätt – en paradox som blottar en allvarlig lucka i lagstiftningen. Den rättsliga bördan läggs på den som inte gjort någonting alls, och det sker i ett rättssystem som i övrigt bygger på att ansvar förutsätter eget handlande.
Som tidigare tingsnotarie har jag sett hur detta slår i praktiken. Det är tydligt att det finns en strukturell obalans i lagstiftningen. Den som skickar pengar måste bekräfta överföringen genom aktiv handling såsom genom bank-ID, dosa eller kod. Den som tar emot pengarna behöver däremot inte göra någonting, inget klick, inget godkännande eller vetskap och trots det ställs ofta mottagaren till svars.
I praktiken förutsätts att den som tagit emot medel, även utan kännedom, ska kunna redovisa ursprung, syfte, bakomliggande relationer och ibland till och med motivera sina privata kontakter. Den som inte lyckas kan snabbt betraktas som misstänkt. Det är inte bara rättsosäkert – det är orimligt.
Särskilt problematiskt är detta i ljuset av att bevisribban för penningtvättsbrott är mycket låg. Det krävs inte att mottagaren haft uppsåt. Det kan räcka med att denne varit grovt oaktsam. I vissa fall anses det tillräckligt att “man borde ha förstått” att pengarna kunde komma från brottslig verksamhet. Men hur ska man kunna förstå något man aldrig bett om och aldrig godkänt?
Här finns ett tydligt systemfel. Vårt finansiella och rättsliga system har inte följt med i utvecklingen. I ett digitalt banksystem där pengarna rör sig med ett klick måste det också finnas skyddsmekanismer för den som inte klickat. I dag saknas det skyddet och luckan i lagen riskerar att få mycket långtgående konsekvenser för den oskyldige.
Jag har sett exempel på hur mottagare dragits in i utredningar. De får sina konton spärrade, kallas till förhör och pressas på detaljerade förklaringar. Det räcker inte att säga att man inte visste. Man måste bevisa att man inte hade anledning att misstänka något.
Det är dags att erkänna det för vad det är: en lagstiftningslucka som slår fel och slår hårt.
Det behöver införas regleringar som säkerställer att mottagaren av en transaktion får möjlighet att aktivt ta ställning till huruvida pengarna ska tas emot. Det skulle skapa rättslig symmetri mellan sändare och mottagare, minska rättsosäkerheten och höja bevisribban till en rimligare nivå.
Det handlar inte om att skydda de som medvetet tar emot brottsvinster. Det handlar om att skydda den enskilde från att ovetande hamna i en rättslig situation som är både orimlig och oförutsägbar. För i dag kan du bli misstänkt för brott – inte för något du har gjort, utan för något du aldrig ens fick chansen att ta ställning till.
Så länge mottagaren kan göras ansvarig för något denne inte haft någon kontroll över, har vi inte ett rättssäkert system. Att införa ett aktivt godkännande vid transaktioner är inte bara en fråga om rättssäkerhet – det vore dessutom ett effektivt verktyg i kampen mot penningtvätt. Det är en reform som både stärker individens rättigheter och underlättar brottsbekämpning. Vad väntar vi på?
