av Adam Danieli, rättsstatsansvarig hos Timbro.
Den svenska straffrätten är i kris. Missnöje reflekterar ett djupgående systemfel där domstolarna har haft för stort inflytande över straffmätningen. För att återupprätta förtroendet för rättsväsendet måste politikerna ta tillbaka kontrollen över straffens utformning.
Vi vantrivs i kriminalpolitiken. Åtminstone om man ska tro antalet pågående utredningar så har missnöjet med hur straffrätten fungerar i Sverige aldrig varit så stort. Inte nog med att en mängd enskilda brott, straff och straffrabatter utreds. Den tidigare riksåklagaren och nuvarande rikspolischefen Petra Lundh har fått i herkulisk uppgift att göra ett omtag om hela det svenska påföljdssystemet. Systemet är så pass bristfälligt att man menar sig behöver börja om på nytt.
Störtfloden av förändringar som är att vänta reflekterar inte bara en omläggning av politiken. Det uppdämda trycket utgör en tydlig signal på ett underliggande systemfel. Breda uppfattningar om hur offentlig makt ska användas i befolkningen har under decennier inte fått genomslag i praktiken.
Sanningen är att folkvalda representanter under lång tid har lämnat över en stor del av ansvaret för straffen till domstolarna, med följden att systemet har hamnat i en allt större otakt med samhället. Ska förtroendet för rättsväsendet på lång sikt kunna upprätthållas, och vi inte hamnar i en ständigt växande utredningsflod, finns ingen annan lösning än att politiken, och i synnerhet regeringen, i högre grad får bestämma över de straff som utdöms för lika brott.
Straff tillhör politikens kärna. Vad som ska vara tillåtet eller bestraffas i ett samhälle är i grunden normativa ställningstaganden som skiftar med tiden och med människors prioriteringar. Det är omöjligt att hitta en straffrätt som är evig och accepteras av alla. I Sverige så föreskriver grundlagen också att kriminaliseringar ska ske i lag – frågor om brott och straff ska bestämmas av de folkvalda och förändras med befolkningens uppfattningar.
Men samtidigt är svensk strafflagstiftning ofta mycket vagt hållen. I praktiken har domstolarna stort inflytande över hur trubbiga straffskalor ska bli påföljd. Det är knappast att överdriva att säga att det finns en straffrätt på pappret, som politikerna ser, och en som sker i praktiken när jurister har fyllt ut ramarna. Detta skapar en diskrepans mellan allmänhetens förväntningar och domstolarnas beslut, och är utan tvekan en faktor i att missnöjet med straffrätten är så stor. Politiker lovar en sak – men allmänheten ser en annan verklighet.
Det finns många exempel på när straffen tillämpas på förvirrande sätt. Till exempel tror allmänheten ofta att ett minimistraff i lag också innebär ett minimum i praktiken, eller att brott som har fängelse i straffskalan ska resultera i fängelsestraff. Sanningen är dock att brott ofta resulterar i påföljder som är lägre eller av annat slag än vad som framgår. De så kallade ungdoms- och mängdrabatterna, som varit mycket omdiskuterade, har exempelvis inte bestämts av politiker, utan utvecklats genom domstolarnas praxis.
Försök har också gjorts från politiken att räta ut situationen när praxis inte rimmat med den breda allmänhetens uppfattning, sällan med någon större framgång. Ett klassiskt exempel är när dåvarande justitieminister Beatrice Ask försökte se till att livstids fängelse blev utgångspunkt för mord. Trots två lagförändringar blev livstid aldrig norm. Ett mer aktuellt exempel är den praxisförskjutning som ägt rum under de senaste åren, där höjda straffskalor för olika brott, exempelvis misshandel, har anklagats för att ha motverkats av att brott bedöms längre ned i skalan.
Dragkampen har inte kommit till av illvilja eller som konspiration. Det handlar helt enkelt om att politikernas verktyg för att ändra straffen har varit för trubbiga och långsamma. Samtidigt har en dåligt kalibrerad straffrätt stora konsekvenser i ett modernt samhälle. Inte bara har enskilda berövas upprättelse när sociala normer inte återspeglas i offentliga sådana. Det gör det svårare för olika myndigheter att hantera en förändrad brottslighet och tar sig i värsta fall uttryck i en allmän misstro mot rättsväsendet.
Den nuvarande modellen med ständiga utredningar och justeringar har nått vägs ände. Ett bättre sätt att bestämma straffen vore att inspireras av andra länder och använda straffinstruktioner (eng. sentencing guidelines), alltså detaljerade beskrivningar av hur olika påföljder ska hanteras som regeringen ger ut och justerar kontinuerligt i takt med att värderingar eller kunskapsläge förändras. Straffinstruktionerna skulle tydligt ange vilka brott som förtjänar frihetsberövande påföljder och hur olika grader av brott ska bedömas.
I praktiken finns redan olika typer av schabloner i Sverige. Praktiserande jurister använder olika informella handböcker för påföljder och tabeller för sådant som narkotikabrott, skattebrott, trafikbrott och barnpornografibrott. Dessa lathundar saknar dock politisk legitimitet och granskas inte i den allmänna debatten. Sådana skulle regeringen utan problem kunna ge ut och förtydliga hur den politiska viljan ser ut.
En möjlighet för regeringen att ge ut straffinstruktioner har stora fördelar. Det skulle inte bara öka förutsägbarheten och transparensen betydligt, särskilt när nya brott införs. Politiker skulle också kunna införa betydligt mer kontinuerliga och träffsäkra förändringar i påföljderna och undvika omkullkastande paradigmskiften.
Men framför allt skulle straffens utformning och påverkan kunna debatteras på ett betydligt mer informerat sätt, utan att behöva hemfalla åt anekdoter eller enskilda fall. I grunden är straffrätt ingen naturvetenskap, utan måste beslutas av människor. Ska de besluten vara kloka och legitima krävs offentlig debatt.
Ramarna för den svenska straffrätten utreds i detta nu. Rikspolischefens utredning har dessvärre inte signalerat någon vilja att avvika från dagens system med vag lagstiftning och stort inflytande för domstolarna, även om möjligheterna helt klart finns. Risken är uppenbar att missnöjet består och att vi sitter med lika drastiska reformprojekt om några år igen.
Ska vi på allvar vänta oss annorlunda resultat, måste vi istället använda nya verktyg.
