av Nooshi Aknooni Ficks, advokat och grundare av Advokatfirman Aknooni Ficks som arbetat som affärsjurist men numera är specialiserad på brottmål och arbetar som försvarsadvokat, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn.
Att vara kvinna och egenföretagare i en mansdominerad värld har helt klart sina utmaningar. Av debattartikeln ”Dags att möjliggöra en hållbar advokatkår” framgår det att många väljer att företrädas av manliga försvarsadvokater. Det kan ha sina olika anledningar, alltifrån det fria advokatvalet till hur uppdragen fördelas av domstolarna. Men den ojämna fördelningen märks tydligt i många av de tyngsta brottmålen där vi kvinnliga advokater är underrepresenterade när det gäller uppdragen som offentliga försvarare. Istället blir vi kvinnor ofta förordnade som målsägandebiträden i dessa typer av mål.
Traditionellt sätt har många som blivit misstänkta för allvarlig brottslighet begärt en manlig advokat som offentlig försvarare. Kanske har det att göra med den klassiska synen på att en försvarsadvokat är en man eller på grund av den machokultur som råder. Att vi kvinnor blir förordnade som målsägandebiträden i allt större utsträckning har kanske att göra med att vi setts som mer omhändertagande och empatiska mot klienter som blivit utsatta för brott.
Men att vara misstänkt för ett brott kan vara minst en lika jobbig situation för många, fast på ett annat sätt såklart. För bakom den där hårda fasaden som många försöker hålla fast vid när de blir misstänkta för brott, gömmer det sig ofta en oro inför framtiden och en rädsla för vad som kan hända på grund av misstankarna. Många känner en uppgivenhet när de inser hur otroligt påfrestande det kan vara att vara isolerad och frihetsberövad. När verkligheten kommer ikapp en person som är misstänkt för brott, brukar de ofta släppa den där tuffa fasaden och våga visa sina känslor, vilket måste kännas väldigt befriande.
Jag frågade en manlig kollega en gång om hans klienter brukade gråta framför honom och han tittade förvånat på mig och sa att det hänt väldigt sällan under alla hans år som försvarare. Detta till skillnad mot hur mina och många av mina kvinnliga kollegors klienter som visat känslor och gråtit framför oss när de varit misstänkta för brott.
Utöver juridisk kompetens, så brukar empati och lyhördhet för att förstå klienternas känslor och behov vara några av de egenskaper som mina klienter brukar uppskatta som allra mest. Det här är typiskt sett sådana egenskaper som brukar ses som lite mer ”kvinnliga” egenskaper. Jag bestämde mig tidigt i min karriär för att jag inte ville ändra mig eller ”ta bort” min kvinnlighet för att passa in i den här konservativa världen, eftersom jag insåg att det är en av mina styrkor.
Jag kan inte annat än att hålla med mina kollegor som skrivit ovannämnda debattartikel att det är hög tid att verka för en jämställdhet bland brottmålsadvokaterna och att detta faktiskt inte är godtagbart år 2024. Det är dags att bryta den förlegade synen på hur en försvarsadvokat ska vara och den machokultur som följer pga detta. Att verka för jämställdhet skulle inte bara vara gynnsamt för hanteringen av de stora brottmålen pga en jämnare fördelning bland advokaterna, men också för de enskilda klienterna som kanske vågar känna efter i lite större utsträckning. Detta är särskilt viktigt i dagens samhälle och något som kanske rent av behövs i mål som rör ungdomar som misstänks för brott, där det ibland går att nå fram till den där unga personen, få dem att känna, tänka om och kanske i bästa fall välja en annan väg i livet.
Att visa känslor är något som tidigare setts som en svaghet, men även synen på detta bör ändrats. Kvinnliga advokaters förmåga att använda empati, lyhördhet och att arbeta i motvind bör ses som ett viktigt verktyg för att nå fram till klienterna. Det är dags att vi verkar för en mer jämställd bransch och ser kvinnlighet som den superkraft som det faktiskt är i advokatyrket.
