REPLIK – Av Johan Kvart, tidigare lagman och ansvarig för att ta fram en nomineringsprocess för att utse styrelsen till Domstolsstyrelsen
Den centrala domstolsadministrationen – det som idag är Domstolsverket – ska den 1 april 2027 bli en styrelsemyndighet som leds av en styrelse där majoriteten av ledamöterna är domare. Jenny Wahlbäck (Akavia) och Elisabeth Åberg (Saco-S Domstol) har i en debattartikel i Dagens Juridik (5/3) kritiserat det förslag till nomineringsprocess för att nominera ledamöter till styrelsen som jag har tagit fram tillsammans med utredningssekreterarna Måns Axnér och Johanna Pellby. Kritiken bortser från syftet med och de grundläggande förutsättningarna för reformen samt premissen att det är domstolscheferna som har fått i uppdrag att lämna förslag till regeringen på styrelseledamöter.
Reformen att göra om Domstolsverket från en enrådighetsmyndighet, som leds av en generaldirektör utsedd av regeringen, till en styrelsemyndighet där en majoritet av ledamöterna är eller har varit domare, grundar sig på förslag från 2020 års grundlagskommitté. Arbetet leddes av ordföranden i Högsta domstolen och samtliga riksdagspartier var representerade i kommittén. En enig kommitté kom fram till att det ska vara domstolscheferna, och inga andra, som ska lämna gemensamma förslag på styrelseledamöter till regeringen. Det gäller även de styrelseledamöter, två till antalet, som ska vara anställda i domstol men inte vara ordinarie domare. Domare och även övriga domstolsanställda ska enligt förslaget ges tillfälle att yttra sig innan domstolscheferna lämnar sina förslag.
Med detta som utgångspunkt kan man tänka sig olika varianter på hur själva nomineringsarbetet skulle kunna gå till. Ett alternativ skulle kunna vara att låta domstolscheferna inom respektive domstolsslag och instans själva ta hand om processen från början till slut. Domstolscheferna skulle då inom ramen för sin process kunna ha de samråd och dialoger som de bedömer relevanta och sedan låta medarbetarna yttra sig över de förslag som cheferna enats om.
Vi har i vårt arbete, som innefattat ett stort antal samråd och informationsträffar med domstolschefer, domare, fackliga organisationer med flera, kommit fram till att det ovan beskrivna förfarandet är mindre lämpligt. I stället förordar vi och lägger fram ett förslag på ett mer öppet och strukturerat förfarande, präglat av transparens och delaktighet. Vi föreslår att fyra nomineringskommittéer bildas som beredande organ åt domstolscheferna. I vårt förslag ges samtliga medarbetare möjlighet att påverka och engagera sig i nomineringsprocessen genom att kunna nominera kandidater till styrelsen. Det ska även vara möjligt att nominera sig själv. Medarbetarna ska dessutom i ett tidigt skede av processen ges tillfälle att yttra sig över samtliga kandidater.
Det är korrekt att vi inte föreslår ett valförfarande eftersom det inte är fråga om ett val. Det är svårt att se vad ett sådant förfarande skulle tillföra då det, återigen, är domstolscheferna som ska lämna gemensamma förslag på kandidater till regeringen. Grundlagskommittén har inte föreslagit att andra domare och medarbetare ska ges ett avgörande inflytande i frågan, men däremot att de ska ha möjlighet att yttra sig. Det har vi utvecklat vidare på sätt som redovisats ovan. Vi har också, för att bredda beslutsunderlaget och ge ytterligare legitimitet till processen, föreslagit att såväl fackliga organisationer som Sveriges Domareförbund ska höras i ett tidigt skede av nomineringsförfarandet.
Det finns inget stöd i grundlagskommitténs betänkande för att ställa upp särskilda kompetenskrav eller ”nomineringskriterier” för dem som vill kandidera till en styrelsepost, utöver vad som följer av regleringen om styrelsens sammansättning. Vi har därför inte föreslagit några sådana krav. Däremot är det självklart att nomineringskommittéerna kommer att beakta kandidaternas enskilda och samlade erfarenhet och kompetens – både var för sig och sammantaget – med hänsyn till uppdragets innehåll.
Det bör framhållas att styrelsen ska leda och styra den myndighet som ansvarar för den centrala domstolsadministrationen, inte de enskilda domstolarna. Myndigheten ska dessutom ha kvar samma uppgifter som idag, det vill säga att ge stöd och service åt domstolarna och utveckla verksamheten. Det ska också finnas en direktör som är myndighetschef. Det operativa arbetet kommer alltså inte hamna på styrelsens bord.
Det grundläggande syftet med reformen är att skapa ett starkare och mer långsiktigt skydd för domstolarnas och domarnas oberoende. En mer självständig central domstolsadministrativ myndighet, ledd av domare och med begränsade möjligheter för regeringen att påverka, är ett medel för att uppnå detta syfte. Det blir därför märkligt när det i artikeln pratas om politiska krafter som utmanar rättsstaten och kopplar det till nomineringsprocessen. Hela syftet med reformen är precis det motsatta. Därför föreslår vi en nomineringsprocess som är både transparent och som ger medarbetarna på domstolarna möjlighet att påverka.
