DEBATT – av Thorulf Arwidson, jurist, tidigare advokat
Huvudförhandlingen i Högsta Domstolen mot Swedbanks tidigare VD Brigitte Bonnesen avslutades under tisdagen förra veckan. Parterna fick en vecka på sig att ytterligare skriftväxla i en begränsad processrättslig fråga om åklagarens andrahandsyrkande, om ansvar för marknadsmanipulation, ska få prövas av HD. Den tilltalade menar att HD inte har den möjligheten. Därefter är målet klart för dom, vilken kan väntas om någon månad.
Bonnesen frikändes på alla åtalspunkter av en enhällig tingsrätt. Åklagaren överklagade och vidhöll i hovrätten sitt ansvarsyrkande i alla delar. Även hovrätten frikände på flera punkter, men fann dock att den tilltalade vid två tillfällen lämnat felaktig information i intervjuer i Svenska Dagbladet och till TT. I varje fall, menade åklagaren, hade hon medvetet undanhållit sådan information som marknaden borde ha fått kännedom om. Hovrätten dömde henne därför enhälligt till 15 månaders fängelse för grovt svindleri (en nämndeman ville dock att straffet skulle stanna vid villkorlig dom och 180 dagsböter). Endast Bonnesen överklagade, vilket innebar att HD endast kan pröva frågan om straffrättsligt ansvar för uppgifterna som lämnades i de två intervjuerna. Inte heller kan HD döma till ett längre fängelsestraff än hovrätten. Riksåklagaren fann alltså inte anledning att överklaga hovrättsdomen i de delar där den åtalade friats. Detta har visst intresse vid den kommande bedömningen i HD eftersom åklagaren måste anses ha godtagit den bedömning som hovrätten gjorde på de frikända punkterna.
Jag satt med och lyssnade på pläderingen i tingsrätten och förra veckan satt jag tillsammans med ett fyrtiotal andra åhörare och lyssnade på förhandlingen under en och en halv dag. Särskild uppmärksamhet har jag ägnat det sätt som åklagaren utfört sin talan på.
Att målet överhuvudtaget beviljades prövningstillstånd kan ha sin förklaring i att en åklagare misslyckas både i tingsrätten och i hovrätten att få den tidigare Saab-chefen Victor Müller fälld för grovt svindleri. Det målet prövades aldrig i HD. Den praxis som finns avseende brottet svindleri är mycket begränsad och förarbetsuttalandena är inte tydliga. Brottet svindleri kom in i den svenska lagstiftningen som en efterdyning till Krüger-kraschen på 1930-talet och som ett brott som består i en form av bedrägeri riktad mot en bredare allmänhet eller i vart fall en viss marknad. Advokaten Hans Strandberg, som med framgång försvarade Müller, satt för övrigt med under de två förhandlingsdagarna för att följa målet i HD som åhörare.
Det är tämligen uppenbart att riksåklagaren i målet mot Bonnesen försöker nå ett annat resultat än det som uppnåddes i Västra hovrättens dom 2018 i målet mot Müller. Åtal mot Müller bestod i påståenden om vilseledande uppgifter som han som bolagets företrädare lämnat genom uttalanden i media samt i ett pressmeddelande och även i en del av ett tal. Enligt hovrätten var Müllers uttalanden så allmänna att de inte var vilseledande på ett brottsligt sätt.
Målet mot Bonnesen gäller också om de två uttalandena, som återgivits av journalister i svenska Dagbladet och hos TT, kan anses ha innehållit sådana felaktiga uppgifter som kunnat påverka aktiemarknaden och värderingen av banken. Bonnesens försvarare, advokaten Per E Samuelson framhöll i pläderingen att det är två förhållanden som måste få avgöra målet.
Samuelson framhöll att all information som banken varit skyldig att offentliggöra varit helt korrekt. Den information som åtalet avser har endast varit den text som journalisterna själva formulerat och redigerat. I målet har det inte funnits tillgång till några inspelningar av själva intervjuerna. Varken åklagarna, rätten eller den tilltalade själv känner till exakt vad hon sade i intervjuerna för sju år sedan. Bonnesen uppger, utan att bli motsagd av åklagaren, att tidningstexterna endast återger en liten del av vad hon sade och dessutom förmodligen blivit tillrättalagda. En av de två springande punkterna är därför frågan om en VD överhuvudtaget kan dömas för en i pressen återgivet uttalande när det inte ens är klarlagt vad personen verkligen sagt.
Den andra avgörande punkten är om en person alls kan åtalas för redaktionellt bearbetat yttrande i tryckt skrift. Båda parterna var förvånansvärt försiktiga med att utveckla den tryckfrihetsrättsliga frågan. Enligt min mening borde den frågan fått en grundligare belysning i pläderingarna. Kanske är det så att åklagaren aldrig skulle ha väckt åtal därför att den eventuellt felaktiga informationen, som åklagaren talar om, inte alls kan prövas i ett brottmål mot en företagsledare som uttalat sig till en journalist. Den frågan besvarades inte slutligen i hovrättsdomen mot Müller. Det är ju inte företagsledarens egna ord som allmänheten och marknaden får del av utan en text som journalisten har skapat. Det skulle vara klargörande om HD i den kommande domen vill ta ställning till den frågan. Invändning om detta har gjorts av den tilltalade och HD torde för övrigt ha en skyldighet att pröva om den tilltalade alls kan fällas med hänsyn till det särskilda regler som gäller tryckfrihetsbrott samt dessutom om målet kunnat föras på det sätt som gjorts.
Riksåklagaren, liksom alla åklagare, har en objektivitetsplikt. Den innebär att åklagare både under förundersökningen, vid åtalsbeslut samt under själva rättegången alltid ska uppmärksamma och presentera alla sådana förhållanden som kan tala till förmån för den tilltalade.
Med stor uppmärksamhet lyssnade jag på både sakframställan och pläderingen av de tre åklagarna som företrädde riksåklagarämbetet. Inte en enda gång framförde, eller omnämnde, åklagarna något förhållande som skulle kunna vara till fördel för den tilltalade. Det gavs inte alls något utrymme för en pro et contra-argumentation från åklagarens sida. Enligt åklagaren var det bara svart och inte något vitt. Uppenbarligen iakttog inte åklagaren sin objektivitetsplikt, vilket jag tycker är allvarligt.
Jag känner till att en del åklagare lever i den felaktiga uppfattningen att de endast är skyldiga att iakttaga opartiskhet och objektivitet på förundersökningstadiet och när frågan om åtal ska prövas. Men i rättssalen anser många åklagare att de bara kan köra på för fullt för att försöka få den tilltalade fälld till ansvar. Åklagare brukar förklara sin uppfattning om detta med att den tilltalade i de flesta mål har en försvarare som ensidigt försöker ta tillvara klienternas intressen. De menar att det är en fördel för processföringen att rätten får del av partners uppgifter och argument i en rent ackusatorisk process mellan jämställda parter. Detta är dock i grunden felaktigt, eftersom åklagare alltid har en objektivitetsplikt som måste efterlevas. Advokater har aldrig någon objektivitetsplikt, men däremot en långtgående skyldighet att ta tillvara sin klients intressen.
Från förhandlingen bär jag med mig att inte ens riksåklagarens egna åklagare bemödar sig om att försöka vara objektiva inför Högsta Domstolen. När det gäller målet mot Bonnesen har jag uppfattningen att hennes två försvarare på ett effektivt sätt har tagit tillvara hennes intressen. Nu väntar vi på en tydlig och klargörande dom i frågan om vad en VD för ett börsbolag behöver riskera när journalister i sammandrag försöker återge det som sagts i en intervju. Fortsättning lär följa.
