DEBATT – av Tobias Enochson, advokat.
Jag har arbetat som försvarsadvokat i ganska många år. På senare tid har jag märkt något som oroar mig djupt: i mål där bevisningen tidigare hade lett till frikännande domar, döms klienterna allt oftare. Det som förr betraktades som rimliga tvivel tycks inte längre räcka.
Detta är ingen marginell förändring. Den går tvärs igenom våra rättssalar. Känslan av att bevisvärderingen blivit alltmer generös till förmån för åklagarsidan delas inte bara bland advokater – även många åklagare medger, om än i korridorerna, att något har hänt.
Ett samhälle i affekt
Det är inte svårt att förstå bakgrunden. Sverige står inför allvarliga problem med vissa typer av brott. Unga män dödar unga män. Våldet kryper ned i åldrarna. Samhället känner ett behov av att reagera, och det intuitiva svaret blir repression – hårdare tag, längre straff, fler lagändringar.
Det kan verkligen diskuteras om repression i sig dämpar brottsligheten, vare sig på kort eller lång sikt. Men när lagstiftning och opinion samtidigt blåser i samma riktning skapas ett korsdrag genom domstolarna. I det korsdraget riskerar rättssäkerheten att kylas ned.
Från oberoende domstol till “rättskedja”
Jag hör ofta kollegor uttrycka att de känner sig alltmer maktlösa. De upplever att domstolar inte längre fullt ut fungerar som självständiga, oberoende institutioner, utan i växande grad som en del av “rättskedjan” – ett begrepp som antyder att alla led ska samarbeta för att bekämpa brott.
Men domstolarnas roll är inte att bekämpa brott. Deras uppgift är att pröva skuld och oskuld – och att göra det med den tyngd och eftertanke som rättsstaten kräver.
Rättssäkerheten monteras ned i det tysta
Den gamla devisen hellre fria än fälla låter för många som ett eko från en annan tid. Det är kanske den mest oroande förändringen av alla. Jag talar med advokatkollegor varje vecka som uttrycker tvivel på om deras arbete längre gör skillnad.
När den som står åtalad i ett tveksamt mål inte längre har verklig chans att frias, urholkas inte bara rättssäkerheten – utan hela förtroendet för domstolsväsendet.
Att skriva en friande dom ska vara roligt. Den kräver att domaren vänder och vrider på bevisningen, prövar invändningar och ser saken ur olika perspektiv. I dag ser vi alltför ofta att välgrundade invändningar mumlas bort eller inte ens bemöts i domskälen.
Hur mycket av detta som beror på den höga arbetsbelastningen och hur mycket som beror på påverkan från opinionen går inte säkert att säga. Men sant är att det svenska domstolsväsendet i hög grad är stöpt i formen av den fria bevisprövningen (det vill säga att domstolen fritt får bedöma vilka bevis som ska läggas till grund för domen och vilket bevisvärde de har).
När ett samhälle genomgår stora förändringar på kort tid kan man med fog anta att ett system som Sveriges har en större benägenhet att påverkas i takt med att attityder och opinion ändras. “Vi kan inte sitta här och frikänna misstänkta när hela samhället mobiliserar mot brottsligheten.”
Det finns också mål som objektivt upplevs som mål “som staten inte får förlora”. Även i dessa fall delar många min uppfattning att det är kört för den tilltalade redan från början. Så såg det inte ut tidigare i samma utsträckning.
Advokatkåren – en hotad säkerhetsventil
Advokatkåren är en av samhällets viktigaste säkerhetsventiler. Vi är inte där för att försvara brott, utan för att försvara rättsstaten. Men om yrket urholkas – genom hårdare villkor, växande misstro och en allt svårare arbetsmiljö – riskerar vi att stå utan de erfarna försvarare som behövs för att systemet ska fungera.
En polismyndighet kan byggas om. En åklagarmyndighet kan förstärkas. Men en advokatkår byggs genom människor – genom kunskap, mentorskap och erfarenhet. Den går inte att återskapa snabbt om den väl tappat sin kraft.
En varning värd att minnas
Om samhällsklimatet fortsätter driva rättssalarna i en allt mer repressiv riktning kommer vi snart att stå inför en punkt där något oåterkalleligt går förlorat. Då kommer vi alla, oavsett politisk färg, att ha skäl att ångra oss.
I samband med att ett stort mål gällande grov brottslighet nyligen avslutades uttryckte åklagaren sin glädje över att leva i ett land där en misstänkt person kan få en av Sveriges bästa advokater – trots att denne saknar egna medel. Jag delar den uppfattningen. Men jag ser samtidigt att detta snart riskerar att bli ett minne blott.
Vi kommer se att än färre av de mest begåvade juriststudenterna söker sig till humanjuridiken. Duktiga advokater väljer och kommer välja bort de traditionella brottmålen för att arbeta i mål där rimlig ersättning ges för deras erfarenhet och kompetens – alltså där de tilltalade är bemedlade. Min bedömning är att allt fler kompetenta brottmålsadvokater kommer att lämna den offentliga försvararverksamheten, inte minst mot bakgrund av att staten nu gör stora ansträngningar för att försämra villkoren för försvarare.
Men som en erfaren kollega sa till mig på en lunch häromdagen då detta diskuterades: ”Men fan Enochson, fattar du inte att det är ett av syftena – att försvaga advokatkåren.” Om kollegan har rätt så är min bedömning att man är på god väg att lyckas.
