av Bengt Holmgren och Mats Ringborg, Nätverket Rätt Strandskydd.
Tidö-partierna har aviserat att strandskyddet ska reformeras. Det är hög tid eftersom det sätt på vilket reglerna tillämpas av domstolar och stat strider mot grundlagen. Här förklarar vi varför.
Egendomsskyddet
Innebörden av strandskyddet är att staten fråntar markägare rätten att förfoga över land- och vattenområden han äger och samtidigt ställer dessa till allmänhetens förfogande. En ren konfiskation helt i strid med äganderätten.
2 kap 15 § regeringsformen stadgar att ”vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå från sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad, utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”.
Eftersom bestämmelsen tar sikte på den enskildes rättigheter måste varje rättighetsinskränkning kunna motiveras med att det föreligger ett sådant angeläget allmänt intresse.
Någon sådan prövning görs inte när länsstyrelser och domstolar tar ställning till ansökningar om dispens från strandskyddet.
Häri ligger den stora bristen. Man vägleds enbart av de särskilda skäl för dispens som anges i miljöbalken (7 kap 18 c §). Ingen koppling görs till vad som sägs i regeringsformen om angeläget allmänt intresse som bedömningsgrund
Rättspraxis illustreras i en dom från Svea hovrätt – ”utgångspunkten för den proportionalitetsbedömning som ska göras inom ramen för en intresseavvägning enligt 7 kap 25 § miljöbalken /allmänt eller enskilt intresse/ måste dock fortfarande vara att det allmänna intresset av att bevara allemansrättslig tillgång till strandområden…är mycket stark”.
Därmed avslås dispensansökningar regelmässigt, även när det är uppenbart att det inte finns skäl att göra någon inskränkning i egendomsskyddet för att tillgodose ett angeläget allmänt intresse. Grundlagens bestämmelse åsidosätts. Konsekvensen har blivit att proportionalitetsbedömningen regelmässigt leder till att den enskilde förlorar. Fastighetsägare förbjuds att uppföra någonting på den ”egna” marken.
Konsekvensen har också blivit att äganderätten undergrävs på ett sätt som inte anstår en rättsstat.
Vi räknar med att den grundlagskommitté som lämnar sitt betänkande 7 januari kommer att föreslå att egendomsskyddet förstärks. I kommitténs direktiv görs mycket starka markeringar om äganderättens betydelse och om vikten att äganderätten ska vara starkt skyddad. Möjligen är det justitieministerns engagemang för äganderätten som ligger bakom dessa formuleringar.
Ersättningsfrågan
Så här lyder en del av regeringsformens 2 kap 15 §:
”Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten”.
Kan det sägas tydligare?
Vi känner inte till att staten i något fall har utbetalt ersättning för den ekonomiska förlust som en markägare åsamkats till följd av nekad dispens från strandskyddet.
Att staten så uppenbart agerar i strid med regeringsformen är anmärkningsvärt och upprörande. Staten har berövat markägare grundlagsenlig ersättning. Strandskyddets legitimitet och tilltron till Sverige som rättsstat undergrävs.
Saken har nyligen prövats i och med att en fastighetsägare i Stockholms skärgård ansökte hos Justitiekanslern om skadestånd.
Bakgrunden var att fastighetsägaren hade ansökt om dispens för att bygga en brygga och fått nej i alla instanser – (motiveringen i kommunens avslag är värd att notera – ”bygglovsavdelningen gör bedömningen, med stöd av rådande rättspraxis, att skäl för brygga främst är när fastigheten inte är nåbar landvägen”. Länsstyrelsen anför dessutom att ”den enskildes intresse av att ha en brygga väger dock svagt om….fastigheten är belägen på en ö med tillgång till reguljär båttrafik”).
Ingen domstol hade alltså ork eller vilja att ifrågasätta dessa utgångspunkter,
Det inses lätt att en fastighet med brygga i Stockholms skärgård är mer värd än samma fastighet utan en brygga, Fastighetsägaren ansökan till JK avsåg kompensation för förmögenhetsförlusten
JK avslog ansökan. Beslutet är av undermålig kvalitet och oprofessionellt – man har medvetet eller omedvetet missförstått vad ansökan handlar om.
Om man är missnöjd med ett JK-beslut kan man enligt JK väcka talan mot staten i allmän domstol. Vi erinrar vad Centrum för Rättvisa har anfört i denna fråga på DN-debatt 12 november 2024.
En slutsats av det föregående är det självklara – grundlagens bestämmelse om full ersättning måste följas för att strandskyddet ska uppfattas som legitimt. Och det måste göras klart för alla berörda att en nekad dispens innebär en ersättningsskyldighet för staten. Detta ska givetvis gälla när dispensärenden prövas i domstol.
Allemansrättslig tillgång
Så här avslutas bestämmelsen i RF 2 kap 15 § (om egendomsskyddet):
”Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som föreskrivits ovan”.
Egendomsskyddet – som man trodde var starkt – undergrävs direkt av bestämmelsen att ”allemansrätten” tar över.
I en dom från juli 2012 anför Nacka tingsrätt, som skäl för att inte bevilja en strandskyddsdispens, att ”allemansrätten gäller oberoende av det egendomsskydd som följer av grundlag”.
Alltså – domstolar kan besluta om vilka inskränkningar som helst i egendomsskyddet, med hänvisning till allemansrätten. Rättsosäkerheten är total.
Detta är inte rimligt. Bestämmelsen måste utgå ur regeringsformen.
Det är egendomligt att den situation som har beskrivits i det föregående har tillåtits fortgå. Det står klart att den reform av strandskyddet som Tidö-partierna har aviserat är utomordentligt angelägen.
