av Catherine Innergård, advokat och partner på Skill Advokater AB.
Utöver sin lön får många anställda enligt överenskommelse med sin arbetsgivare en eller flera förmåner. Vanliga förmåner är fri bil, fri eller subventionerad måltid, friskvårdsbidrag, företagshälsovård och sjukvård. En förmån uppstår i princip så snart en arbetsgivare bekostar en privat levnadskostnad åt en anställd. Huvudregeln är att en sådan förmån är skattepliktig på samma sätt som lön.
Förvaltningsrätten i Stockholm har nyligen i en dom utvidgat begreppet löneförmån på ett sätt som kan få långtgående konsekvenser för anställda som väljer att starta eget efter avslutad anställning. Eftersom det är vanligt att starta eget i konsultbranschen, är advokater och jurister en yrkeskategori som kan komma att beröras av domens negativa rättsliga följder.
För att illustrera domens konsekvenser, kommer jag applicera denna på en situation som gäller advokater (målet gällde dock inte en advokat).
Viktor är en mycket uppskattad advokat specialiserad inom fastighetsrätt. Han har sedan tidigare ett brett yrkesnätverk och samarbetar med flera underkonsulter, varav en är hans nära vän sedan studietiden. Viktor erbjuds delägarskap i en advokatbyrå, med ansvar för den vid tidpunkten inte så lönsamma fastighetsgruppen. Viktor tycker det låter intressant och tar jobbet. I anställningsavtalet finns varken någon klausul om konkurrens- eller värvningsförbud. Viktor får personalansvar för de fem biträdande juristerna som arbetar i fastighetsgruppen. Under åren lyckas Viktor, genom hårt arbete och sin skicklighet, få fastighetsgruppen att bli mycket lönsam och klientstocken växer stadigt. Han är uppskattad av både de anställda och klienterna. De underkonsulter som han kände innan anställningen påbörjades, anlitar han nu som underkonsulter till byrån. Andra advokatbyråer rekommenderar Viktor när deras klienter önskar fastighetsrättslig rådgivning.
Efter sex år som ansvarig för fastighetsgruppen, väljer Viktor att avsluta sin anställning. Till Viktors stora förvåning meddelar advokatbyrån tre dagar efter hans uppsägning att de kommer avveckla fastighetsgruppen. Efter tre månader av uppsägningstiden kräver arbetsgivaren plötsligt att Viktor ska betala mångmiljonbelopp till arbetsgivaren för verksamheten. Viktor motsätter sig givetvis detta.
Strax efter att Viktors uppsägningstid löpt ut startar han en egen advokatbyrå, specialiserad på fastighetsrätt. Viktor bygger sin nya verksamhet från grunden. Han öppnar sin byrå i samma byggnad som hans tidigare arbetsgivare alltjämt bedriver sin kvarvarande verksamhet. Att Viktor väljer en lokal just i denna byggnad beror på att det är nära hans hem och även i övrigt är ett fördelaktigt läge. Han gör stora investeringar i den nya verksamheten och genomför en kostsam renovering. Ett stort antal av de tidigare klienterna söker sig till Viktors nya byrå, dels p.g.a. sitt förtroende för honom, dels då den förra advokatbyrån stängt ner fastighetsgruppen. Av samma anledning söker några jurister från den nu nedlagda fastighetsgruppen på eget initiativ anställning på Viktors nya byrå. Även majoriteten av underkonsulterna väljer att ha ett fortsatt samarbete med Viktor.
Kort efter att Viktors uppsägningstid löpt ut, rapporterar den tidigare arbetsgivaren till Skatteverket att Viktor fått en löneförmån om två miljoner kronor bestående av en diffus ”goodwill”. Den ”goodwill” som Viktor nu påstås ha erhållit består i huvudsak av ”klientströmmar”, ”know-how”, ”anlitade underkonsulter” och ”anställd personal”.
Skatteverket lutar sig mot arbetsgivarens uppgifter och beslutar att inrapporterad löneförmån erhållits bl.a. eftersom ”förekomsten av en kontrolluppgift/individuppgift är ett starkt bevisfakta för att beskattning ska ske enligt lämnad kontrolluppgift/individuppgift”.
Viktor överklagar Skatteverkets beslut till förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten finner dock att det, trots avsaknad av avtal, objektivt sett skett en ”verksamhetsövergång” (i form av ”goodwill”) från den tidigare arbetsgivaren till Viktors nya bolag. Genom att ”goodwill” övergått till Viktors nya bolag, har han personligen erhållit en beskattningsbar löneförmån. Det ekonomiska värdet som Viktor erhållit består enligt förvaltningsrätten bl.a. i ”värdet i det geografiska läget” eftersom Viktor öppnat sin byrå i samma byggnad där arbetsgivaren tidigare bedrivit sin fastighetsrättsliga verksamhet. I ”goodwill” ingår även ”den upparbetade klientstocken”, trots att arbetsgivaren bara tre dagar efter Viktors uppsägning fattat beslutet att stänga ned fastighetsgruppen och lämnat klienterna, utan att hänvisa dem till annan byrå. Viktor ska även beskattas för ”värdet i tillgången till personal”, trots att de anställda självmant sökt anställning hos Viktor. Viktor ska därutöver beskattas för ”värdet i tillgången till underkonsulter”, trots att samtliga underkonsulter intygat att de sökt sig till Viktors nya verksamhet uteslutande som ett resultat av samarbetet med honom och att detta därmed inte på något sätt är den tidigare arbetsgivarens förtjänst. Viktor ska även beskattas för ”know-how” i form av bl.a. de kunskaper och erfarenheter som han förvärvat under sina år hos den tidigare arbetsgivaren. Viktor ska därför anses ha erhållit en löneförmån om en miljon kronor (jämfört med av Skatteverket påstådda två miljoner kronor).
Domen innebär därmed att varje person som avslutar sin anställning hos en arbetsgivare och därefter väljer att fortsätta att arbeta inom samma profession fast i egen verksamhet, kan komma att anses ha erhållit en beskattningsbar förmån. Detta dessutom helt i avsaknad av något avtal härom. En tidigare anställd kan alltså beskattas utan annan grund än att denne är en skicklig och populär yrkesperson. Dessutom med effekten att ju skickligare och mer populär, desto högre skatt.
För arbetsgivare innebär domen större möjligheter att förhindra att en anställd startar egen verksamhet efter avslutad anställning. Arbetsgivaren kan nu kräva den tidigare anställde på ersättning för påstått övertagande av ”goodwill”. Vägrar den tidigare anställde att betala, kan arbetsgivaren till Skatteverket lämna kontrolluppgift (som i sig har högt bevisvärde) att den anställde erhållit en löneförmån (där arbetsgivaren åsätter ”goodwill” ett ekonomiskt värde efter egen uppskattning). Allt detta kan arbetsgivaren göra oavsett om den anställde sagt upp sig själv eller om denne sagts upp av arbetsgivaren. Den tidigare anställdes val att starta eget får därmed kännbara ekonomiska konsekvenser. Detta kan även ske utan särskilt avtal härom och/eller utan att det i anställningsavtalet finns någon klausul om konkurrens- och/eller värvningsförbud. Det blir av olika anledningar en effektivare och säkrare metod att göra gällande löneförmån i stället för att använda sig av en klausul om konkurrens- och/eller värvningsförbud. Arbetsgivaren undgår nämligen kravet på att ersätta den anställde för begränsningen av den anställdes möjligheter att bedriva yrkesverksamhet, d.v.s. arbetsgivaren kan i princip framtvinga ett yrkesförbud utan kompensationsskyldighet. Arbetsgivaren behöver inte heller föra en civilrättslig process mot den tidigare anställde, där arbetsgivaren måste bevisa bl.a. klausulernas skälighet eller att den anställde vidtagit värvningsåtgärder. Arbetsgivaren riskerar då inte heller ett ansvar för rättegångskostnader. Det kan i vissa fall t.o.m. räcka med att arbetsgivaren uppger för den anställde att arbetsgivaren kommer att rapportera in en löneförmån till Skatteverket om den anställde väljer att starta eget efter avslutad anställning, för att få den anställde att avhålla sig från detta.
Ovanståendes orimlighet talar för sig självt. Om förvaltningsrättens dom står sig, resulterar detta i att maktbalansen mellan anställda och arbetsgivare förändras innebärande en försvagning av den arbetsrättsliga skyddslagstiftningen. Det kommer att få konsekvenser för anställdas privatekonomi och försörjning. Incitamenten att starta eget kommer att minska på ett påtagligt sätt. Detta kommer i förlängningen att ha negativa effekter på konkurrensen, vilket stävjar innovation, produktivitet och ekonomisk tillväxt. Den grundläggande principen att det ska finnas föreskriftskrav för att ta ut skatt i Sverige (legalitetsprincipen) sätts ur spel genom att tolkningen och tillämpningen av skattelagstiftningen blir orimlig, oförutsebar och brister i enhetlighet och likformighet. Allt detta kan omöjligt ha varit lagstiftarens eller de dömande instansernas intention.
