av Daniel Claesson, tidigare kommunpolitiker (M).
Ett barn tas ifrån en väl fungerande pappa, en pappa som fått enskild vårdnad i domstol. Uppdrag Gransknings ”Adam och övergreppen” väcker ett antal frågor.
Fallet är minst sagt upprörande. Den lilla 7-åriga pojken påstås ha blivit utsatt för sexuella övergrepp av sin pappa och dessutom själv begått övergrepp mot mindre syskon. Han tvångsomhändertas och placeras först hos sin mamma och sedan på annan ort. Pappan får under många år inte ha någon kontakt alls.
Problemet är att inget av det som påstås stämmer, det finns inga bevis och både Adam själv och andra i omgivningen säger att ingenting tyder på att han blivit utsatt för sexuella övergrepp. Den enda som påstår det är mamman. Hon får socialsekreteraren att agera och driva fram ett tvångsomhändertagande. Hur är det möjligt?
För att göra ett tvångsomhändertagande har socialtjänsten rutiner och riktlinjer. Det ska föreligga allvarliga risker för barnet. Att socialtjänsten kan ingripa och ibland göra det snabbt för att förhindra akut fara är viktigt och nödvändigt.
Vid tvångsomhändertaganden räcker det dock inte med socialsekreterarens egen bedömning. Beslutet ska enligt Lagen om vård av unga, LVU, tas av socialnämnden. Där sitter representanter för de olika partierna i kommunen.
Att det är socialnämnden som ska ta dessa beslut är just för att det är så ingripande för individen. Trots att socialsekreterarna är yrkesutbildade och nämnden bara är lekmän är det alltså nämnden som beslutar. Lagstiftaren har nämligen förutsett risken för att det kan bli fel. Enskilda tjänstemän kan ta felaktiga beslut. Utbildning är ingen garanti för kompetens eller omdöme, och i dessa fall kan fel få förödande konsekvenser.
Rent praktiskt går det till så att socialsekreteraren föredrar ärendet för nämnden med underlag och en motivering. Nämnden blir en slags överprövande instans som tar del av dokumentationen och har möjlighet att ställa frågor innan beslut.
För att detta ska fungera krävs att nämnden tar sitt ansvar och sätter sig in i ärendena ordentligt.
Socialnämnden i Helsingborg brydde sig uppenbarligen inte tillräckligt för att läsa och ställa frågor. Vad grundar sig påståendet om sexuella övergrepp på? Hur motiverar domstolarna sina beslut att pappan ska ha enskild vårdnad? Det är frågor som hade varit självklara. I stället valde nämnden att bara lita på socialsekreterarens förslag till beslut.
Inte heller nästa kontrollinstans, förvaltningsrätten, gick in och prövade ärendet särskilt noga. De tyckte antagligen att allt såg rimligt ut och nämndens beslut var tydligt, så därför fanns det inget att anmärka på. Sekretessbeläggningen av stora delar av underlaget borde naturligtvis ha varit en varningsklocka om att något var fel, men att domstolarna ska misstänka att myndighetsbeslut kan vara fullständigt galna är nog att hoppas på för mycket.
Felet och ansvaret ligger hos en passiv socialnämnd.
Dessa politiker får ett rejält arvode för att läsa handlingar och ställa kritiska frågor till tjänstemännen. Det kan vara obekvämt att ifrågasätta på det sättet, men det är kärnan i deras demokratiska uppdrag. Att bara sitta som nickedockor och underteckna beslut är rent ansvarslöst.
Sökljuset borde därför riktas på den politiska nämnd som inte skött sitt uppdrag. Inte på den nytillträdda socialdirektör som intervjuades i programmet och som i korthet sa att ”Det blev ju inte så bra, men nu har vi rättat till det…”
Ett barn har fått men för livet. En pappa har förlorat åtskilliga år med sitt barn.
Fallet Adam måste få konsekvenser. Ett första steg är att de som gjort fel faktiskt ställs till svars.