ANALYS – av Tomas Fridh, advokat, Nora Boudabous, administrativ jurist & Nina Pirooz advokat, samtliga vid Fridh Advokatbyrå.
Den 26 mars 2026 meddelade Europadomstolen ett enhälligt avgörande i målet D.M. mot Sverige. Domstolen slog fast att Sverige brutit mot artikel 3 i Europakonventionen, Svenska myndigheter hade beslutat om att utvisa en afghansk medborgare till det talibanstyrda Afghanistan trots att han där riskerade tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling. Svenska myndigheter hade beslutat om utvisning utan att göra den samlade riskbedömning av den asylsökandes alla skyddsskäl, så som konventionen kräver
Domen kommer i ett läge där det politiska trycket på Europas stater att återuppta tvångsutvisningar till Afghanistan är starkare än på länge. I januari 2026 uppmanade den svenska migrationsministern EU att skapa ett gemensamt system för att möjliggöra sådana utvisningar. Men domen i D.M. mot Sverige visar att denna utgångspunkt i många fall har vilat på felaktiga bedömningar. Svenska myndigheter har under lång tid underskattat skyddsbehovet hos afghanska asylsökande. Många av dem som fått avslag har aldrig fått den prövning som Europakonventionen kräver.
Domen aktualiserar tre centrala frågor. För det första visar den hur svensk praxis länge underskattat skyddsbehovet för hazarer och västerniserade och religiöst sekulära afghaner. För det andra klargör den vad som krävs i framtida prövningar. För det tredje visar den vilken roll Europadomstolen spelar när nationella myndigheter systematiskt brister i sina konventionsåtaganden, särskilt i en tid när Europas migrationspolitik blir alltmer restriktiv.
D.M. mot Sverige: vad gällde målet?
D.M. är en afghansk man av hazarisk bakgrund från Mazar-e Sharif. Han kom till Sverige som tonåring 2015. I sin andra asylprocess, som avslutades 2023, förde han fram flera skäl för skydd: det allmänna säkerhetsläget i Afghanistan, sin etnicitet som hazar, konversion till kristendomen och sin västernisering efter nära tio år i Sverige. Migrationsverket och migrationsdomstolen ansåg att dessa omständigheter inte räckte för att han skulle få skydd, vare sig var för sig eller tillsammans. Bedömningen byggde i praktiken på att han ansågs kunna anpassa sig till afghanska normer vid ett återvändande. Det är just den slutsatsen Europadomstolen underkänner.
Domstolen slår fast att hazarer som grupp inte automatiskt har ett skyddsbehov. Men det betyder inte att hazarisk identitet saknar betydelse. Tvärtom framhåller domstolen att etniciteten är en riskhöjande faktor som måste vägas in i den individuella bedömningen. Det gäller särskilt i ljuset av dokumenterade attacker mot hazarer, bland annat i Mazar-e Sharif och längs den väg han sannolikt skulle tvingas resa via Kabul.
Den mest centrala delen av domen gäller dock inte en enskild riskfaktor, utan hur dessa faktorer ska bedömas tillsammans. Europadomstolen kritiserar Sverige för att inte ha gjort en verklig helhetsbedömning av D.M:s situation. Hans bakgrund som hazar, hans långa vistelse i Sverige, hans västernisering, hans religiösa profil och sekulära levnadssätt och hans brist på erfarenhet av att leva under talibanregimen bedömdes aldrig samlat på det sätt som konventionen kräver.
Domstolen riktar också tydlig kritik mot tanken att han skulle kunna anpassa sig vid ett återvändande. Enligt Europadomstolen är det inte realistiskt att utgå från att en person som levt nästan ett decennium i Sverige kan dölja sin västernisering i dagens Afghanistan. I ett samhälle präglat av social kontroll, övervakning, telefonkontroller och misstänksamhet mot återvändande från Europa är risken inte begränsad till vad en person säger öppet. Även levnadssätt, beteenden, uttryck och sociala markörer kan väcka misstanke.
Domstolen framhåller dessutom att risken inte bara gäller den som faktiskt har en viss tro eller övertygelse, utan också den som riskerar att uppfattas på ett visst sätt. Det är därför inte tillräckligt att svenska myndigheter avfärdar en konversion som inte genuin eller hävdar att en person kan leva mer diskret vid återvändande. Frågan är hur personen sannolikt kommer att uppfattas och behandlas i Afghanistan. Europadomstolens slutsats är att svenska myndigheter accepterade flera av de relevanta omständigheterna i D.M:s fall, men ändå drog fel rättslig slutsats. Felet låg alltså inte främst i faktaunderlaget, utan i själva bedömningen av dessa faktas allvar.
Från enskilda riskfaktorer till verklig helhetsbedömning
För att förstå varför D.M. mot Sverige är så viktig måste man förstå vad domen faktiskt förändrar. Sedan H. and B. mot Storbritannien från 2013 (1) och A.M. mot Nederländerna från 2016 (2) har Europadomstolen slagit fast att säkerhetsläget i Afghanistan i sig var tillräckligt för att stoppa utvisningar och att hazarer inte generellt anses löpa en sådan risk. Samtidigt visade A.A. mot Schweiz från 2019 att hazarisk identitet kan förstärka risken i kombination med andra omständigheter (3). I detta mål accepterade domstolen inte heller tanken att sökanden skulle kunna undgå risk genom att dölja sin tro eller sitt beteende. Det resonemanget fick dock mycket begränsat genomslag i svensk praxis. Hur den enskilde skulle uppfattas vid en utvisning, samt hazarisk identitet som riskhöjande faktor, ledde aldrig till ett positivt utfall i svensk kommande praxis.
Denna logik utvecklades vidare av EU-domstolen i AH och FN år 2024, (4) där det slogs fast att talibanregimens samlade förtryck kan utgöra förföljelse. Det avgörande var helheten, inte enskilda åtgärder. Samma logik är principiellt relevant även för hazarernas situation. När ett samhälle präglas av ett så genomgripande förtryck måste individuella riskfaktorer förstås i ljuset av den helheten. Det är just där D.M. mot Sverige blir avgörande.
Långvarig svensk praxis med underskattat skyddsbehov
Den svenska praxisen om hazarers möjlighet att utvisas till Afghanistan har under lång tid byggt på resonemang som systematiskt underskattat skyddsbehovet. Innan talibanerna återtog makten i augusti 2021 var standardargumentet i svenska domstolar och hos Migrationsverket att hazarer, trots en historia av förföljelse, fått en förbättrad situation under den afghanska republiken. Säkerhetsläget och de medborgerliga rättigheterna ansågs bättre än under 1990-talets talibanstyre. Det resonemanget ledde i praktiken ofta till avslag för hazarer. När talibanerna återtog makten 2021 växte ett nytt standardresonemang fram, om att inte alla personer av hazarisk bakgrund löper risk, och att den enskilde därför måste visa en mer personligt riktad fara.
Detta har bidragit till en låg beviljandefrekvens för afghaner i Sverige jämfört med andra europeiska länder. European Council on Refugees and Exiles (ECRE) (5) konstaterade redan 2023 att svenska bedömningar brast i individualisering och saknade verkliga kumulativa prövningar. Att Europadomstolen därefter tagit upp flera klagomål mot Sverige visar att invändningarna mot den svenska rättstillämpningen inte varit obefogade. D.M. mot Sverige bekräftar nu att det funnits allvarliga brister.
Vad betyder domen för svensk praxis?
Europadomstolens avgöranden är bindande för de stater som fälls, och domstolen har tolkningsföreträde i konventionsfrågor. Sverige är därför skyldigt att anpassa sin rättstillämpning efter domen. Det gäller både Migrationsverket och migrationsdomstolarna. I praktiken innebär domen att flera etablerade avslagsresonemang inte längre kan bära på egen hand. Det räcker inte att konstatera att hazarer som grupp inte generellt anses ha skyddsbehov och sedan stanna där. Det räcker inte att hävda att västernisering i sig inte är tillräckligt och därefter utgå från att den enskilde kan anpassa sig vid återvändande. Det räcker inte att underkänna en konversion som genuin och sedan bortse från hur personen sannolikt kommer att uppfattas i Afghanistan. Framför allt räcker det inte att bara rada upp riskfaktorer och därefter avfärda dem var för sig. Utan det som krävs är en faktisk helhetsbedömning.
Domen ställer också krav på hur besluten motiveras. Det räcker inte att i inledningen av ett beslut hänvisa allmänt till ett antal landrapporter. Europadomstolen kräver att beslutsfattaren faktiskt analyserar innehållet i relevant landinformation och förklarar hur den relaterar till den enskildes situation. Det är en viktig markering. Rättssäkerhet handlar inte bara om vilket resultat som nås, utan också om att det går att förstå hur myndigheten har tänkt och varför.
Europadomstolens roll när stater brister
Europadomstolen är inte en överinstans till svenska domstolar i vanlig mening. Den upphäver inte svenska domar eller fattar asylbeslut i statens ställe. Men den sätter den yttersta gränsen för vad en stat får göra mot en individ. På migrationsområdet har Europadomstolen länge varit tydlig med att stater har rätt att kontrollera inresa, vistelse och utvisning av utländska medborgare. Men den rätten är inte obegränsad. Artikel 3 i Europakonventionen är absolut. Det betyder att staten aldrig får utvisa en människa till tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling, oavsett vilka migrationspolitiska mål som åberopas. Den rättigheten får inte vägas bort, förhandlas bort eller politiskt omdefinieras. Europadomstolen tillämpar vidare en försiktighetsprincip som innebär att staterna ges tolkningsföreträde i det enskilda ärendet. Bara om det framgår klart och tydligt att en stat brutit mot konventionen kan den fällas.
När en stat ändå handlar i strid med förbudet är det frågan om en grundläggande kränkning av en av konventionens mest skyddade rättigheter. Att Sverige nu fälls enhälligt för just detta är ett mycket tungt besked och en stark kritik av Sveriges asylprövningar. Domstolens slutsats är att svenska myndigheter aldrig genomförde den prövning som konventionen kräver, och eftersom DM:s situation är typisk för en stor grupp afghanska sökande är det systematiska brister som blottläggs.
Maktdelningsprincipen handlar ytterst om att ingen statsmakt ska kunna agera godtyckligt och utan kontroll, och det är just denna funktion domstolen fullgör. Sverige måste ändra sin praxis. Det politiska trycket på återvändande förändrar inte den saken. Tvärtom är det just när det politiska trycket är som störst som domstolarnas oberoende prövning är som viktigast.
Hänvisningar:
- Europadomstolen, H. and B. mot Förenade kungariket, appl no. 70073/10 och 44539/11, dom den 9 april 2013
- Europadomstolen, A.M. mot Nederländerna, appl no. 29094/09, dom den 5 juli 2016
- Europadomstolen, A.A. mot Schweiz, appl no. 32218/17, dom den 5 november 2019
- EU-domstolens dom i de förenade målen C-608/22 och C-609/22, AH och FN mot Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl, dom från den 4 oktober 2024
- European Council on Refugees and Exiles (ECRE), Assessing Legal Grounds for Protecting Afghan Asylum Seekers in Europe, Working Paper, Ciaran King (oberoende juridisk konsult), mars 2023
