av Linnéa Berg, advokat.
Staten måste kunna hållas ansvarig när barns rättigheter kränks.
Barnkonventionen är svensk lag. Ändå saknas reella konsekvenser när staten bryter mot den. Barn som får sina rättigheter åsidosatta i familje- och LVU-processer lämnas utan förklaring och helt utan upprättelse. Det är ett rättssäkerhetsproblem som underminerar konventionens betydelse och dagligen kränker barn.
I mitt arbete som advokat möter jag barn vars liv formas av beslut de själva många gånger inte får påverka alls. I lyckosamma fall kan det vara ett stycke som kallas referat från barnsamtal i en utredning. Barn som flyttas mellan föräldrar eller familjehem utan att någon lyssnat till deras egna egentliga vilja. Barn som väntar i månader, ibland år, på domstolens besked om var de ska bo, medan konflikten runt dem fördjupas.
Vi talar ofta om resursbrist eller systemfel. Men i grunden handlar det om något större: överträdelser av rättigheter enligt barnkonventionen. När barn inte får komma till tals, eller när barnets bästa inte ges reell tyngd i beslutsfattandet, kränks centrala artiklar i konventionen.
Efter en diskussion med den framstående professorn Mårten Schultz om begreppet rättighetsskada blev det än mer tydligt för mig hur vi i svensk rätt glömmer se helheten. Det skadeståndsrättsliga perspektivet när rättigheter överträds har länge stått helt undangömt, men i nya mål (som PFAS-målet t ex) har Högsta domstolen öppnat dörren för att staten kan bli skadeståndsskyldig vid överträdelser av grundläggande rättigheter. Den möjligheten borde rimligen gälla även barns rättigheter.
Om en vuxen felaktigt frihetsberövas eller diskrimineras kan staten hållas ansvarig. Men ett barn som felaktigt omhändertas, eller nekas kontakt med en förälder på bristfälliga grunder, lämnas utan kompensation. I bästa fall leder det till kritik från JO – men aldrig till reparation.
Det skapar ett tydligt rättssäkerhetsgap som kräver förändring.
När Sverige inkorporerade barnkonventionen som lag var ambitionen hög. Men har vi därefter nöjt oss med en klassisk svensk rekommendation? I praktiken finns inget effektivt rättsmedel för det barn vars rättigheter kränkts.
Barnkonventionen kräver att staten inte bara respekterar barns rättigheter, utan även reparerar när de bryts. Ändå saknas en rättslig mekanism för att kräva ansvar. Ett barn kan alltså få sin rätt att bli hörd åsidosatt, eller utsättas för en felaktig myndighetsbedömning, utan att någon står till svars. Dessa kränkningar, överträdelser av rättigheter, kan inte förbli någon som ska benämnas som ”systemfel”. Barn har rätt till reparation – dvs. skadestånd.
Att tillämpa en möjlighet till skadestånd vid allvarliga överträdelser av barnkonventionen skulle skärpa och förbättra myndigheternas arbete. Det skulle stärka rättssäkerheten, främja noggrannhet och ge barnets perspektiv faktisk betydelse i beslutsfattandet. I förlängningen innebär det en vardag där barn inte fastnar i långdragna konflikter, förlorar tilliten till vuxenvärlden eller tappar förtroendet för myndigheter.
Om man tillåter sig att blicka framåt är det rimligt att anta att dessa barn växer upp till trygga individer. Och trygga individer är sällan de som fyller brottsstatistiken. De positiva samhällseffekterna av att ta barns rättigheter på allvar är därför både djupa och långsiktiga.
Barnets bästa är inte en rekommendation. Det är en lag- och konventionsstadgad rättighet. Överträdelse av barns rättigheter måste få konsekvenser – annars riskerar samhället att svika i sin mest grundläggande fostrande uppgift.
