DEBATT – av Annamaria Westregård, jur. dr. och docent i arbetsrätt vid Institutionen för Handelsrätt, Lunds universitet
Dagligen kommer nya förslag från regeringen med fler och strängare åtgärder för att bekämpa kriminalitet. Det handlar bland annat om avlyssning och förverkande av egendom utan brottsmisstanke. Eftersom det inte längre krävs brottsmisstanke kommer åtgärderna även att drabba oskyldiga. För att åtgärderna ska kunna få legitimitet måste vi granska hur de som hanterar vårt rättssystem – inklusive de nya tvångsåtgärderna – sköter sitt arbete. Rimligen bör granskningen starta i toppen, hos dem i arbetsledande ställning.
För att åskådliggöra vad jag menar har jag valt ett specifikt exempel med hänvisning till Åklagarmyndighetens bristande hantering. I flertalet artiklar i Dagens Juridik och i övrig media har vi kunnat läsa om åklagaren med författardrömmar som skrev en skönlitterär bok. Boken skrevs i kommersiellt syfte och handlar om utredningen mot personen som kallas Maffians bankir. Det skedde samtidigt som han själv deltagit aktivt i förundersökningsarbetet och publicering var avsedd att ske under pågående rättegång.
Boken drogs in av förlaget – sannolikt med en överhängande risk för förtalsanmälan. Nu har åklagaren själv givit ut boken under titeln Främmande kläder. Att den misstänkte är skyldig råder det i boken inget tvivel om, det gäller bara att hitta ett sätt att sätta dit honom. Det raljeras över försvaret och deras kompletteringsbegäran med mera. För läsare framstår åklagarkammaren som rena lekstugan för vuxna jurister.
Det hör till saken att åklagaren inte hade sökt tillstånd enligt reglerna om otillåtna bisysslor för att skriva boken. Något som i sig är tjänsteförseelse enligt lagen om offentlig anställning. Åklagarens agerande strider mot RÅ:s etiska riktlinjer 2014:1. Poliser har fått disciplinstraff för liknade tilltag. Ytterligare besvärande omständigheter i det verkliga målet är att en hel del bevisning i form av e-mail, som potentiellt talat till den tilltalades fördel, försvunnit under den tid nämnde åklagare sysslade med utredningsarbete. Det kan bero på att rutiner för hanteringen av sådant material saknas eller att de inte följts.
Åklagarmyndighetens chefer är ansvariga för att rutiner finns för att säkra bevisning, och om det finns sådana, är förundersökningsledaren och de som biträder denne (nämnde åklagare) ansvariga för att rutinerna följs. Åklagarna har en långtgående plikt att ta fram bevisning som också talar för den tilltalades sak just eftersom de sitter på alla statens utredningsresurser och tvångsmedel. Någonstans har det brustit. Inte i maktutövning men i rättssäkerhet.
Hur agerade åklagarens chefer då Expressen först skrev om boken den 9 mars 2022? Jo, åklagaren fick omedelbart en fast tjänst på EBM med en löneförhöjning på över 5 000 kronor i månaden. Beslutet är daterat den 8 mars 2022 och beslutet infört på dagboksbladet den 11 mars, så det finns faktiskt anledning att misstänka att befordran hänger ihop med att Expressen började uppmärksamma boken.
Man måste här fundera kring vilket arbetsgivaransvar Åklagarmyndigheten har i förhållande till arbetstagare som inte utför sina arbetsuppgifter på ett korrekt sätt eller i övrigt har ett bristande förhållningsätt till sitt arbete. Det kommer alltid att finnas personer med dåligt omdöme som agerar felaktigt i alla organisationer, också hos Åklagarmyndigheten. Det är naturligtvis allvarligt, men det systemfel som visat sig här i chefernas och Åklagarmyndighetens agerande, är ändå mycket allvarligare än en enskild individs fel och brister i sin tjänsteutövning. Hos Åklagarmyndigheten är det särskilt allvarligt om den ”kollegiala” andan att skydda varandra och släta över misstag går ut över enskildas rättssäkerhet.
Man frågar sig om åklagaren har skyddats av att cheferna på Åklagarmyndigheten, kanske av rädsla för att det då pågående målet skulle påverkas om de agerade arbetsrättsligt mot åklagaren. Detta är naturligtvis oacceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. Att arbetsledningen sker på ett rättssäkert sätt i en myndighet som är central för upprätthållandet av rättssäkerheten är av yttersta vikt i en rättsstat och för att behålla allmänhetens förtroende. Det är extra viktigt när nya och kraftfulla rättsliga instrument, vilka lätt kan missbrukas, införs.
Såväl tingsrätt som hovrätt konstaterade att åklagaren uppträtt klandervärt och att det var en brist i utredningen att så mycket bevismaterial försvunnit men de duckade för de uppenbara brotten mot artikel 6 Europakonventionen om opartiskhet och en rättvis rättegång. Hovrätten ansåg till och med att Maffians bankir själv, som satt häktad med restriktioner, skulle säkra bevisningen. En slutsats som också strider mot artikel 6 Europakonventionen. Hovrätten fokuserade på vilken formell roll den författande åklagaren haft och reflekterade inte över strukturella fel. Det vill säga att ansvaret för fel i hanteringen hänförliga till bristande arbetsledning faller på närmaste chefen, den formelle förundersökningsledaren. Vidare fann domstolarna det olämpligt att nämnda åklagare, redan innan sitt deltagande i utredningen mot Maffians bankir, deltagit i ett annat mål som förutsatt att Maffians bankir var skyldig till det brott som åklagaren sedan sattes att utreda. Ett ur arbetslednings- och rättssäkerhetssynpunkt anmärkningsvärt beslut eftersom en jävssituation är så allvarlig att inte ens misstanken om jäv bör kunna uppstå. Visst måste det finnas fler åklagare tillgängliga då cheferna fördelar målen?
När det förekommer att en arbetstagare i rättskedjan inte gjort ett bra jobb måste arbetsledningen reagera. Gör inte cheferna det eftersom arbetsledningsansvaret brister måste domstolen sätta ned foten istället för att släta över. Sverige är ansvarig enligt Europakonventionen för att våra tjänstemän inte bryter mot de mänskliga rättigheterna och skulle det trots allt hända måste i sista hand domstolarna rätta till felen så att allmänheten kan ha kvar förtroendet för vår rättsstat.
Vi måste närmare granska hur arbetsledningen går till på våra myndigheter och hur rättsväsendet hanterar situationer då arbetsledningen inte fungerar. Detta har endast varit ett exempel bland många på bristande arbetsledning. Ingen som nu läst åklagarens bok kan tro att han på något sätt varit opartiskt i förhållande till Maffians bankir. Åklagarmyndighetens chefer och domarna i såväl tingsrätten som hovrätten borde dra på sig en mer välsittande rättssäkerhetskostym än de gjort hittills när de sätter sig till rätta och läser Främmande kläder.
