Vid två olika tillfällen under sommaren 2007 försökte två muslimska män av somalisk härkomst att skicka pengar via Western Union. Den ena mannen skulle överföra 956 kronor till en vän i Belgien och gick därför till ett Western Union-kontor i Stockholm. Efter att ha fyllt i nödvändiga uppgifter på avsedd blankett fick mannen besked om att transaktionen skulle genomföras fem minuter senare.
Sedan man funnit att mannens namn återfunnits i sanktionslistan i den så kallade Terrorförordningen stoppades dock transaktionen. Först tre veckor senare konstaterades att mannen inte var identisk med den person som angetts i den så kallade Sanktionslistan. Överföringsbeloppet betalades tillbaka till mannen, men inte transaktionsavgiften på 190 kronor.
Senare samma sommar bad en annan man, på besök i Storbritannien, en vän i Sverige om ett lån på 2 000 kronor. Vännen begav sig därför till ett Western Union-kontor i Uppsala och betalade in det önskade beloppet, samt transaktionsavgift om 250 kronor, och fyllde i sina uppgifter. Överföringen skulle vara klar inom 15 minuter, men stoppades med hänvisning till sanktionslistan. Först två dagar senare fick mannen i Storbritannien sina pengar.
Eftersom målet rör händelser som inträffat mellan den 1 juli 2003 och den 1 januari 2009 ska lagen (2003:307) om förbud mot diskriminering, DFL, tillämpas.
I målet är ostridigt att syftet med Western Unions kontrollsystem utgör ett objektivt berättigat mål med hänsyn till EU-förordningarnas föreskrift om att inga penningmedel direkt eller indirekt får göras tillgängliga för, eller till förmån för, en fysisk person som anges i Sanktionslistan. Frågan är därför om Western Unions förfaringssätt har varit nödvändigt och lämpligt utformat för att uppnå detta mål.
Om bolaget hade efterfrågat födelsedatum och födelseort, alternativt legitimation, hade det stått klart att och inte var identiska med några individer i Sanktionslistan. Bolaget har således agerat oaktsamt genom att inte förvissa sig om anmälarnas identitet innan transaktionerna spärrats.
Med relativt enkla medel hade Western Union kunnat begränsa risken för att oskyldiga personer får sina penningöverföringar frysta. Därmed står det klart att de av Western Union använda medlen inte har varit lämpliga för att uppnå Terroristförordningens syfte och att bolaget således har gjort sig skyldigt till indirekt diskriminering av männen.
Western Union ska därför betala skadestånd till männen, med 5 000 respektive 10 000 kronor vardera. Beloppen kan jämföras med av DO yrkade 80 000 kronor för vardera mannen.
