En man ingick ett avtal om visstidsanställning med ett bolag i byggbranschen avseende en period om drygt fem månader med start i slutet av juni 2005.
Arbete utfördes ostridigt fram till i vart fall den 15 augusti. Mannen ansåg att han har rätt till en månadslön och semesterersättning om sammanlagt drygt 20 000 kronor för månaden som följt efter datumet, då han menade att han ingått ett muntligt avtal om att hans anställning skulle upphöra den 15 september och att han skulle ha en månads uppsägningstid då han skulle erhålla lön men vara arbetsbefriad.
Arbetsgivaren menade att mannen varit behovsanställd och att han inte hade någon fordran på lön. Bolaget ansåg även att lönekravet var preskriberat.
Arbetsdomstolen, AD, finner nu att mannens talan om lön och semesterersättning för tiden efter den 15 augusti ska avslås då han bär bevisbördan för att ett avtal om ersättning och arbetsfrihet kommit till stånd och då han inte förmått visa detta.
Domstolen finner dock att semesterersättning ska betalas ut med 2 000 kronor samt att arbetsgivaren ska åläggas att betala allmänt skadestånd för brott mot semesterlagen med 5 000 kronor mot bakgrund av att denna inte förmått visa att man, så som påståtts, betalat ut ett förskott på semesterersättning med 2 000 kronor.
Domstolen konstaterar avslutningsvis att mannen får anses som den huvudsakligen tappande parten och ålägger därför honom att ersätta sin före detta arbetsgivare för dennes rättegångskostnader med drygt 130 000 kronor i tingsrätten och närmare 80 000 kronor i AD.
