Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Vissa framstår som straffimmuna – trots väldigt många allvarliga brott”

Nyheter
Publicerad: 2022-06-10 13:40

Han har regeringens uppdrag att ta fram lagförslag om skärpta straff för flerfaldig brottslighet och minska effekten av den så kallade ”mängdrabatten”.
Samtidigt förbereds just nu en Lagrådsremiss utifrån de lagförslag som han tog fram förra året om ett batteri av lagändringar mot gängbrottsligheten.
Men mitt i den kriminalpolitiska debatten om hårdare tag höjer hovrättspresidenten Anders Perklev ett varningens finger: ”Vi bör vara alerta så att vi inte blir fartblinda”.

Du har varit chef för straffrättsenheten vid Justitiedepartementet, riksåklagare och är nu chef för Svea hovrätt. Hur ser du på den förändring av kriminalpolitiken som just nu är så tydlig?

– Jag har följt utvecklingen sedan jag började i Justitiedepartementet i början på 1990-talet. Vi har sedan dess haft en väldigt påtaglig utveckling mot strängare straff.

– I synnerhet de senaste åren har önskan att skärpa straffen accelererat och nu har man en väldigt hög fart som man bör vara alert på så att vi inte blir fartblinda.

– Det finns en tröghet inbyggd i systemet, vilket till stor del är av godo, men när man väl börjar röra sig i en viss riktning och förändringstakten accelererar finns en risk för att det bara fortsätter i tangentens riktning.

Har du förståelse för utvecklingen?

– Den politiska viljan att skärpa straffen har sin grund i att samhället har förändrats och i den meningen har jag, precis som många andra, stor förståelse för utvecklingen.

– Man kan inte bortse ifrån vad straffets syfte faktiskt är: att på ett tydligt sätt markera vad samhället ogillar och för att få avsedd effekt måste detta göras så att det märks. Det måste vi acceptera.

– Vi har ju för länge sedan lämnat behandlingstanken bakom oss, alltså att döma till straff för att det ska leda till en förbättring av den enskilde.

Många kriminologer hävdar att hårdare straff inte leder till lägre brottslighet. Vad säger du till dem?

– Straffet är tillbakablickande, det tar i första hand sikte på begångna gärningar och syftet är att kommunicera klander, visa samhällets avståndstagande och visa att det finns ett allvar bakom innehållet i lagstiftningen.

Foto: Leif R Jansson

– Däremot ska man akta sig för att dra slutsatser kring vad straffet betyder för framtiden. Det kan ha betydelse som avskräckande och normbildande. I bästa fall fungerar det så.

– Men även om det inte fungerar så kan vi inte avstå från att markera att lagen har ett innehåll. Då skulle den bli meningslös och det skulle givetvis få konsekvenser.

Redan när du tillträdde som riksåklagare talade du i TV om att straffet ska innehålla ett visst mått av obehag för den dömde. På den tiden var det ovanligt att någon sa så rakt ut…

– Det ligger ju i sakens natur att ett straff ska skapa obehag, annars vore det ju inte något straff.

 – Straffets syfte är att tydliggöra samhällets avståndstagande och det kan man inte åstadkomma om man inte visar att man menar allvar.

Du har regeringens uppdrag att se över det som kallas för ”mängdrabatt” i det svenska straffsystemet och utreda hur man kan ska kunna skärpa straffen för flerfaldig brottslighet.

– Jag vänder mig mot uttrycker mängdrabatt. Den så kallade asperationsprincipen handlar om att skapa en rimlig påföljd för den sammantagna brottsligheten.

– Det är ju inte så att vi har en linjär upptrappning av straffen utifrån mängden brott eller den skada som brotten orsakar. En dubbel mängd narkotika leder inte till ett fördubblat straff, utan det finns  en avtagande proportionalitet.

– Straffskalan tar ju slut någonstans och då måste vi se till att inte nå fram dit alltför snabbt eftersom vi då inte längre kan kommunicera samhällets avståndstagande på ett tydligt sätt.

Många svenskar blir förvånade när de får klart för sig att brottslingar faktiskt får allt mildare straff för varje ytterligare brott som tillkommer.

–  Någon form av asperation finns i nästan alla straffsystem. Problemet med det nuvarande svenska systemet är att vi använder oss av ett slags kvotdelar när vi dömer.

– Kvotdelarna avtar på ett sätt som gör att man ganska snabbt planar ut. Därmed når vi nästan aldrig upp  till maxstraffet.

Foto: Eskil Andreasson/KS

– Det framstår som att de som begår många brott helt enkelt blir straffimmuna – trots att man har en bit kvar till straffmaximum och trots att det handlar om väldigt många och väldigt allvarliga brott. Och det är inte bra.

Den ”ekvation” som idag tillämpas i domstolarna är ju inte i sig uttryckligen lagfäst utan är ett utflöde av praxis… Är din ambition att ändra på det?

– De kvotdelar som tillämpas dagligen i våra domstolar är ju tillkommen genom en uttolkning av praxis och är inte formellt bindande. Men vi kommer att presentera en ny modell där det tydligare framgår av lagtexten hur man ska bedöma flerfaldig brottslighet.

– Hur denna modell kommer att se ut kan jag inte gå in på nu men det uttalade syftet är att få till stånd en skärpt syn så att det sammantagna straffet för flera brott ska bli generellt sett strängare.

Behöver lagstiftaren alltså vara tydligare här och inte överlämna lika mycket till praxis?

– Det är viktigt att genomföra någon form av lagförändring som ger tydligare anvisningar i vilken riktning det här ska gå.

– Man kan givetvis inte uttrycka det i en exakt formel. Däremot kan man ta fram en tydlig modell som vägledning för hur domstolarna ska bedöma det sammanlagda straffet för flera brott.

– Sedan behöver det inte bli så i varje enskild fall men inriktningen ska vara helt klar.

Hur svårt kommer det vara att få genomslag för en sådan reform i praktiken?

– Man måste alltid, vid utformningen av en större lagändring, ha med sig att den ska vara praktiskt tillämpbar och begriplig.

– Det här är ju någonting som görs dagligdags i våra domstolar och därför måste det också finnas rimliga och enkla verktyg för hur det nya systemet ska tillämpas.

– Det ingår i vårt uppdrag att utforma en sådan lösning.

Ser du några principiella faror med detta?

Foto: Ebba Maring/KS

– Det är ju åt det här hållet vindarna blåser, man vill se en tydligare markering och visa samhällets avståndstagande generellt.

– Men brotten och brottslingarna har olika karaktär och även om lagstiftningen givetvis ska ha en generell inriktning så måste det finnas möjlighet till bedömning i varje enskilt fall.

– Man ska akta sig för att lägga allmänna moralvärderingar till grund för straffmätningen. Orsaken är att det ser väldigt olika ut beroende på situationen och man ska också akta sig för att göra alltför mycket matematik av det.

Kan du utveckla det?

– Straffvärdet ska bestämmas utifrån den fara, kränkning och skada som brottet ha inneburit. Och det måste få ske utifrån en helhetsbedömning.

 – Straffet ska ju uttrycka en form av klander och behovet av klander kan te sig väldigt olika beroende på situationen. Vissa brott än känslostyrda, vissa är vinststyrda, vissa beror på omognad…

– Då kan det vara farligt att bli alltför mekanisk. Det måste finnas utrymme att i rimlig grad titta på helheten i det enskilda fallet.

Vad kommer en ny modell för asperation att få för effekter för den vardagliga hanteringen när det gäller till exempel förundersökningsbegränsningar – alltså att alla brott inte ens utreds?

– Det kommer naturligtvis att få effekter. Det nuvarande systemet bygger på att man inte utreder eller lagför vissa brott eftersom dessa ändå inte skulle påverka påföljden just eftersom dagens kvoter gör att det sammantagna straffet planar ut väldigt tidigt.

– Om man förändrar systemet så att det tillkommande brottet får betydelse för påföljden så finns det ju inte längre någon grund för förundersökningsbegränsning. I varje fall inte i den höga omfattning som sker idag.

Foto: Anders Wiklund/TT

Vad tycker du principiellt om förundersökningsbegränsning?

– Det finns ju en uttrycklig önskan från riksdagen att FU-begränsning ska tillämpas i mindre utsträckning så att fler brott ska utredas och lagföras. Det kan man se som en naturlig önskan eftersom FU-begränsningen faktiskt står i strid med idén om att det måste finnas en reaktion från samhället vid lagbrott.

– Å andra sidan kan man fundera på om det är rimligt att lägga tid och resurser på att utreda hundratals brott som en och samma gärningsman har begått när det ändå inte kommer att påverka straffet.

– Eftersom rättsväsendets resurser, trots allt, är ändliga så kan det framstå som rimligare att använda dessa resurser till att lagföra så många brottslingar som möjligt istället för så många brott som möjligt.

För ungefär ett år sedan lämnade du över en annan utredning till regeringen om ett batteri av skärpta straff för så kallad gängbrottslighet. Vad händer?

– Lagändringarna föreslås träda i kraft först nästa år men det behövs ju viss tid för beredning och förberedelser.

– Så vitt jag känner till så kommer regeringen att läggas fram en Lagrådsremiss före valet i höst.

Förre statsministern Stefan Löfven sa ju i ett omdiskuterat TV-uttalade att ”vi såg det inte komma” när det gäller gängbrottsligheten. Hur snabbt gick det egentligen?

– Jag vet inte om själva gängbrottsligheten har kommit så snabbt, man har nog sett utvecklingen över ganska lång tid utifrån vad jag har hört från åklagare och poliser.

– Vad som har kommit förhållandevis snabbt är däremot det stora antalet skjutningar, vilket är ett av de allvarligaste uttrycken för den här typen av brottslighet.

Ett av era lagförslag tar sikte just på skjutningar som sker på allmän plats.

– Ja, det ska vara synnerligen försvårande om skjutvapen eller sprängämnen används på allmän plats eller motsvarande ställen och om det sker i en gängkontext. Den här straffskärpningsgrunden är ganska lik lagstiftningen i Danmark.

Foto: Paul Wennerholm/TT

– I Danmark kan man i vissa fall fördubbla straffet. Vi har föreslagit att man ska kunna öka straffet med upp till fyra år om skjutningen har skett på allmän plats.

– Det ska dessutom handla om en kvalificerad form av konflikt där skjutningen är ännu ett steg i en våldsspiral med dödligt våld, vilket är typiskt i de här miljöerna.

Ett annat fenomen som lagförslaget tar sikte på är den till synes aldrig sinande nyrekryteringen till de här gängen.

– Det är ett stort problem att det inte handlar om enstaka individer som står för brottsligheten utan att det hela tiden fylls på underifrån, med unga som kommer från samma utsatta områden och som tas upp i gängen väldigt tidigt.

– Det har ju alltid funnits ligor som har varit aktiva inom vinststyrd brottslighet men till skillnad från dagens gängbrottslighet så har deras brott upphört när man har slagit sönder ligan och lagfört personerna.

Hur kan lagstiftningen användas mot detta?

– Det är ett av de viktigaste syftena med lagförslagen, att skapa straffrättsliga verktyg för att  kunna ingripa mot nyrekryteringen av unga.

– Här anser vi att det många gånger handlar om en form av människoexploatering, om människor som tvingas till någonting mot sin vilja, och att dessa situationer ska kunna straffas strängt.

– Det finns ju redan en straffbestämmelse om människoexploatering som tar sikte på att någon utnyttjas för till exempel tiggeri och tvångsarbete. Enligt vårt förslag ska detta även gälla utnyttjande av någon för brottsliga ändamål.

Och om det handlar om unga människor som frivilligt deltar i brottslighet?

– Då finns det ett vuxenansvar för dem som har dragit in ungdomarna i brottsligheten och det vill vi markera med ett helt nytt brott i 16 kapitlet i brottsbalken: främjande av ungdomsbrottslighet.

– Enligt förslaget är det ett brott som ska kunna leda till upp till fyra års fängelse.

Foto: Erik Nilsson/KS

Av utredningen framgår också att häktning bör vara huvudregel för ett antal brottstyper i syfte att förhindra fortsatt brottslighet. Ska verkligen häktning användas som inkapacitering?

– Ja, det är ju redan idag en av häktningsgrunderna – att hindra fortsatt brottslighet.

– Jag tycker inte att det är någonting konstigt alls. Man måste kunna bryta en pågående brottslighet.

Hur rimmar det med den grundläggande principen om att ingen ska betraktas som skyldig innan han eller hon är dömd?

– Det handlar om en praktisk nödvändighet – att man måste kunna ingripa på det här sättet när det finns sannolika skäl för brott och risk för fortsatt brottslighet.

– Samtidigt förutsätter det givetvis rätten till en rättvis rättegång inom skälig tid och det är ju också därför vi har tidsfrister för när åtal ska vara väckt.

 – Men visst – jag kan hålla med om att detta är någonting man inte ska använda mer än vad som är nödvändigt.

Ett annat sätt att öka inkapaciteringen av gängmedlemmar är enligt utredningen att skärpa straffen vid återfall.

 – Ja, vi vill markera allvaret. Om man kan hålla tillbaka repressionen för människor som begår brott vid något enstaka tillfälle så är det bra,  men det finns mindre anledning att vara återhållsam om den dömde fortsätter att begå nya brott.

– Effekten med en längre tids frihetsberövande är att det leder till mindre möjligheter att fortsätta begå brott.

– Vi vet ju att de som upprepade gånger begår brott också är de som har störst sannolikhet för att återfalla.

Även effekten av detta är ju omdiskuterat inom kriminologin.

Foto: Claudio Bresciani/TT

– Jag vet att det också finns rent straffteoretiska invändningar som är väldigt intellektuellt hedervärda. Men man kommer inte ifrån att man i nästan alla straffsystem har en skärpning för återfall.

– Det finns visserligen ingenting som visar att inkapacitering har någon effekt på samhällsnivå när det gäller den totala brottsligheten.

– Men i det enskilda fallet kan det ha betydelse att en personer sitter frihetsberövad längre, till exempel när det gäller en person som är tongivande och drar med sig andra in i brottslighet i en miljö där han har verkat under en längre tid.

Hur ser framtiden ut – kommer samhället lyckas stävja gängbrottsligheten?

– Jag tror att det kommer att ta ganska lång tid. Det handlar om att bryta nyrekryteringen.

– Större resurser till polis och åklagare och skärpta lagar är bara en del av detta som inte ensamt räcker för att sätta stopp. Det krävs större förändringar i samhället, centrala förändringar.

– Vi är tydliga med att våra lagförslag bara är en pusselbit av flera som behövs mot gängbrottsligheten. Vi gör alltså inte anspråk på att det här skulle vara lösningen. Jag är väldigt ödmjuk inför detta.

Hur ser de övriga pusselbitarna ut?

– Det har ju framhållits från flera håll att det handlar mycket om bland annat skolan och socialtjänsten.

– Jag ser ett stort bekymmer med att regeringen faktiskt inte kan styra över skola och socialtjänst, som ju är kommunal verksamhet, på samma sätt som man kan göra  över polis och åklagare och andra statliga myndigheter.

Men det finns ju statliga tillsynsmyndigheter och möjlighet till lagstiftning från statsmakternas sida?

– Ja, men det räcker inte när det gäller så här centrala frågor.

– Jag är ingen motståndare till kommunalt självstyre när det gäller frågor som ska hanteras lokalt men när det handlar om så här stora och gemensamma samhällsproblem borde det finnas mer direkta styrmedel från centralt håll.

 – Även frågan om möjlighet till ansvarsutkrävande suddas ut och det har vi ju ett väldigt färskt exempel på i just det här sammanhanget.

Justitieminister Morgan Johansson. Foto: Paul Wennerholm/TT

Nämligen?

– Misstroendevotumet mot justitieministern för misslyckandet med gängbrottsligheten. Alla är överens om att skolan och socialtjänsten också är viktiga delar i detta men där finns det ingen minister som kan hållas direkt ansvarig.

– Det finns 290 kommuner i Sverige och alla har olika förutsättningar att  lösa den här uppgiften. Det är klart att statliga myndigheter skulle ha helt andra möjligheter att samla kompetens och rikta sina insatser med större kraft.

– Utifrån ett brottsförebyggande perspektiv är det alltså ett hinder att regeringen inte förfogar över de här verktygen mot gängbrottsligheten på samma sätt som man förfogar över till exempel polisen.

Har du framfört det här i din utredning?

– Nej, det har inte ingått i mitt uppdrag men jag gör det gärna här och nu.

Sist men inte minst: har domstolarna kompenserats i relation till de stora resurstillskott som framförallt polisen men också åklagarväsendet har fått på senare år?

– Problemet är att man borde ha satt igång långt tidigare. Man kan inte bara hastigt skjuta till pengar till en sådan här verksamhet och tro att det omedelbart ska hända saker.

– Resurser ska fördelas till rätt domstolar som sedan ska utbilda och rekrytera. Det tar tid att växa.

Svea hovrätts balanser har ökat rejält. Hur ser tillströmningen ut på brottmålssidan?

– De senaste fem åren har vi en ökning av antalet inkomna brottmål på över 50 procent.

– Det är väldigt svårt att växla upp så mycket på så kort tid.

Svea hovrätt. Foto: Stefan Wahlberg/DJ

– Vi har ju ökat antalet avgjorda mål per år med nästan lika mycket som den ökade tillströmningen men det finns en differens där vi inte riktigt når fram och därför har balanshögarna ökat. Trots en mycket stor lojalitet från alla anställda.

Hur påverkar det rättssäkerheten?

– Jag tror att risken för att man ska bli felaktigt dömd inte har ökat alls.

– Just det faktum att vi låter målen ta tid beror på att vi inte vill göra avkall på kvalitén. Hovrätten är i praktiken sista instans och därför får vi inte slarva med rättssäkerheten.

Är inte långa väntetider också en kvalitetsfråga?

– Jo, det är negativt för både tilltalade och målsäganden men om kvalitet i dömandet definieras som rättssäkerhet, alltså att meddela korrekta domar, så väger den kvalitetsfrågan tyngre.

FAKTA – Anders Perklev – president Svea hovrätt, f.d. riksåklagare

Anders Perklev var riksåklagare 2008 – 2018. Foto: Erik Mårtensson/TT

Född: 1960 i Helsingborg.

Jur. kand: 1986, Uppsala universitet

Notariemeritering: 1989, Klippans tingsrätt

Hovrättsassessor: 1992, Hovrätten över Skåne och Blekinge

Bor: Lidingö

Familj: hustrun Ingela (hovrättsråd och vice ordförande på avdelning, Svea hovrätt), två vuxna barn.

Senast lästa bok: ”Debutant” av Sergej Lebedev. En skrämmande roman om utvecklingen av kemiska vapen.

Senaste film: Vi såg ”Top Gun: Maverick” i  lördags. Trevligt underhållande!

Musik: jag lyssnar helst på min Spotifylista med stillsam och behaglig jazzmusik. Men ibland kan det bli gamla hits från ungdomen och ibland klassiskt.

Egen listtopp: Bästa naturområdet: Kullaberg i Skåne!

FAKTA – Svea hovrätt

Svea hovrätt är Sveriges äldsta hovrätt och grundades år 1614 som Sveriges då högsta domstol.

Svea hovrätt har cirka 350 anställda fördelade på åtta dömande avdelningar och en administrativ enhet.

Hovrätten får årligen in cirka 12 000 mål som ska handläggas.

Svea hovrätt inhyser också två s.k. särskilda domstolar som i formell mening utgör avdelningar vid hovrätten: Mark- och miljööverdomstolen och Patent- och marknadsöverdomstolen

Svea hovrätt är inrymd i fem byggnader på Riddarholmen i Stockholm: Wrangelska palatset, Schering Rosenhanes palats, Stenbockska palatset, Hessensteinska palatset och Kvarteret Västertorn.

Presidenten vid Svea hovrätt har historiskt åtnjutit status och auktoritet som rikets ”främste jurist” och placerats främst av Sveriges jurister i hovets s.k. rangrulla (läs mer här).


Dela sidan:
Skriv ut: