Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Vid vilken ålder bör barnsoldater börja räknas som vuxna och deras särskilda skydd upphöra?”

Debatt
Publicerad: 2014-02-26 12:18

DEBATT – av Lennart Aspegren, f d domare i FN:s Rwandatribunal och  juris hedersdoktor samt Göran Melander, professor emeritus i folkrätt

 

Regeringen har (äntligen) överlämnat en lagrådsremiss med förslag till ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.  Förslaget bygger i allt väsentligt på den s.k. Victorska utredningen (SOU 2002:98).

I fråga om en straffrättslig reglering som syftar till att skydda barn från att bli rekryterade eller missbrukade som stridande soldater är det naturligtvis helt avgörande var man sätter åldergränsen.

I lagrådsremissen föreslår man, liksom i utredningen, en så pass låg åldersgräns som 15 år. En 15-årsgräns för barnsoldater finns också inom den humanitära rätten, nämligen i 1977 års tilläggsprotokoll I (artikel 77:2) och tilläggsprotokoll II (artikel 4:3:c) till 1949 års Genèvekonventioner.  Även FN:s barnkonvention innehåller en sådan åldersgräns.

Men enligt vår mening bör den skyddande åldersgränsen i den föreslagna straffbestämmelsen för krigsförbrytelse höjas till 18 år. För den tanken finns det ett stöd i det protokoll till barnkonventionen som antogs 2000.

Alltsedan själva barnkonventionen antogs har det sålunda funnits en strävan att höja åldern från 15 till 18 år. Under 1990-talet pågick ett arbete inom den dåvarande Kommissionen för mänskliga rättigheter. Arbetet kröntes med viss framgång 2000 och den 25 maj 2000 kunde FN:s generalförsamling anta texten till ett fakultativt protokoll till FN:s konvention angående barns deltagande i väpnade konflikter, där åldersgränsen sattes till 18 år.

Nu innehåller protokollet dessvärre inte en rak 18-årsgräns.

För det första finns inte ett absolut förbud mot att barn under 18 år deltar direkt i fientligheter: konventionsstater ska vidta ”alla genomförbara åtgärder” för att barn inte ska delta i väpnade konflikter.[1]

För det andra innehåller protokollet ojämlika regler vad avser rekrytering till väpnade styrkor. Obligatorisk rekrytering av barn som inte har fyllt 18 år till väpnade styrkor är alltid förbjudet. Frivillig rekrytering till en stats väpnade styrkor är tillåten. Men åldersgränsen ska höjas, vilket alltså innebär att i vart fall en 16-årsgräns har skapats.

När det gäller rekrytering till väpnade grupper, som inte tillhör en stats väpnade styrkor, gäller åldersgränsen 18 år. Denna ojämlikhet, som kan få betydelse i icke-internationella väpnade konflikter, kan skapa svårigheter framför allt för ICRC (Internationella Rödakorskommittén), eftersom dess opartiskhet och neutralitet kan ifrågasättas.

När nu regeringen i lagrådsremissen behåller åldersgränsen 15 år, motiveras detta med att 18-årsgränsen inte har stöd i internationell sedvanerätt. Men av FN:s 194 medlemsstater har 153 tillträtt det fakultativa protokollet, däribland samtliga permanenta medlemmar av Säkerhetsrådet. (Pakistan har undertecknat protokollet, men ännu inte tillträtt detsamma.) 

På goda grunder kan det därför hävdas att protokollet till barnkonventionen återspeglar allmän folkrätt, i vart fall vad avser åldersgränsen 16 år.

Från en del håll har man gjort gällande att protokollet i egenskap av en överenskommelse rörande mänskliga rättigheter uteslutande kan leda till ett ansvar för stater, men inte till ett individuellt straffansvar (remissyttrandena från Försvarsmakten och Försvarshögskolan). För ett individansvar skulle enligt detta resonemang krävas att det är fråga om en kränkning av humanitär rätt.

Det synsättet är emellertid förlegat. Redan genom Romstadgan 1998 för ICC (Internationella brottmålsdomstolen) har man nämligen suddat ut gränslinjen mellan mänskliga rättigheter och humanitär rätt. Det har skett, exempelvis genom att kriminalisera ”brott mot mänskligheten”, ett brott som saknar anknytning till humanitär rätt.  

Det finns som vi ser det starka skäl för att i Sverige sätta gränsen till 18 år. Många av de stater där barnsoldater utnyttjas i väpnade konflikter har tillträtt det frivilliga protokollet och tillämpar följaktligen en 18-årsgräns. Det gäller Demokratiska republiken Kongo, Chad, Elfenbenskusten, Eritrea, Mali, Sierra Leone, Syrien, Uganda och andra stater.

Krigsherrar från dessa stater skulle följaktligen kunna bestraffas i sina hemländer för att ha rekryterat och utnyttjat soldater i åldern 15-18 år, men inte i Sverige – om det nu till äventyrs skulle kunna bli aktuellt (till exempel om krigsherren har flytt till Sverige).

Redan i samband med att barnkonventionen utarbetades under 1980-talet var Sverige en av de mest pådrivande staterna för att genomföra en 18-årsgräns för soldater. Motståndet vid den tidpunkten var emellertid alltför stort, kanske främst på grund av USA:s inställning. Under de förhandlingar som pågick under 1990-talet och som resulterade i protokollet drev Sverige med emfas kravet på en 18-årsgräns.

Många ögonbryn skulle höjas, om Sverige nu plötsligt till synes skulle acceptera en så låg åldersgräns som 15 år.

Ett lagtekniskt enkelt sätt att redan nu lösa frågan vore att i den föreslagna 4 § om krigsförbrytelse införliva det fakultativa protokollet.

I princip så här:

[…]

Krigsförbrytelser

[…]

Krigsförbrytelse mot person

4 §  För krigsförbrytelse döms, om gärningen ingår som ett led i eller på något annat sätt står i samband med en väpnad konflikt eller ockupation, den som

 […]

10.  i syfte […] som gisslan,

11.  i en stat, som har tillträtt det fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter angående barns deltagande i väpnade konflikter i strid med protokollet,  till nationella styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte har fyllt arton år[2], eller

12.  i någon annan stat än som sägs i 11 till nationella väpnade styrkor eller väpnade grupper rekryterar eller för direkt deltagande i fientligheter använder barn som inte har fyllt sexton år.

Straffet är fängelse i högst sex år.                          

 


[1] I den svenska versionen av protokollet översätts ”all feasible measures” med ”alla genomförbara åtgärder”.I TP I, art. 77:3, som också talar om ”all feasible measures” är översättningen “alla tänkbara åtgärder”, vilket förefallar mera korrekt.

[2] Protokollets engelska titel är ”Optional Protocol to the Convention on the Rights of the Child on the involvement of children in armed conflicts”, vilket har översatts med ”Fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter vid indragning av barn i väpnade konflikter”. En bättre översättning är ”Fakultativt protokoll till konventionen om barnets rättigheter angående barns deltagande i väpnade konflikter”.

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: