I denna expertkommentar i familjerätt från Blendow Lexnova skriver Kent Källström, med hänsyn till en rad nya avgöranden på området, om nyttjanderättsersättning vid separation. Kommentaren tar bland annat upp frågan när den ena maken ska anses göra en obehörig vinst på den andres bekostnad och hur en eventuell ersättning för nyttjande av den gemensamma bostaden ska beräknas.
Den äktenskapsrättsliga fråga som kanske fått mest uppmärksamhet i svensk rätt är äktenskapsskillnad, separation och frågor som är förknippade därmed. Redan år 1915 tillkom en för sin tid liberal äktenskapslagstiftning som medgav hemskillnad vid djup och varaktig söndring. Om det dömts till hemskillnad mellan makar kunde domstolen döma till upplösning av äktenskapet genom äktenskapsskillnad om sammanlevnaden inte återupptagits.
Skälen bakom denna dubbla omgång med hemskillnad och äktenskapsskillnad var delvis samma som skälen bakom nuvarande regler om betänketid; makarna skulle inte kastas in i ett förfarande genom ett förhastat beslut.
Reglerna om hemskillnad avskaffades genom äktenskapsreformen 1974, då reglerna om skyldighet för makarna att redovisa skäl för separationen avskaffades.
Reformen från 1974 utgick ifrån att alla rättsliga hinder för en separation skulle undanröjas. Om makarna önskade separera borde inte rättsliga hinder uppställas som motverkade makarnas önskningar. Genom reglerna om betänketid skapades en avvägning mellan å ena sidan önskemålet att förhindra förhastade beslut och å andra sidan strävan att undvika sådant som var ägnat att fördjupa söndringen mellan makarna, exempelvis diskussioner rörande skuldfrågan.
Avskaffandet av institutet hemskillnad hade ideologiska skäl. Det ansågs som ett obefogat ingrepp från lagstiftaren i makarnas självbestämmande. Vid remissbehandlingen av lagförslaget anfördes dock skäl för att behålla möjligheten att döma till hemskillnad. Skälen för detta var främst av praktisk natur.
Under ett år kunde sammanlevnaden avvecklas under ordnade former med bibehållande av äktenskapets ekonomiska regler. Genom hemskillnadsdomen fastställde en domstol vad som skulle gälla under den tid sammanlevnaden avvecklades i fråga om boende, underhåll och så vidare.
Enligt nu gällande regler finns endast möjlighet för domstolen att förordna om rätt att sitta kvar i hemmet tills bodelning genomförts. Hur frågan om boendekostnaderna skall lösas är oreglerad i lagstiftningen.
Enligt ett uttalande av Högsta domstolen (NJA 1968 s. 197) – det vill säga innan hemskillnadsinstitutet avskaffades – kan den kvarboende bli skyldig att betala ersättning till den andra maken endast om omständigheterna i det särskilda fallet talar för detta. Den kvarboende skulle alltså endast vara skyldig att betala ersättning om tiden till bodelningen var oskäligt lång.
En ny princip etablerades av Högsta domstolen år 2006. I målet NJA 2006 s. 206 fann HD att en kvarboendes rätt att utan ersättning bo kvar i den gemensamma bostaden borde begränsas till ett par månader och att det rentav borde vara möjligt att kräva ersättning av den kvarboende redan från separationen.
HD:s avgörande i målet NJA 2006 s. 206 grundas på principen om obehörig vinst. Principen om obehörig vinst innebär att ingen skall ha rätt att behålla en vinst som erhållits utan rättslig grund och utan stöd av lag eller avtal på bekostnad av annan. Det är fråga om en rättsprincip och inte en egentlig rättsregel – det vill säga principen måste artikuleras i en lagregel eller genom rättspraxis. Sådan artikulering har skett i fråga om den som mottagit en felaktig betalning, så kallad condictio indebiti, samt också i fråga om den som i vissa situationer har nyttjat annans fastighet eller del av fastighet utan rättslig grund och på annans bekostnad.
Principen om obehörig vinst finns i ett antal främmande rättssystem, exempelvis i den tyska civillagen, men utsattes för kritik under den så kallade rättsrealismens glansperiod under 1940- och 1950-talet. Numera är det dock accepterat i domstolar och inom rättsvetenskapen att artikulera rättsregler utifrån etablerade rättsliga principer eller så kallade allmänna läror (se exempelvis Mårten Schulz, Obehörig vinst-motivering, SvJT 2012 s. 372 ff.).
Ett område där äktenskapsrättsliga principer ersatts med principen om obehörig vinst är just nyttjande av fastighet i samband med separation. Frågan har bedömts i flera fall under senare år.
Tillämpningen av principen om obehörig vinst har flera olika verkningar. För det första innebär det att den kvarboendes ersättningsskyldighet uppkommer oavsett om det föreligger ett domstolsbeslut om kvarboende eller inte (se Cecilia Runesson, Lexnova Expertkommentar – Familjerätt, mars 2013). Den rättsliga grunden är inte äktenskapsrättslig utan grundas på allmänna läror om den som obehörigen gör sig förtjänst på annans bekostnad.
Obehörig vinst har sitt särskilda tillämpningsområde. Den som bor kvar i makarnas gemensamma bostad efter en separation gör exempelvis ingen obehörig vinst endast genom att maken ensam disponerar hela bostaden. En make som frivilligt flyttar från bostaden vid separation kan inte undgå att betala kostnaden för den gemensamma bostaden genom att åberopa att andra maken gör en obehörig vinst. Detta blir belyst i en dom från Göta hovrätt (T 2401-14, 2015-02-27).
Parterna i ett samboförhållande hade separerat och kvinnan hade frivilligt flyttat från bostaden som parterna ägde gemensamt. Mannen yrkade att kvinnan skulle betala hälften av kostnaden för lägenheten. Kvinnan gjorde gällande att mannen gjort en obehörig vinst genom att ensam nyttja den gemensamt ägda bostaden. Hovrätten fann att eftersom kvinnan valt att flytta frivilligt kunde hon inte göra gällande att mannen gjort en obehörig vinst genom att ensam få disponera bostaden. Hon ansågs därför skyldig att betala sin del av kostnaden för avveckling av den gemensamma bostaden.
Principen om obehörig vinst innebär också att ersättning som en make skall betala för nyttjande av den gemensamma bostaden skall utgå ifrån de faktiska kostnaderna. Det är inte vinsten som är avgörande utan ersättningen skall bestämmas utifrån den kostnad som drabbat den andre.
I ett avgörande från Svea hovrätt 2015-02-24 (T 4460-14) har domstolen funnit att en äkta make i samband med äktenskapsskillnad var ersättningsskyldig för nyttjandet av den gemensamma bostaden från tidpunkten för separationen till giltig bodelning. Hovrätten fann att äldre praxis (NJA 1968 s. 197) om kvarboendes rätt att utan ersättning behålla bostaden i ett år inte längre skulle gälla. Slutsatsen är naturlig eftersom 1968 års avgörande, som framhållits, tillkom då reglerna om hemskillnad fortfarande gällde. Istället måste den kvarboende räkna med att kostnaden för avveckling av det gemensamma hemmet delas mellan makarna efter skälighet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att det finns två principer att ta hänsyn till vid fördelning av boendekostnader vid separation.
För det första skall kostnaden för avvecklingen av det gemensamma hemmet delas mellan makarna efter skälighet. Oavsett om det är fråga om äktenskap eller samboende finns ingen rätt att begära ersättning för utlägg som make gått med på att betala. En överenskommelse gäller, men den som påstår att en överenskommelse finns har bevisbördan för detta.
För det andra skall principen om obehörig vinst beaktas, och ingen skall kunna göra en vinst på den andres bekostnad. Den kvarboende skall inte vara skyldig att ersätta den andre maken för rätten att disponera den gemensamma bostaden såvida inte den som flyttat tvingats ta på sig betydande kostnader för att ordna sitt eget boende.
I domen Svea hovrätt 2015-03-02 (T 1557-14) ogillades ett yrkande om ersättning för den andre makens nyttjande av den gemensamma bostaden i samband med klander av bodelning. Mannen hade i samband med bodelning begärt nyttjanderättsersättning av hustrun som kvarbott i den gemensamma bostaden. Hustrun hade betalat kostnaderna för bostaden och mannen hade inte haft några kostnader för sitt eget boende. Hustrun hade inte gjort någon vinst på mannens bekostnad och mannen hade inte bekostat avvecklingen av det gemensamma hemmet, och mannen hade därför ingen rätt till ersättning.
Expertkommentaren har ursprungligen publicerats av nyhetsbyrån Blendow Lexnova – som regelbundet publicerar expertkommentarer inom olika rättsområden.
