Ytligt svarar vi ofta lite till mans ”tack, alldeles utmärkt!” på standardfrågan utan egentlig mening om hur det står till. Utan att passa på att redovisa alla eventuella orättvisor vi utsatts för.
Under mina föreläsningar runt om i Sverige om rättvisa och rättssäkerhet, har jag ibland frågat de närvarande om de upplevt livet som rättvist. Frågan har varit allmänt ställd och alltså inte avsett rättvisan från enbart ett straffrättsligt perspektiv. Inte minst på det arbetsrättsliga området har det funnits en del som ansett sig vara orättvist behandlade. Den individuella lönesättningen har t ex varit boven i dramat. Den har orättvist gynnat andra och inte varit förmånlig för den egna börsen. Ibland har också kärleken upplevts som orättvis, vilken som bekant inte är så genomgående mild och god. Men kärleksbekymren pratar man mindre gärna högt om.
En gång frågade jag öppet de närvarande om de varit brottsoffer eller förövare någon gång. Jag framhöll att det gick utmärkt att bara tänka till inombords och att ingen behövde träda fram och berätta. Jag hade berört frågan om den ibland snäva gränslinjen mellan förövare och brottsoffer. Den som dömts genom en lagakraftägande dom och efter resning friats i en ny rättegång är ett tydligt exempel på vad jag åsyftar.
Efter avslutat föredrag kom en av deltagarna fram till mig och berättade att hon – en gång för länge sedan – varit såväl ett mycket utsatt brottsoffer som senare förövare till följd av den brottslighet hon utsattes för. Hon hade i en brusten relation med en man förföljts och trakasserats svårt av denne. Till slut hade hon inte stått ut. Hon hade beväpnat sig med ett laddat gevär, sökt upp mannen med direkt uppsåt att ta livet av honom och därigenom få slut på sin olidliga situation.
Agerandet hade dessbättre inte resulterat i mord men väl en lagföring och en dom för vad hon faktiskt hade gjort sig skyldig till. I efterhand hade hon kommit till insikt om att hon handlat orätt. Men samtidigt hade hennes aktion varit effektfull; efter det drastiska och extremt prekära vapenhotet mot mannen hade denne helt slutat förfölja henne.
Berättelsen är belysande för vad ”vi vanliga människor” kan göra i en utsatt situation. Också hämndinstinkten är djupt nedärvd hos. Har vi lidit en extremt stark skada, kan vi – trots att vi är medvetna om att det är lagstridigt – vara beredda att ta livet av den som t ex mördat någon oss närstående. Oftast har vi hunnit besinna oss, innan den brottsliga hämndåtgärden genomförts eller så hamnar vi aldrig i en faktisk situation, där den är möjlig att utföra. Men konkreta tankar på hämnd kan likväl ha funnits.
För en tid sedan träffade jag en man, som drabbats hårt av den s k rättvisan. Hans hustru hade under en kvällspromenad med familjens nyförvärvade valp dödats av en älg. Maken hade själv återfunnit hennes livlösa och sargade kropp. Sedan han tillkallat polis, blev han snart skäligen misstänkt för mord på hustrun, som han varit lyckligt gift med under 45 år. Under en vecka satt han häktad. Därefter kvarstod mordmisstankarna under hela fem följande månader. I närvaro av 300 begravningsgäster hade han som mordmisstänkt fått begrava sin älskade hustru.
Mannen kunde acceptera att polis och åklagare inledningsvis kunde fatta misstankar mot honom. Men han hade svårt att förstå att det skulle dröja så länge, innan det tekniskt kunde fastställas att det var en älg som förorsakat dödsfallet. Han kunde inte förlika sig med att åklagaren inte hade besvarat ett enda av de brev han hade tillställt henne. Ej heller kunde han godta att det var en journalist – och inte åklagaren personligen – som hade underrättat honom om att förundersökningen hade lagts ner och att han inte längre var misstänkt. Han hade då haft ett behov av att tala ut i saken med den ansvarige åklagaren.
Går det att tänka sig ett från rättvisesynpunkt värre scenario än älgfallet? Och hur är man funtad som åklagare om man inte bevärdigar en i dubbel bemärkelse hårt drabbad människa ett personligt samtal, när den totala tragiken har klarlagts?
Attityd- och bemötandefrågorna inom hela rättsväsendet är ständigt aktuella. De kommer säkert att vara det för alltid. Det som förefaller självklart, är det tyvärr ofta inte i praktiken. Medmänsklighet och förmåga att sätta sig in i andra människors utsatthet borde vara något fullständigt naturligt inom rättsapparaten. Empati utgör ingen risk för åsidosatt objektivitet. Om nu någon skulle tro det.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
