I den första romanen i en serie om tre där kriminalinspektör Gunnar Barbarotti spelar huvudrollen förbryllar Håkan Nesser läsaren genom att ge majoriteten av huvudrollsinnehavarna drömmar och tankar om mord.
Hemligheterna hos familjen Hermansson är till synes ganska ytliga när de träffas för att fira äldsta dottern och faderns gemensamma födelsedag. Men helgen förändrar allt.
Gunnar Barbarotti har svårt att hitta någon röd tråd i det fall han presenteras inför.
Håkan Nesser ger oss många anledningar till att spekulera.
Gamla som unga i familjen Hermansson leker med tankar om att mörda såväl sin äkta hälft som syskon och syskonbarn. När man plötsligt får lösningen presenterad i det första fallet är motivet oväntat. I alla fall jag hade starka misstankar angående gärningsmannen.
Men mycket kvarstår av gåtan och trots att läsaren längre fram i berättelsen inte längre kan gissa sig till vad som hänt känner jag som läsare att det är förunderligt att Barbarotti med sin intuition, gjort en sån stor miss i det initiala förhörsarbetet.
Boken handlar om hur band mellan delar av familjen Hermansson knyts samman, samtidigt som klyftorna mellan andra växer till avgrunder.
Sympatin finns i stunder hos de flesta i familjemedlemmarna och även hos Gunnar Barbarotti. Den karaktär som vinner mest sympati hos mig är den äldsta dotterns yngsta son Kristoffer Grundt. Ur sitt perspektiv som femtonåring är det han som (med lite oväntad hjälp) hittar lösningen på fallet.
När hela historien väl är presenterad ter sig allt självklart men att det dröjer till sista sidorna och att man hela tiden är osäker på om man har gissat rätt eller inte är vad som gör Människa utan hund till ett nöje att läsa.
Linda Frivik
Människa utan hund
Författare: Håkan Nesser
Förlag: Månpocket
