KRÖNIKA – av Dan Person, fd advokat och managing partner på Magnusson advokatbyrå, numera författare och konsult, Warszawa
En svensk vädjan i OS-tider… Nu börjar det igen (skriver detta på förmiddagen fredagen den 7 februari 2014). Snart skall arméer av norskor och norrmän välla fram i skidspåren, störta sig nerför pisterna, flyga som sträckta V:n i hoppbackarna och avlossa sina bössor på skjutvallarna.
Från toppen av prispallar kommer de att blända oss med sina leenden, medan våra landsmän förser oss med förklararingar till varför de av svenska sportjournalister frampressade löftena om guld inte blev verklighet. I tusental skall norska fanor lyftas mot skyarna i triumf medan de svenska slokar i minoritet och besvikelse.
Men varför är det så? Varför skall jag antingen tvingas svälja denna förnedring framför TV-apparaten eller avstå från att följa OS under spelad förevändning att sport ändå inte betyder något för mig och att det finns viktigare saker att ägna sig åt? Varför skall jag tvingas välja mellan plågsam underkastelse och lika plågsam självförnekelse?
Svaret ligger i blandningen mellan vårt broderfolks unika behov av bekräftelse och självhävdelse, och tillgången på två av jordens icke förnyelsebara resurser. Olja och gas har gjort det möjligt för ett litet och ganska betydelselöst land i norr att styra absurt stora resurser mot medaljer, ära och omvärldens erkännande.
Ja, jag vet att det låter som ”surt sa räven om rönnbären” och gudarna skall veta att det också är så. Det är surt för en svensk som är van vid att lillebror är lillebror och storebror är storebror. Men sanningen är att det inte finns något annat land i världen som satsar så mycket pengar på att ta olympiska medaljer som Norge.
I Norge finns en enorm apparat för att ta hand om alla talanger som kan tänkas producera sportsliga framgångar. Antalet ledare och tränare som avlönas av statliga medel är fler än i något annat land. På elitnivå finns så mycket pengar i omlopp att det försörjer hundratals utövare som inte hade kunnat leva på sina sporter i andra länder. Vid världscupstävlingar i längdskidor omges det norska landslaget av lika många ledare, tränare, vallare, psykologer, fysioterpeuter och meterologer som de andra landslagen har tillsammans.
Och det satsas medvetet mer på sporter som kan producera olympiska medaljer (jämför skridskor med bandy) och mest på de sporter där det finns flest medaljer att hämta (jämför längdskidor med ishockey).
Denna satsning diskuteras inte i Norge. Det finns ett nästan kusligt unisont och underförstått samförstånd som innebär att man inte diskuterar det vettiga att satsa miljarder norska kronor på idrottsliga framgångar, lika lite som man är villig att diskutera något annat som i varje fall på kort sikt skulle kunna minska värdet av att vara norrman (som till exempel att tillåta utländska företag att konkurrera på lika villkor norr om Svinesund eller huruvida medlemmar av kungahuset har varit på utomäktenskapliga äventyr…).
Men, kära grannar och broderfolk, räcker det inte nu? Har ni inte fått nog av bekräftelse? Har ni inte med tillräcklig emfas visat att även norrmän kan? Är det inte dags att byta flaggviftande mot lite ansvarstagande? Med risk för att bli betraktad som en bitter, av avund grön och fönedrad blå-gul storebror ställer jag er frågan: Är det inte dags att växa upp?
I att växa upp som ett folk eller en nation, ligger att börja bete sig mindre nationalistiskt och mer som världsmedborgare. Lite som att gå från egocentrisk lillebror till familjemedlem med känsla för vad som är bra för hela familjen.
Jag har varit med om ett antal norska nationaldagsfiranden. På plats i Norge alltså. Inte i Stockholm eller på andra platser i världen, dit den norska nationalismen sträcker sig som ett svampmycel med värdlandets undersåtar som roade och förundrade åskådare.
Inte i Lund, där jag roat följt några hundra glada norska studenter runt Lundagård. Utan på plats, där det verkligen händer. Där nationalismen tillåts svämma i floder längs gator, över torg och på skolgårdar. I ”lejonets kula”, som det kan det kännas som utböling, och det är ingen rolig upplevelse oavsett från vilket annat land än Norge man härstammar. ”Intimidating” är det bästa uttryck jag kan komma på och jag är inte ensam utlänning om att känna så inför denna massiva mobilsering av forsterlandskärlek.
Visst, det fanns en tid när ni inte var ett självständigt land men det är ju ett tag sedan och nu kan det räcka. Det är varken i ett enskilt lands eller i jordens intresse att så förhärliga den egna existensen. Man kan ha överseende ett tag men alla länder med kraft och vett nog att vara med och styra världen mot en säker framtid, måste till slut tona ner det egna och se mer till det gemensamma.
Så till saken… till det väsentliga… till era pengar, som nu läggas på hög i den så kallade oljefonden till den del de inte investeras i framtida idrottsliga framgångar.
När ni nu försetts med en så rik men uttömlig källa att ösa ur, tycker ni inte det vore på sin plats att investera lite av det som naturen ger er, på forskning kring förnyelsebara energikällor? Vore det inte rimligt och rättvist att ni tar av det ni tjänar på att tära på vårt gemensamma arv och fylla atmosfären med växthusgaser, på något som skulle kunna förbättra allas vår framtid?
Om Norge blev en knutpunkt för sådan forskning skulle även Norge gynnas på sikt med nya idéer och företag som ersättning för olja och gas den dagen de tar slut. Eller hur? I allas och samtidigt i ert eget intresse, alltså…
Så för omvärldens skull (och särskilt för min), sluta investera så mycket pengar i oviktiga ting som skidåkning och olympiska medaljer, och ta istället ert ansvar som det fullvuxna folk och den omvärldsmedvetna nation som ni vuxit upp till. Satsa pengarna på forskning istället för på idrott så kommer jorden bli en bättre planet att leva på och jag kommer må bättre framför min TV…
