DEBATT – av Carin Wiklund, rådman, Umeå tingsrätt
Det är lätt att förstå frestelsen i tekniska lösningar när det gäller domstolarnas rekryteringssvårigheter och den domarbrist som nu debatteras. Domstolarna är hårt pressade av ett ökat målinflöde och arbetssituationen för många domare i Sverige är minst sagt ansträngd. I det läget ligger det nära till hands att tänka att vi behöver fler händer snabbt och att nya konstruktioner måste prövas. Yttre faktorer som löner, karriärvägar och administrativa stödresurser diskuteras frenetiskt. Förslagen, senast det om en ny kategori ordinarie domare med begränsad behörighet, säljs in som pragmatism. Matcha rätt kompetens till rätt uppgift, avlasta, effektivisera, bryta flaskhalsar. Vem kan invända mot effektivitet?
Men när det handlar om domarrollen behöver vi stanna upp. Hur vi formar domarrollen påverkar inte bara målgenomströmningen utan också legitimiteten och i förlängningen förtroendet för hela systemet. En ordinarie domare har ett unikt anställningsskydd och en konstitutionellt skyddad självständighet. Den ordningen finns av en anledning eftersom rättskipning kräver integritet, mod och oberoende. I praktiken upplever dock många att det finns en tendens till ökad försiktighet hos svenska domare. Det behöver inte vara märkligt i ett system med granskning och överprövning. Samtidigt får den ständiga medvetenheten om det personliga ansvaret, den mediala granskningen, överrätternas prövning, missnöje från politiker, JO-anmälningar, vitsord och individuell lönesättning inte påverka arbetssättet mer än själva sakens krav. Risken finns att det oberoende som ska prägla dömandet blir onödigt försiktigt. En ängslig domarkår förmedlar inte en attraktiv yrkesroll.
Vi domare, skolade genom notarietjänstgöring och domarutbildning, har blivit skickliga på att navigera systemet – kanske alltför skickliga. Och då måste vi våga fråga oss vad som händer med domarrollen när den som ska vara oberoende börjar anpassa sig i förväg?
Domarens arbetsvardag har blivit alltmer detaljstyrd. Scheman sätts med minutiös precision, produktionskrav följs upp och prioriteringar definieras uppifrån. Mål ska avverkas enligt mallar och nyckeltal. Utrymmet för att styra sitt eget arbete pressas tillbaka. Det här skulle vara problematiskt i vilket yrke som helst. För domare är det direkt farligt. När tjänsteansvaret skärps måste också en annan princip hållas levande, nämligen att ansvar kräver utrymme. Den som förväntas bära ett tungt personligt ansvar för rättstillämpningen måste också ha reell frihet att utöva sitt omdöme. Utan sådan frihet riskerar ansvaret att bli tomt, eller i värsta fall ett instrument för ytterligare kontroll.
En domare som inte har reellt utrymme att styra sitt arbete, prioritera utifrån rättslig relevans och lägga ned den tid som krävs i det enskilda fallet kan inte fullt ut ta det ansvar som rollen kräver. Ändå accepteras detta alltför ofta. Vi anpassar oss, biter ihop och levererar. Varför? Det obekväma svaret är att vi har vant oss.
Vi har vant oss vid att vara professionella på ett sätt som ibland riskerar att bli undfallande. Vi gör vårt bästa inom givna ramar, även när ramarna är orimliga.
Här måste vi vara tydliga med att vara besvärlig inte är att vara illojal. Det är i själva verket tvärtom, och utgör kärnan i domarens lojalitet mot rättsordningen.
En domare måste kunna säga nej till en orimlig arbetsbelastning och vägra att acceptera scheman som omöjliggör eftertanke, oavsett vad produktionskraven säger. En domare ska ifrågasätta prioriteringar och organisatoriska förändringar som går ut över rättssäkerheten, och tydligt förmedla det.
Individuellt är detta svårt. Strukturen och kulturen motverkar avvikelser. Därför är de exempel som nu börjar synas runt om i landet så viktiga. När hovrättsråd i Hovrätten för Övre Norrland går samman och gemensamt löneförhandlar i protest mot individuell lönesättning handlar det inte bara om lön, utan om att återta professionell autonomi och markera att domare inte är vilka tjänstemän som helst.
Det sägs ibland att leda domare är som att valla en grupp katter. Jag gillar den jämförelsen och ser inte det som ett problem utan som en garant. Ett system där domare enkelt låter sig styras, optimeras och likriktas riskerar i längden att förlora sin rättsliga kompass och legitimitet. Att beslut som rör dömande verksamhet i hög grad ska fattas av domare själva är inte ineffektivitet utan rättsstatlig hygien.
Domarrollen är avslutningsvis inte en uppsättning tekniska moment som kan styckas upp utan följdkostnader. Domarrollens tyngd är knuten till helheten och den ordinarie domaren förväntas kunna bära ett professionellt omdöme i hela spännvidden av uppgifter. Domstolen är inte ett löpande band där varje station kan optimeras var för sig, utan en rättslig prövningsmiljö där ansvaret måste ha en tydlig adress och där oberoendet är mer än ett formellt påstående.
De jurister vi i praktiken vill locka till domstolarna är ofta precis de som redan i dag har alternativ. Lägg därtill den domstolsvardag som många redan uppfattar som pressad och risken är uppenbar att domstolarna inte lockar de man hoppas på. De kan i stället komma att attrahera dem som accepterar en mer underordnad funktion, en mer instrumentell roll i “produktionen”. Och det är knappast genom att sänka ambitionsnivån för vad domarrollen ska vara som vi löser rekryteringssvårigheterna.
Vill vi göra domaryrket attraktivt måste vi därför tala om mer än villkor och löner. Vi måste tala om vad yrket är, vilka människor vi vill ha och vilken yrkeskultur vi odlar. Om svaret är att vi söker omdömesgilla, självständiga och modiga jurister, då måste vi också skapa en miljö där dessa egenskaper får ta plats, inte en kultur som slipar ned dem.
