Valår är vargår. Argument om att vargflockar skall bekämpas vinner sympati – och röster. I nutid tar vargarna skepnad av terrorism, religiös extremism, brottslighet och bonusdirektörer. Så långt allt väl, våld och raserad samhällsekonomi är av ondo.
Vargflocksargument är emellertid förrädiska. Poängen är att det finns hotfulla grupper och att det finns en grupp icke-vargar som flertalet av oss tillhör, vi mot dem.
Problemet är att argumenten bygger på generaliseringar av människor, vilket är en dålig idé. Olikheterna mellan individerna i en grupp, vargar eller icke-vargar, är ofta större än skillnaderna mellan grupperna. Att hävda att alla som tillhör en viss grupp har speciella kvaliteter är dubiöst, speciellt om gruppen är stor eller vagt avgränsad.
Vargflocksargument är dock verksamma om politiker vill profilera sig. Ibland leder detta till förenklade verkligenhetsbeskrivningar. Detta är illa. Vargflocksargument har bidragit till många katastrofer och de är alltid element i nationalism, främlingsrädsla, folkförtryck, krig, religiös förföljelse, och rasism.
Svepande argument om enhetlighet och externa hot påverkar också juridiken. Under valår hävdas att rättsväsendet behöver stärkas och att det krävs hårdare tag mot en allt grövre brottslighet. (Det finns en grupp brottslingar som kan bemötas med uniforma åtgärder.) Strategin är ogenomtänkt. Repressiv kriminalpolitik har prövas in extenso i flera hundra år och om brottsligheten ändå blir allt allvarligare bör problemet rimligen angripas på annat sätt. Nya metoder bör prövas.
Vallöften om satsningar på lagstiftningsteknik saknas dock nästan helt och politiska poänger söks på förutsebart sätt. Internationellt betecknas detta ”penal populism”. Aktuella exempel är förslag att utpeka misstänkta sexköpare (det finns en grupp som kan misstänkas – och som bör utsättas för repressalier – och en annan grupp, vi som inte kan misstänkas), förslag om att drogtesta elever respektive postera poliser i skolorna (skolungdomar är en (icke-röstberättigad) vargflock som behöver extra tillsyn) och propåer om att moralen måste återta en central plats i rättspolitiken (det finns de som är omoraliska och begår brott och det finns en annan grupp, vi som har bättre moral och som inte begår brott).
Exemplen kan flerfaldigas och nära till hands ligger antagandet att politiker är en speciell grupp som åkallar juridik för att vinna röster, eller? Tänkvärt är under alla förhållanden att en internationell forskningsgrupp European Criminal Policy Initiative nyligen manat till återhållsamhet med att kriminalisera fler handlingar och införa hårdare straff. Det påpekas att “excessive use of criminal sanctions and criminalisation leads to a decline in the efficiency of criminal law”.
Att politisk alarmism och penal populism är reella företeelser är tydligt. Att dra slutsatsen att det finns en politisk vargflock, anförda av sittande och före detta ministrar är emellertid att gå i samma fälla. Empiriskt underlag saknas och att politiker är en enhetlig grupp är nog lika osannolikt som att det finns homogena grupper av moraliska människor som aldrig kan komma att misstänkas.
En bättre slutsats är nog att Ask, Bodström och Hägglund, för att nämna några av dem som artikulerat argumenten ovan, bör ses som solitära stäppvargar, åtminstone tills motsatsen bevisas. Detta gör dem dock inte övertygande, de har alla reviderat sina ursprungliga uttalanden, också i detta har de agerat likformigt, men om detta beror på eftertanke eller om det är reflektioner av nya strategiska överväganden, initierade av framförd kritik är oklart. Det förefaller åtminstone finnas risk för flockbildning. Satsningar på utveckling av lagstiftningsteknik saknas fortfarande.
Peter Wahlgren är professor vid Stockholms universitet
Kommentera artikeln
