DEBATT – av Sven Cavallin – f d rådman i Blekinge tingsrätt
Titeln nämndeman var förr i tiden omhuldad. Gravstenar på mången kyrkogård ger syn för sägen! Uppenbarligen ville man gärna särskilt markera denna status hos den hädansovne! I en del fall står det på sådan gravsten ”Häradsdomaren” N N och då handlade det alltså om en nämndeman som varit med ett bra tag i sin dömande gärning.
En häradsdomare hade åtminstone förr vid tinget sin självklara plats till höger om juristdomaren. Kanske är det så än idag men jag tror inte ATT man är så noga med den etiketten numera – det Är nog mestadels ”fri bordsplacering” som gäller.
Ett högt anseende åtnjöt alltså fordom en nämndeman i sin bygd. Han blev ofta anlitad i en del situationer där allmogen tvingades att liksom formulera sig inför överheten. En sådan ”Danneman” – en genomhederlig och rättskaffens person – hade här en viktig uppgift att fylla.
Han utgjorde något slags länk till den värld, som för gemene man ofta var ganska främmande. Många är de nämndemän, vilka vid sidan av annan syssla – i jordbruk eller vad det nu kan ha varit – verkat som ”pappersdragare”, det vill säga de ombesörjde bouppteckningar, testamenten och sådant. Detta var alltså realiteter ännu in på andra halvan av 1900-talet. Idag är situationen nog rätt annorlunda.
Rättsskipning lämpar sig inte för stordrift är en sentens jag sedan lång tid varmt förespråkat. Emellertid har ett flertal sammanslagningar av de mindre domstolarna skett under de senaste decennierna i detta land och däri får man naturligtvis finna sig. Man måste dock vara medveten om att detta i sin tur innebär att nämndemannainstitutet på senare tid kommit att alltmera ifrågasättas.
Tanken bakom förekomsten av nämndemän i domstolarna måste ju bland annat vara att dessa ska stå för person- och lokalkännedom samt därtill måhända något slags allmänt ”bondförnuft”.
Numera kommer naturligtvis det där med person- och lokalkännedom mer i bakgrunden genom centraliseringen av de allmänna domstolarna och det återstår då blott det sunda förnuftet såsom ett av nämndemännens bidrag till att god rättvisa skipas. Det är förvisso nog så viktigt och enligt min mening – i förening med kravet på allmänhetens insyn i domstolsverksamheten – ett tillräckligt skäl för att bibehålla nämndemannainstitutet.
Men hur är det idag egentligen ställt med detta förnuft hos nämndemannakåren?
Flertalet verksamma brottmålsdomare (6 av 10) menar enligt någon undersökning för en tid sedan att nämndemän borde utgå ur brottmålshanteringen och en sådan slutlig sorti är kanske inte heller så avlägsen.
Enmansutredaren Stefan Strömberg föreslog ju för något knappt år sedan bland annat att nämndemannainslaget i överrätt skulle helt slopas och i tingsrätt begränsas till två istället för tre nämndemän. (”Rättvisa ska vi ha – men det får inte kosta för mycket” – det är ju vad man anar som bakgrundstanke i sammanhanget….)
Ännu har inte den väl beställda utredningen lett till något förslag från Justitiedepartementets sida men ett och annat ”gordiskt hugg” i det här hänseendet kan nog vara att förvänta…
Min egen erfarenhet av nästan 40 år som bland annat brottmålsdomare är att mina meddomare i form av nämndemän mestadels varit kloka och sansade människor samt att vårt samarbete fungerat mycket bra. Var de hade sin politiska hemvist funderade jag sällan över. Först under de allra senaste åren fick jag anledning att då och då haja till en smula inför en och annan nämndemans ställningstagande.
Idag ser man dessvärre oftas i bladen att nämndemän agerat föga förnuftigt. En del har uttalat sig i pågående mål och tagit ställning innan dom meddelats. Några har på annat sätt visat sig föga lämpade för sitt uppdrag genom att till exempel begå diverse brott.
Ibland handlar dessa notiser om att en nämndeman i olika ”sociala medier” gett uttryck för extrema uppfattningar, som gör att vederbörandes lämplighet som domare har ifrågasatts. (De moderna kommunikationsmedlen synes inte bara vara av godo. Spontana och mindre väl övertänkta inlägg på sådana fora kan förvisso blotta en hel del frånstötliga tankar…)
Allt detta är givetvis djupt beklagligt och man kan fråga sig vad orsaken till denna utveckling kan vara. Även om naturligtvis det stora flertalet nämndemän alltjämt är högst respektabla och goda medborgare skadar de här övertrampen kårens anseende rent allmänt. Varför tenderar då den forne nämndemannen – hedersmannen – att hamna i sådant vanrykte?
Urvalet av nämndemän kan möjligen vara en förklaring. Enligt 4 kap 7 § 1 st rättegångsbalken förrättas val av nämndeman i tingsrätt av kommunfullmäktige och det innebär ju att partipolitiken kommer in i bilden. Det är ju i och för sig ingen nyordning men jag har en obehaglig känsla av att man idag i en del partier nominerar en del icke helt lämpliga medlemmar till just domstolsuppdragen. (Tillspetsat: Honom kan vi ju inte ha i möblerade rum – han platsar inte i den och den tunga kommunalnämnden – han får bli nämndeman…)
Nå – i vart fall har jag bibringats intrycket att man vid val av nämndemän numera tar alltför lätt på de kriterier som faktiskt finns i lagen! ”Till nämndeman bör endast den utses, som med hänsyn till omdömesförmåga, självständighet, laglydnad och övriga omständigheter är lämplig för uppdraget.” (4 kap 6 § 3 st rättegångsbalken.)
För att återupprätta förtroendet för nämndemännen – som jag alltså menar utgör ett viktigt inslag i svensk domstolskultur – krävs tydligen att man förstärker kriterierna om allmän oförvitlighet för en nominering till sådant uppdrag. Måhända bör nomineringen ske utan inblandning av partipolitik, men hur detta skulle kunna ske med bibehållande av den lokala anknytningen är svårt att se.
Emellertid – om inte någon väsentlig förändring sker i detta hänseende lär nog förekomsten av nämndemän i svenska domstolar inom en ganska snar framtid vara historia! Detta vore – som jag ser det – mycket beklagligt och risken finns att det skulle ytterligare undergräva förtroendet för rättsskipningen om folklig representation vid brottmålsavgöranden i första instans helt kommer att saknas!
