Sedan juli 2005 har kvinnor i homosexuella förhållanden rätt till assisterad befruktning med donerad sperma. Innan behandlingen påbörjas ska den kvinna som är aktuell för donation genomgå en så kallad medicinsk basutredning. Vidare ska paret därefter genomgå en lämplighetsprövning.
I februari 2009 ringde en kvinna som var gift med en annan kvinna gynekologmottagningen på Liljeholmens vårdcentral, där de var listade som patienter. Syftet med samtalet var att boka en tid för den medicinska basutredningen. Kvinnan nekades dock att boka tid då vårdcentralen hänvisade lesbiska par till den särskilda mottagningen för lesbiska och bisexuella kvinnor på Södersjukhuset, SÖSAM.
Kvinnan anmälde samma dag händelsen till Diskrimineringsombudsmannen, DO. Några dagar senare blev kvinnan kontaktad av en gynekolog vid vårdcentralen som återigen hänvisade henne till SÖSAM, eftersom de hade specialistkompetens vad gäller lesbiska par.
De kom dock överens om att kvinnan skulle få boka en tid varpå hon har genomfört basutredningen och erhållit remiss till fertilitetskliniken där lämplighetsprövningen sker.
DO har nu yrkat att Stockholms läns landsting ska betala kvinnan 100 000 kronor i diskrimineringsersättning. Detta då landstinget missgynnat kvinnan genom att neka henne att boka tid för utredning hos vårdcentralen på grund av hennes sexuella läggning.
Landstinget menade att skillnaden låg i att med heterosexuella par kunde barnlösheten bero av flera olika skäl. För ett homosexuellt par står det dock redan från början klart att det endast är assisterad befruktning med donerade spermier som kan bli aktuell.
Tingsrätten fann att kvinnan missgynnats och att det kunde antas att hon diskriminerats på grund av sin sexuella läggning. Med beaktande av Europadomstolens uttalanden om ideella skadestånd och det faktum att missgynnandet i fråga inte medfört några varaktiga negativa konsekvenser för kvinnan förpliktigade tingsrätten landstinget att betala kvinnan 15 000 kronor i diskrimineringsersättning.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det är fråga om ett brott mot diskrimineringsförbudet enligt 2 kap. 13 § första stycket 1 jämförd med 1 kap. 4 § 1 diskrimineringslagen. Landstinget är därmed skyldigt att betala diskrimineringsersättning till kvinnan.
Då den kränkning som drabbat kvinnan främst handlat om den personliga upplevelsen av obehag och inte medfört några allvarliga konsekvenser samt då det inte funnits någon diskriminerande avsikt hos personalen vid vårdcentralen, delar hovrätten tingsrättens bedömning att kvinnan får anses skäligen kompenserad med ett lägre belopp.
Hovrätten menar dock att diskrimineringsersättningens allmänpreventiva del har fått ett för litet genomslag i tingsrättens dom. Hovrätten finner att ersättningen borde uppgå till 40 000 kronor med hänsyn till förarbetena, men då vårdcentralen får anses ha gjort verkliga försök att faktiskt komma tillrätta med situationen sätter rätten ner ersättningen något.
Hovrätten ändrar därför tingsrättens dom på så sätt att landstinget förpliktas att betala kvinnan 30 000 kronor i diskrimineringsersättning.
Foto: Scanpix
