Kvinnan begärde ersättning från Försäkringskassan för sina kostnader i Danmark med motsvarande 20 000 danska kronor.
Försäkringskassan beviljade henne dock ersättning med drygt 8 300 kronor. Ersättningen motsvarade enligt beslutet kostnaden för behandlingen enligt Region Skånes så kallade utomlänsprislista.
Förvaltningsrätten sa nej
Kvinnan överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm och begärde att hon skulle medges ytterligare ersättning. Orsaken var att det i ersättningslagen inte finns något stöd för att begränsa ersättningsgill vård till vad som erbjuds i ett visst enskilt landsting, enligt henne.
Förvaltningsrätten i Stockholm ansåg att det saknades förutsättningar att bevilja kvinnan ytterligare ersättning och avslog överklagandet.
Ingen orimlig kostnad
Kammarrätten i Stockholm konstaterade att användandet av utomlänsprislistor för att bestämma den vårdkostnad som skulle ha uppkommit om patientens vård hade tillhandahållits i Sverige inte kunde anses utgöra en sådan ”transparent mekanism” för beräkning av kostnader för gränsöverskridande hälso- och sjukvård som avses i patientrörlighetsdirektivet.
Kammarrätten skrev bland annat i sin dom:
”I förarbetena till ersättningslagen uttalas att grundtanken i direktivet är att en patient som mottar gränsöverskridande vård ska, så långt det är möjligt, försättas i en situation som är identisk med den som skulle ha uppstått om vården hade tillhandahållits i försäkringsmedlemsstaten (prop. 2012/13:150 s. 60).”
”Utredningen i målet ger inte stöd för att en kostnad motsvarande den som X (kvinnan) haft för vården i Danmark inte skulle ha kunnat uppstå om vården hade tillhandahållits i Sverige.”
Faktisk kostnad ska ersättas
Med hänsyn till bland annat detta ansåg kammarrätten att kvinnans rätt till ersättning skulle bestämmas med utgångspunkt i hennes faktiska kostnad för vården. Kammarrätten gick därför på kvinnan linje och biföll hennes överklagande.
Både Försäkringskassan och kvinnans hemmalandsting – Landstinget i Blekinge som inte tidigare hade fört talan i målet – överklagade domen till Högsta förvaltningsdomstolen.
Landstingets uppfattning redovisas i HFD:s avgörande:
”Kammarrättens dom har gått landstinget emot eftersom patienten har tillerkänts ersättning som motsvarar hennes faktiska kostnader för vården i Danmark. Det innebär att ersättningen är avsevärt mycket högre än landstingets verkliga kostnad för att tillhandahålla motsvarande vård. I mål enligt ersättningslagen har landstingen flera vitala intressen i saken, vilket också har erkänts av rättsordningen.”
Skulle försvaga lagens syfte
HFD meddelade prövningstillstånd – men bara när det gällde frågan om huruvida ett landsting överhuvudtaget har rätt att föra talan i mål som rör ersättning för vårdkostnader enligt ersättningslagen.
HFD konstaterar nu att ett tillerkännande av talerätt för landstingen skulle försvaga det syfte som ligger bakom det så kallade patientrörlighetsdirektivet och ersättningslagen eftersom detta skulle innebära att patienten riskerar att få två motparter i ärenden enligt ersättningslagen.
En ordning där även ett landsting skulle kunna överklaga Försäkringskassans beslut försämrar enligt HFD patientens möjligheter att inom rimlig tid få ett beslut om ersättning som han eller hon kan förlita sig på.
HFD anser därför att regleringen på området – och de syften som motiverat denna – inte kan leda till att landstingen tillerkänns talerätt. Landstingets talan avvisas därför.
