Den idag 17-årige pojken dömdes i december 2015 av Hovrätten över Skåne och Blekinge till åtta månades sluten ungdomsvård för grov våldtäkt – detta efter en gruppvåldtäkt som hade ett straffvärde på fem års fängelse för en vuxen person.
Han placerades på ett av Statens institutionsstyrelsers ungdomshem för att avtjäna straffet och få vård och behandling.
Inte specialiserad på sexualbrott
I augusti samma år – alltså efter avtjänat straff – omhändertogs 17-åringen med omedelbar verkan efter ett beslut av ordföranden i en stadsområdesnämnd i Malmö. Nämnden ansåg att vårdbehovet kvarstod.
Orsaken var att nämnden under sommaren hade fått reda på att 17-åringen inte hade fått ”adekvat vård” på ungdomshemmet eftersom personalen inte är specialiserad på sexualbrott.
Nämnden begärde information från hemmet när det gällde personalens syn på 17-åringens återfallsrisk och om deras iakttagelser av honom under verkställighetstiden. Ungdomshemmet har dock, enligt nämnden, inte svarat.
Ingen utslussningsplan från hemmet
Enligt nämndens uppgifter har 17-åringen inte blivit kartlagd av psykolog, pedagog eller behandlare i syfte att ta fram en så kallad individuell verkställighetsplan där hans behov av vård och behandling framgår. Nämnden har inte heller erhållit någon utslussningsplan för 17-åringen från ungdomshemmet.
Beslutet om omedelbart omhändertagande överklagades av 17-åringen men både Förvaltningsrätten i Malmö och Kammarrätten i Göteborg gick på nämndens linje. Nämnden ansökte då vid förvaltningsrätten om att 17-åringen skulle tvångsvårdas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.
Behöver kunskap om sex
Förvaltningsrätten konstaterade att 17-åringen de facto hade varit frihetsberövad och föremål för tvångsvård sedan september 2015. Frågan för domstolen var om han efter att ha verkställt den utdömda påföljden kan anses vara i behov av fortsatt vård för att inte utsätta sin hälsa och utveckling för en ”påtaglig risk” att skadas genom socialt nedbrytande beteende.
Förvaltningsrätten skrev i sin dom:
”I den sammanfattning över verkställighetstiden som ingetts till nämnden anges att X (17-åringen) behöver terapeutiska samtal för att bearbeta och reflektera över sina upplevelser, men även i syfte att inte återupprepa indexbrottet. Han saknar erfarenhet och kunskap om det svenska samhällets uppbyggnad, vilka lagar och normer som är rådande liksom vad som förväntas av honom i samhället och vad han kan förvänta sig av samhället.”
”Han behöver ett boende där det finns stöd av vuxna som kan lotsa in honom i samhällets praktiska och mellanmänskliga funktioner och relationer. Han bör även få större kunskap om sex och samlevnad genom skolundervisning och vanliga samtal.”
Avtjänat straff saknar betydelse
Att 17-åringen hade avtjänat sitt straff innebar enligt förvaltningsrätten inte att vårdbehovet hade upphört eller att han inte kunde tvångsvårdas för fortsatt vårdbehov enligt lag.
Trots att 17-åringen sagt att han ångrat sitt brott ansåg förvaltningsrätten att han hade ett uppenbart behov av fortsatt vård. Eftersom pojken motsatte sig frivillig vård ansågs förutsättningarna för tvångsvård enligt LVU vara uppfyllda.
17-åringen överklagade domen till Kammarrätten i Göteborg som avslår överklagandet.
”Anmärkningsvärt” med bristande vård
Kammarrätten konstaterar att det i och för sig har gått bra när 17-åringen verkställde sin påföljd vid ungdomshemmet.
Kammarrätten skriver dock:
”Samtidigt framgår att han under denna tid inte har fått någon vård eller behandling som motsvarar det vårdbehov som tidigare bedömts finnas. Detta behov har inte heller tillgodosetts efter verkställighetens slut.”
Även kammarrätten anser därför att det därför finns ett ”uppenbart behov” av fortsatt vård.
Kammarrätten skriver:
”Även om det är anmärkningsvärt att han vare sig under verkställighetstiden eller därefter fått den vård han behöver – och oavsett vem som ska lastas för detta – kan denna omständighet inte påverka bedömningen av hans fortsatta behov av vård.”
Ska tvångsvårdas enligt LVU
Pojken, å sin sida, menar att han nu har kommit till insikt om att det finns ett behov av vård men kammarrätten anser att tillförlitligheten i detta kan ifrågasättas.
17-åringen har även tidigare avstått från samtalskontakt och det är tveksamt om han verkligen inser sitt behov av vård. Vården måste därmed beredas med stöd av LVU och överklagandet avslås.
Moa Stenberg
