Någon gång om året kommer ett åtal eller en dom som har alla de beståndsdelar som krävs för att starta ett så kallat drev. Förutsättningarna verkar vara att rätt gärningsman våldtar rätt offer på rätt plats, och att tidningsläsarna inte redan är mätta på skriverier om våldtäkter. Dagspressen har alla möjligheter att väcka debatt om sådant som kan få verkliga konsekvenser för rättstillämpningen. Tyvärr ser mönstret alltför ofta ut såhär:
Svenska Dagbladet, av många jurister betraktad som ”deras tidning”, skriver en artikel om händelsen. I kommentarsfältet surras det om ”inkompetenta dommare”. Tidningen länkar till bloggare som funderar över hur man egentligen gör när ord står mot ord, men som till slut kommer fram till att en ”våldtäckt är en våldtäckt”. På det här stadiet händer inte så mycket mer; det är svårt för allmänheten att veta om det rör sig om en viktig våldtäkt eller bara en i mängden.
Professor emerita Madeleine Leijonhufvud läser artikeln och blir upprörd. Med eller utan hjälp av professor Christian Diesen författar hon en debattartikel med krav på än det ena, än det andra. Svenska Dagbladets redaktion vet av erfarenhet att den efterföljande debatten kommer att generera en veckas Brännpunktartiklar signerade delar ur Sveriges juristelit. Drevet börjar ta form.
Vi såg det hända för två år sedan i samband med åtalet mot de så kallade Stureplansprofilerna. Leijonhufvud och Diesen föreslog då att en samtyckesregel skulle införas i brottsbalken. Alla lät sig provoceras. En av dem var åklagaren Rolf Hillegren, som tillsammans med tre medförfattare avfärdade professorernas åsikter som fullständigt främmande för alla praktiskt verksamma brottmålsjurister.
Stureplansprofilerna hängdes ut i diverse bloggar innan dom fallit. Citys chefredaktör Michael Nestius skrev att han visserligen inte visste hur juridiken fungerade, men att männen skulle dömas och att lagstiftningen skulle ändras om så inte skulle bli fallet. I samma veva höll Publicistklubben en paneldebatt på temat. Hasse Aro rasade över svensk populism. Advokat Per E Samuelsson försökte nyanserat och tappert förklara att det finns en skillnad mellan vad som hänt och vad som kan ledas i bevis, och varför våldtäktsoffer måste svara på obekväma frågor i rätten.
Gärningsmännen fick fyra års fängelse vardera och nekades prövningstillstånd i HD. Svenska Dagbladets Paulina Neuding beklagar sig över hetsstämningen i medierna. Tiden går, debatten lägger sig. Under 2008 och halva 2009 är dagspressen upptagen av mordrättegångar och fildelning.
Så händer det. Den 14 augusti deklarerar Svenska Dagbladet att HD:s ”nya praxis” från den 3 juli i år gör att ”män som tidigare har dömts för våldtäkt frias”. Justitierådet Johan Munck dementerar uppbackad av en hovrättspresident och en doktorand i processrätt att domarna skulle ha något större prejudikatvärde. Hade det inte varit för kammaråklagare Rolf Hillegrens uttalande i slutet av artikeln hade det kanske stannat där. Journalisten återger det fantastiskt provocerande uttalandet ord för ord, och jag citerar:
”När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse.”
Kommentatorerna är arga. Bloggarna är ännu argare. Men argast är The Pirate Bays före detta talesman Peter Sunde, som beväpnad med nyvunna kunskaper i straffrätt efter att ha dömts till fängelse i tingsrätten JO-anmäler Rolf Hillegren.
Drevet når sin kulmen när SvD tre dagar efter den första artikeln publicerar Madeleine Leijonhufvuds dom: Hillegren ska bort. I någon mening kommer Leijonhufvud få gehör för sitt krav. Ingen kommer att sympatisera med en manlig åklagare i medelåldern som bagatelliserat brottet våldtäkt i riksmedia.
När det gäller Hillegrens anställning som åklagare är det annorlunda. Det finns inga åklagaretiska regler motsvarande de advokater har att följa. Det är ytterst svårt att få en åklagare sparkad eller utbytt. Fråga Per E Samuelsson, han har försökt. Hillegrens uttalande var opassande, men har åklagaren i fråga inte ens anklagats för tjänstefel är det meningslöst att kräva hans avgång. Detta vet både Leijonhufvud och Svenska Dagbladet.
Begreppet tjänstefel nämns inte förrän Borgström och Bodström på torsdagen publicerar sitt inlägg på SvD Brännpunkt, och då endast flyktigt och i förbifarten. Åklagarkammaren gör ett halvhjärtat försök att visa handlingskraft; SvD kan rapportera att Hillegren inte längre kommer att arbeta med sexualmål. Den överenskommelsen träffades dock långt innan uttalandet som startade drevet.
Trots detta stod frågan om Hillegrens anställning högt på agendan under veckan som gick. Alla hade något att säga. Det känns väldigt onödigt att gräddan av Sveriges jurister och proffstyckare lägger en veckas tankemöda på något som inget våldtäktsoffer någonsin kommer att bli hjälpt av.
Vid tiden för rättegången mot stureprofilerna pågick ett annat våldtäktsmål i Stockholms tingsrätt. En invandrarkvinna och hennes barn hade under mer än tio års tid misshandlats med tänger, plankor, brinnande tändstickor och upphettade knivar och saxar. Kvinnan, som förbjudits söka vård eftersom hon då skulle kunna komma att behandlas av en manlig läkare, våldtogs ett par gånger i veckan. Den psykiskt sjuke mannens tidigare hustru hade av okänd anledning tagit livet av sig. Kvinnan övervägde samma utväg, men valde att leva vidare av hänsyn till barnen.
Det är ingen självklarhet att den här typen av övergrepp anmäls. I just det här fallet dömdes dock gärningsmannen till slut till åtta års fängelse. Övergreppen hade då pågått i mer än tio år. Det finns saker som är viktigare att behandla i en debatt om våldtäkter än en enskild professors privata åsikter. Den här typen av våldtäkter skapar dock inga drev. Fel gärningsman, fel offer, fel plats, fel tid.
I år lagförs omkring 250 våldtäktsmän. Detta motsvarar en försvinnande liten del av det totala antalet fällande domar i kategorin brott mot person. Mörkertalet är förstås stort. Debatten lägger sig. Men den kommer tillbaka. Någonstans kör en man på fast hon inte vill.
Fredrik Svärd
Chefredaktör
Bild: Ingvar Karmhed/SvD/Sxanpix
