DEBATT – av Håkan Hydén, professor i rättssociologi, Lunds universitet
Så har det då hänt igen. Att en domstol frikänt en man för våldtäkt trots kvinnans protester. Mannen har hänvisat till att de i samförstånd haft samlag. Samtycke föreligger. Dagens Juridik berättade om fallet förra veckan.
Åklagaren har gjort gällande att kvinnan på grund av sömn och berusning (2 – 2,5 promille) befunnit sig i en särskilt utsatt position. Om kvinnan befinner sig i hjälplöst tillstånd så är det att anse som våldtäkt att otillbörligt utnyttja situationen.
I målet ansågs utrett att så var fallet. Mannen hade objektivt sett gjort sig skyldig till våldtäkt. För att dömas till ansvar för detta krävs dock även att det subjektiva rekvisitet uppsåt är uppfyllt.
I denna del skriver tingsrätten att det ”inte är utrett att mannen förstått eller varit medveten om att målsäganden befunnit sig i en särskilt utsatt situation”. Tingsrätten fortsätter: ”Det är därför inte tillräckligt bevisat att mannen begått gärningen med uppsåt”.
Det kan tilläggas att domen avkunnades av en kvinnlig domare och att en kvinnlig nämndeman anförde skiljaktig mening. Hon ansåg för sin del att det var uppenbart att mannen insett att kvinnan var höggradigt berusad och att han med den insikten tog med sig kvinnan hem till sig. Han måste då ha förstått att det var ”fritt fram” att ha samlaget, det vill säga att kvinnan haft klart begränsade möjligheter att freda sin sexuella integritet.
”Under sådana förhållanden har mannen haft uppsåt till att kvinnan befann sig i en särskilt utsatt situation och har därmed otillbörligt utnyttjat detta”, skriver nämndekvinnan. Hon anser att påföljden bör bestämmas till två år och fem månader.
Domen från Göteborgs tingsrätt har överklagats till hovrätten. Den är ännu ett tydligt exempel på att lagändring i form av samtyckeskrav inte hjälper utsatta kvinnor. Mannen hävdade att de haft samlag i samförstånd och att kvinnan själv medverkade och var aktiv. Kvinnan har för sin del uppgivit att hon inte minns något av samlaget och att hon först när hon vaknade klockan 15 dagen därpå förstod att hon våldtagits.
För några år sedan (2005) skärptes lagen genom införande av en del nya bestämmelser om våldtäkt. Bland annat infördes då den nu aktuella paragrafen BrB 6 kap 1 § 2 st om att den som genomför ett samlag genom att otillbörligt utnyttja att personenpå grund av medvetslöshet, sömn, berusning m.m. befinner sig i hjälplöst tillstånd, anses ha gjort sig skyldig till våldtäkt.
Men den problematik som man redan då försökte komma åt, att underlätta i bevishänseende för den som befinner sig i hjälplöst tillstånd, kvarstår. Den kommer att kvarstå till dess att våldtäkt också kan anses straffbart i de fall gärningsmannen har varit oaktsam, att han bort inse att kvinnan inte samtyckt till samlaget.
Brottsrubriceringen och därmed också påföljden kan anpassas till omständigheterna i det särskilda fallet. Det behöver inte stå mellan frikännande eller lägst fyra års fängelse. Om omständigheterna är mindre grova kan påföljden ligga mellan ett par månader upp till fyra års fängelse.
Jag har väldigt svårt att se varför jurister och politiker tvekar när det gäller att göra våldtäkt straffbar för oaktsamt handlande hos gärningsmannen på det sätt som man har i Norge och Kanada.
I Norge finns ett lagförslag som ännu inte trätt ikraft (Lov 20. mai 2005 nr. 28 om straff). Där föreskrivs i § 23: ”Den som handler i strid med kravet til forsvarlig opptreden på et område, og som ut fra sine personlige forutsetninger kan bebreides (klandras, min anm.), er uaktsom.
Vidare sägs i kommentaren till paragrafen att ”d)et sentrale ved uaktsomhetsvurderingen er ikke som ved forsettsvurderingen (uppsåt, min anm.) hva tiltalte tenkte eller mente i gjerningsøyeblikket, men om handlingen kan anses forsvarlig, …”. Detta är den centrala skillnaden i förhållande till nuvarande svensk lagstiftning.
Om man nu vill införa en samtyckeslagstiftning så kommer det bli ytterligare ett slag i luften om man inte kombinerar det med krav på straffbarhet för den gärningsman som inte insett men väl bort inse på det sätt den norska förslaget är uppbyggt att kvinnan var hjälplös eller inte varit med på den sexuella akten. Annars blir den hjälplösa kvinnan, hjälplös även i rättsligt hänseende.
Justitieminister Beatrice Ask uttalade i en TV-intervju att man ska vara försiktig med att basera lagändringar på erfarenheterna från enskilda domar. Det finns all anledning att hålla med om detta. Men när fall efter fall i rättspraxis pekar på samma strukturella problem, det subjektiva rekvisitet, då finns det ingen anledning att blunda för kravet på lagändring. Det är därför glädjande att hon nu tycks ha ändrat sig.
När ord står mot ord är det mannen som vinner. Sådan är den rättsliga konstruktionen. Den oskyldighetspresumtion för mannen som rättsstaten vilar på i denna typ av fall blir till en ljugandepresumtion mot kvinnan. Man kan ju fråga sig varför domstolarna inte undrar varför hon överhuvudtaget har anmält händelsen som våldtäkt?
För övrigt framstår det som konstigt att mannens och kvinnans upplevelse av en och samma händelse så ofta skiljer sig åt. Om det nu är så är det naturligtvis något man måste komma åt.
Det handlar om attitydförändringar och förändringar av normer i samhället, något som måste ske på bred front. Här kan rättssystemet bidra genom att införa krav på vad gärningsmannen bort inse i den typ av intim relation som sexualbrotten handlar om, gärna i kombination med krav på samtycke.
